Gramsci i skuggan

Människoätarens skugga av Per Odensten (Norstedts, 2015)

En roman som presenterar Gramscis epokgörande idéer borde vara intressant läsning. Stora recensenter har varit snälla mot Per Odensten. Men att säga att romanen ”elegant iscensätter Antonio Gramscis teorier”, som etablerade bedömare påstått i media, är – ja, tveksamt. Eller att både den politiska fången och vakten är fångar i samma fängelse. Eller att den skildrar det fascistiska Italien. Frågan är om detta är något annat än konturlös litteratur med pretentioner? Farlig eftersom den slätar över fascismens ideologi och praktik. 1926 dömdes Gramsci till 20 års fängelse av den fascistiska Mussoliniregimen.

I fängelset författade Gramsci sitt mest betydelsefulla verk, Quaderni del carcere (Anteckningsböcker från fängelset, Prison Notebooks). Under tiden som politisk fånge blev Gramsci allt sjukare och han släpptes 1937, men återhämtade sig aldrig och avled bara någon vecka efter frisläppandet. I Odenstens bok har han bara kontakt med fångvaktaren och doktorn. Enligt bland annat Antonio Gramsci Life of a Revolutionary av Giuseppe Fiori och introduktionen i Selections From Prison Notebooks var båda med i italienska fascistpartiet. Odensten skildrar dessa två som mänskliga varelser. Ja, det är tom så att Gramsci hamnar i bakgrunden och framstår som gnällig och självupptagen. Tänk på perspektiven: det är ju han som är fången, svag av sjukdomar, en isolerad politisk fånge, medan pliten och läkaren har liv utanför anstalten. Gramsci skildras som socialt ointresserad, enbart upptagen av ganska småskuret teoretiserande, skrivandes osammanhängande tankar på små lappar. Faktum är att åren i fängelse resulterade i 2848 sidor som senare skulle sammanställas till ”Anteckningsböcker från fängelset ” som räknas som Antonio Gramscis mest betydande verk, utgivet i fyra band efter hans död.

Odensten har uppenbart hämtat sin Gramsci från anteckningsböckerna och försökt skapa en karaktär utifrån dessa. Varifrån pliten kommer är oklart för mig, men det är han som får kött och blod i skildringen, trots att han är fascist. Det gränsar till löje när en fascist i 30-talets Italien ska ha samvetsbetänkligheter mot både våldshandlingar och bordellbesök. Inte nog med det, större delen av boken upptas av vaktens kvinnoäventyr. Då undrar man som läsare vad meningen egentligen är. Var finns Gramscis än idag användbara och viktiga teorier – inte minst om hegemoni och det politiska arbetet? Antingen finns de med i en väldigt subtil undertext i berättelsen som inte jag förmår upptäcka. Eller så inte alls. Och då – vad är meningen med att skriva in Gramsci i romanen?

Larsolov Olsson