Anstaltsliv och skaparsnille

esterkonst

Anna Jörgensdotter är en av de mer framträdande i den yngre generationen av svenska proletärförfattare. Hennes genombrott  i breda kretsar kom med romanen Bergets döttrar (2009), som skildrar livet i en arbetarfamilj i industristaden Sandviken under perioden 1938-1958.
I sin senaste bok, Drömmen om Ester, tecknar hon konstnären Ester Hennings märkliga levnadsbana.

Ester Henning föddes 1887 i ett fattigt skomakarhem i värmländska Yngshyttan. Redan som tolvåring, efter endast fyra års skolgång, tvingades hon att flytta hemifrån och börja arbeta. Under tolv års tid tjänade hon som piga i Mora. Redan sedan tidiga barnsben hade Ester gripit alla tillfällen  till att teckna och måla. I Mora kom hon i kontakt med den högt uppburne konstnären Anders Zorn. Zorn såg hennes begåvning, men förstod inte hennes färgkompositioner och rådde henne till att koncentrera sig på att skulptera. Han uppmanade Ester att söka in på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm.

Sagt och gjort: 1911 flyttar Ester till Stockholm och skriver in sig på Tekniska skolan. Hennes fattigdom gör dock att hon tvingas att arbeta hårt, som bland annat piga och diskerska, för att hålla den värsta hungern stången. Det är bara sporadiskt som hon har möjlighet att följa undervisningen på Tekniska skolan, men hon gömmer lera i fickorna och skulpterar om nätterna. Hennes konstnärliga aktiviteter faller dock sällan de herrskapsfolk som hon tjänar hos på läppen, gång efter annan får hon sparken – livet i det dåtida Stockholm, där det också på grund av Första världskriget rådde stor knapphet, är inte lätt för Ester. Slutligen får hon 1916 ett sammanbrott på offentlig plats, förs till Katarinas psykiatriska klinik och får sedermera diagnosen kronisk psykotisk störning. Efter ett treårigt mellanspel hos familjen i Mora tas hon 1919, efter att ha drämt en stekpanna i sin mors huvud, in på Säters mentalsjukhus. Det var början på en institutionsvistelse som utan avbrott sträckte sig ända fram till Esters död 1985.
I ett efterord förklarar Jörgensdotter att hennes bok om Ester inte är någon biografi utan en fri fiktion vars faktamässiga grund vilar på Irja Bergströms avhandling Ensam fågel – jag vet vem det är: Ester Henning – konstnärinna på hospital (1989), Bergströms bok Ester Henning – kvinnoöde, konstnärsdröm, anstaltsliv (2001) samt Maud Nycanders dokumentärfilm Konstnärinnan på avd. 22 (2009).
Jörgensdotters stilgrepp är att växelverka mellan att berätta om Esters institutionsliv och att lägga sig tätt intill henne; att lyssna på hennes fantasi och konstnärsande, och hur denna ande tolkar naturen, människor och miljöer runt omkring henne. Det är inget enkelt grepp, och det tar en viss tid innan man känner sig hemma i det, men med Jörgensdotters flödande detaljrika och empatiska prosa fungerar det relativt väl.

Konstnärligt blev den avgörande händelsen i Esters liv när en kurator anställdes på Beckomberga sjukhus 1936 (den första kuratorn inom svensk psykiatri) där hon då var intagen. Denna kurator såg Esters målerivurm som något positivt och ordnade så att hon fick tillgång till ordentliga kritor, penslar och ritblock. Periodvis blev hon nu mycket produktiv. Hennes stil kom att benämnas som magisk expressionistisk och denna färgmättade uttrycksfulla konst väckte stort uppseende. Höjdpunkten var när hon 1970 – 83 år gammal – fick ställa ut på Liljevalchs. Idag finns drygt 1000 verk av henne bevarade.

Jörgensdotters bok är också till delar en historia om psykiatrins utveckling och humanisering över tid; från den gamla onda epoken där patienten i hög grad sågs som själsligt oförmögen och råa metoder som exempelvis flera dygns långbad var legio, till den i det närmaste revolution – som nog tog sin början på Beckomberga under 1930-talet –  där man alltmer fokuserade på det friska hos patienten och möjligheten till rehabilitering.

Men sammanfattningsvis är det självklart mycket sorg som tränger ut mellan pärmarna, trots att Ester i så hög grad fick möjlighet att skapa; att hon från 1919 och ända fram till sin död 66 år senare tvingades att leva på institution och det var först i slutet på 1960-talet som hon överhuvudtaget fick ett eget rum.
Hur annorlunda hade inte livet kunnat bli för denna fattiga men hyperbegåvade och sensibla arbetarkvinna. Ester Hennings öde får mig att tänka på en strof från Eva Dahlgrens vackra sång Du: ”Du vi gråter nu, men det är mer än 50 år för sent. Du det finns dom som förstår nu, men vad hjälper det när du inte får vara med”

Anders Karlsson

BOKEN: Drömmen om Ester av Anna Jörgensdotter.  Albert Bonniers förlag, 2015