Tears for queers

Surrogatmödraskap är en snabbt expanderande sektor inom den globala fertilitetsindustrin. Det är det gestationella surrogatmödraskapet – vilket innebär att en annan persons befruktade ägg förs in i surrogatförälderns livmoder – som dominerar på den globala marknaden där Indien, USA och på senare år Thailand är de största destinationerna.

I Sverige har surrogatmödraskap på kort tid avancerat från att betraktas som en ytterlighet med i det närmaste obefintligt stöd till att bli föremål för en pågående statlig utredning, vars slutbetänkade kommer i juni. En process som inte minst drivits på av det växande antal svenskar som anlitar surrogatmödrar utomlands. Ett femtiotal barn per år beräknas födas genom surrogatarrangemang i utlandet. Utredningen, som samtliga riksdagspartier förutom Kristdemokraterna och Vänsterpartiet ställer sig bakom, undersöker möjligheterna till en reglering av altruistiskt surrogatmödraskap. Det vill säga, arrangemang som till skillnad från kommersiellt surrogatmödraskap endast ersätter direkta omkostnader förknippade med graviditeten. I avvaktan på regeringens utredning kom Statens medicinsk-etiska råd i februari 2013 med en rapport som rekommenderar altruistiskt surrogatmödraskap.

HUVUDLINJER I DEBATTEN
Trots det utbredda politiska stödet för surrogatmödraskap är debatten polariserad. Förespråkare argumenterar vanligtvis utifrån ett liberalt perspektiv, med individens frihet och rätt att bestämma över sin egen kropp som grundläggande värden. Detta ges ofta en feministisk udd: personer med livmoder har rätt att bestämma över sina egna kroppar och är kapabla att fatta fria val. Ett annat vanligt perspektiv bland de som vill införa surrogatmödraskap i Sverige är det normkritiska. Här framhålls surrogatmödraskap som en progressiv form av familjebildning som gör det möjligt för exempelvis ensamstående föräldrar, samkönade par och transpersoner att bilda familj. RFSL och andra hbtq-grupper som Öppna Moderater har varit pådrivande för att med dessa utgångspunkter föra upp surrogatmödraskap på den politiska agendan. RFSL :S förbundskongress fattade redan 2008 beslut om att verka för en reglering av surrogatmödraskap i Sverige. I ett tidigt debattinlägg urskiljer den dåvarande ordföranden och vice ordföranden för RFSL ”en biologistisk, heteronormativ, parorienterad syn på föräldraskap och familj” som det stora hindret mot surrogatmödraskap. Även om majoriteten av alla svenskar som ingår surrogatarrangemang är heterosexuella par så finns en stark sammankoppling mellan surrogatmödraskap och frågan om hbtq-personers rättigheter, och mer exakt, som en fråga om cis-bögars rätt att skaffa barn.

Kritiker som Fi, Sveriges Kvinnolobby och debattören och journalisten Kajsa Ekis Ekman ser tvärtom surrogatmödraskap som ett uttryck för en förlust av den kroppsliga självständigheten. Kvinnors kroppar blir till objekt och varor. Och där förespråkare ser en queer potential i surrogatmödraskap ser motståndarna det som en fortsättning på nedvärderingen och exploateringen av kvinnors reproduktiva förmåga och risken för att könsroller reproduceras och förstärks. RFSL :s Ulrika Westerlund instämmer i att de riskerna finns men framhåller sammanhanget som avgörande och menar att det är möjligt att i Sverige reglera surrogatmödraskap så att det inte involverar tvång och utnyttjande. En reglering i Sverige anförs ofta som ett sätt att inte understödja den hänsynslösa globala surrogatindustrin. Samtidigt pekar forskning från exempelvis England – som tillåter altruistiskt surrogatmödraskap – på att detta ökar efterfrågan på internationellt kommersiellt surrogatmödraskap eftersom den normalisering som en reglering innebär skapar en efterfrågan som inte kan mötas av det begränsade antal kvinnor som är beredda att ställa upp utan ekonomisk kompensation.

Till skillnad från Westerlund argumenterar Ekis Ekman utifrån en biologistisk syn på kvinnlighet och moderskap och menar att surrogatmödraskap är en praktik som i sig alltid är exploaterande eftersom det innebär att både kvinnor och barn görs till objekt.

INTERSEKTIONELLT FENOMEN
Reproduktion är en arena där olika samhälleliga motsättningar och maktrelationer ageras ut, vilket blir särskilt påtagligt när kampen utspelas på en global arena som i fallet med surrogatmödraskap och adoption. Ett grundläggande begrepp inom detta fält är stratifierad reproduktion, vilket riktar uppmärksamheten på de sociala och ekonomiska omständigheter som till exempel gör att vissa kvinnor lämnar bort sina barn, medan andra kan ”välja” att adoptera dem eller får betalt för att ta hand om dem. Gestationellt surrogatmödraskap spaltar upp modersrollen i genetik (ägget), gestation (graviditeten) och omvårdnad/fostran. I den samtida internationella arbetsdelningen för reproduktivt arbete blir det tydligt hur dessa olika aspekter av modersrollen är hierarkiskt ordnande utifrån parametrar som ras, etnicitet, klass och migrationsstatus.

I det svenska sammanhanget är både surrogatmödraskap och adoption förknippat med den nationella självbilden av Sverige som ett progressivt, modernt land med jämställdhet, social rättvisa och antirasism som centrala värden. Positioneringen av Sverige och svenskhet i ett globalt sammanhang, som dessa företeelser förutsätter, synliggör ett förhållningssätt som brukar kallas svensk exceptionalism. Det baseras på föreställningen om Sverige som ett land utan kolonialt förflutet och därför som oberört av de hudfärgsbaserade sociala maktdynamiker som kolonialismen lämnat i arv. I Sverige är adoption och surrogatmödraskap sammanflätat med andra vågens feminism och kampen för hbtq-personers rättigheter.

POSTPOLITISKA KÄNSLOR
I dokumentärserien ”Barn till varje pris ?” ( SVT, 2011 ) kan man studera hur bilden av surrogatmödraskap framförhandlas i Sverige och hur känslor används för att skapa legitimitet. I programmet möter tittarna paret Andreas och John som arbetar som läkare och projektledare och deras indiska surrogatmamma Geeta, som aldrig haft någon fast inkomst och är gift med byggnadsarbetaren och senare grönsaksförsäljaren Prushuttam. De olika aktörernas positioner formas genom ett komplext samspel av maktrelationer baserade på genus, ras, sexualitet, klass och kast.

I serien finns å ena sidan ett starkt fokus på det svenska parets känslor och utsatta situation : den starka barnlängtan och den sårbarhet som kommer sig av att falla utanför den reproduktiva normen. Geeta framställs å andra sidan som deras motsats. En motsats som kan sammanfattas av begreppsparen frihet – nödvändighet, förnuft – affekt och pengar – kärlek. Just kärlek och sårbarhet är avgörande för hur surrogatmödraskap framställs, men samtidigt är den ojämna fördelningen av känslor påfallande: Andreas och John framställs som emotionella och sårbara medan Geeta framställs som oberörd och distanserad. Vilken betydelse får denna ojämna fördelning av kärlek och sårbarhet för bilden av surrogatmödraskap som skapas i serien?

Känslor är avgörande för att det svenska paret ska framstå som individer möjliga att identifiera sig med, förstå och sympatisera med. Andreas och John framstår som offer för diskriminerande omständigheter, medan Geeta framstår som en rationell person driven av egenintresse. Utöver den utsatthet som det innebär att vara homosexuell i ett heteronormativt samhälle så lyfts deras ekonomiska situation fram som ytterligare en svårighet att övervinna. I brist på ”Wallenbergare i familjen” får vi veta att de behövt ta ett lån för att bygga sitt hus. Att framhålla att de inte själva är rika är något som återkommer i andra fall av svenskar som anlitar indiska surrogatmödrar. Trots detta är det för Andreas och John den känslomässiga investeringen som är mest kännbar – pengar är bara en bisak. Dessutom får tittarna veta att paret utöver den fasta kostnaden åtagit sig att betala för Geetas sons skolgång. I Geetas fall är det däremot den ekonomiska vinningen som återkommande lyfts fram som huvudsaklig drivkraft. Det svenska parets agerande framställs som exceptionellt moraliskt utan att detta sätts i förbindelse med den förmånliga ställning Andreas och John innehar som vita medelklassmän i det globala nord. Privilegier framställs som personlig moral.

Resonemanget återkommer i programledarens hållning. Som svar på kritiken om surrogatmödraskap som en form av handel med barn vill hon i stället se det som en kärlekshandling: ”Vi älskade dig så mycket att vi gick till en annan mamma i Indien.” Oavsett metod, sammanfattar programledaren, att barn behöver kärleksfulla föräldrar och till syvende och sist är det upp till var och en att bestämma var gränsen går.

Med andra ord så används kärlek och sårbarhet för att legitimera de etiska problem som framför allt transnationellt surrogatmödraskap ofta är förknippat med. Fokuset på Andreas och Johns känslor och personliga ställningstaganden avpolitiserar surrogatmödraskap och osynliggör de globala maktrelationer som utgör dess grund. Oförmågan att se de egna privilegierna och förvandlingen av strukturella förmåner till personlig moral har inte bara att göra med en mer generell postpolitisk trend i samtiden, utan hänger också ihop med den exceptionalistiska hållning som följer av en syn på Sverige och svensk vithet som neutral och icke delaktig i de globala orättvisorna. I en studie av den norska debatten om surrogatmödraskap urskiljer sociologen Unn Conradi Andersen hur nya och relativt priviligierade grupper plockat upp marginaliserade gruppers språkbruk i kampen för rättigheter och erkännande. Strategin att inta en offerposition gentemot staten för att få rättigheter knyter hon till de nordiska välfärdsstaternas omvårdande roll och den tillitsfulla relation mellan medborgare och stat som detta skapat.

TEARS FOR QUEERS
Genom att framställa surrogatmödraskap som ett fritt rationellt val för surrogatmamman utelämnas de beroendeförhållanden och ojämlika maktförhållanden som detta fall i likhet med de flesta andra surrogatarrangmang bygger på. Serien visar också hur inkluderingen av queerhet i den heteronormativa familjehegemonin blir möjlig genom exkluderingen av en annan marginaliserad position: den rasifierade kvinnliga andra. På ett mer allmänt plan frilägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv hur den ojämlika fördelningen av känslor utför en typ av grundläggande politiskt arbete nödvändigt för att reproducera koloniala värdesystem som bas för den snabbt expanderande globala marknaden för reproduktivt och affektivt arbete. Här ingår reproduktivt arbete som surrogatmödraskap men också andra sorters affektivt och biologiskt arbete som omsorgsarbete utfört av migrantkvinnor och den internationella handeln med organ.

Att enbart vissas känslor uppmärksammas bidrar å ena sidan till att reproducera osynliggörandet av de behov som måste förvägras vissa människor om deras kroppar och liv skall kunna bli till överskott och därmed exporterbara. Det ensidiga fokuset på det svenska parets känslor leder också till att reproducera en föreställning om att vita medel- och överklass familjer behöver mer omsorg än andra familjer. Skillnader i levnadsvillkor framställs som naturliga och det blir legitimt att mer resurser tillfaller vissa familjer medan samma resurser förblir nödvändigheter utom räckhåll i andra hem. Denna internationella arbetsdelnings underliggande logik är en svensk angelägenhet, inte bara genom surrogatfrågans aktualitet, utan också på grund av överrepresentationen i den blomstrande branschen för hushållsnära tjänster av städande, vårdande och barnpassande migrantkvinnor.

 

OM SURROGATMÖDRASKAP
15 miljarder kronor omsätter branschen för surrogatfödslar årligen i världen. 200 000 kronor per barn kostar det i genomsnitt för par som tar hjälp av en surrogatmamma i Indien. 600 000 kronor per barn kostar det i genomsnitt för par som tar hjälp av en surrogatmamma i USA. I Sverige finns mer än 100 barn som har kommit till med hjälp av en surrogatmamma. I dag är surrogatmödraskap i olika former tillåtet i 12 av 27 EU länder : Belgien, Cypern, Estland, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Rumänien, Slovakien och Storbritannien.