Katarina Barrling Hermansson och Marie Demker avslöjar sina kandidater till den mest underskattade svenska historiska politikern.
Katarina Barrling Hermansson, statsvetare Uppsala universitet
Sveriges historia är dess konungars – nu för tiden även dess statsministrars. Vi tenderar att se vår historia som präglad av just regerande, men glömmer lätt att historien inte bara präglas av dem som styr, utan också av dem som bjuder motstånd. Vi underskattar helt enkelt oppositionens historiska betydelse.
Ett tydligt exempel på en politiker som i denna mening är underskattad är Bertil Ohlin – hur hyllad han än må vara av nationalekonomer världen över och svenska folkpartister. Till skillnad från framträdande oppositionspolitiker som till exempel Fälldin och Bohman nådde Ohlin aldrig den verkliga regeringsmakten (enda regeringsår var i samlingsregeringen, 1944–45).
Socialdemokratins väg efter kriget var inte självskriven, och en svagare opposition högerifrån hade medgivit en mer radikal vänsterinriktning. Även om Ohlins bana rymde förluster, kom han som Erlanders huvudopponent att sätta socialliberal press på socialdemokratin. Oavsett hur man värderar hans avtryck utgör han en god påminnelse om att Sveriges historia även kan vara dess oppositions.
Marie Demker, professor i statsvetenskap
Krister Wickman var utrikesminister 1971 till 1973. Redan när han tillträdde, utsedd av Olof Palme, satte han i gång att normalisera förbindelserna med Grekland som varit diplomatiskt avbrutna sedan 1967. Wickmans tid i UD sammanföll med en förändring av svensk utrikespolitik då fokus på maktbalans, nationell styrka och expansionism får ge vika för en liberal utrikespolitisk ideologi med samarbete, internationell rättsordning och fred som huvudsakliga grundstenar.
Under hans tid undertecknades också frihandelsavtalet med EEC och skedde episoden med den svenske ambassadören Yngve Möller som inte var välkommen till USA eftersom relationen till USA var så rejält frostig efter kritiken mot den amerikanska krigföringen i Vietnam, en kritik som framfördes såväl av Wickman som av Palme. Wickman, som var nationalekonom, personifierar faktiskt den svenska förändringen, och lämnar sedan scenen för att bli riksbankschef.
Per Edvin Sköld, minister i Per Albin Hanssons och Tage Erlanders regeringar var underskattad. Han var folkbildare, skarp i den politiska analysen, och oerhört beslutsför. Spelade en nyckelroll för att få bondeförbundet på gott humör under 30-talskrisen och se till att generalerna höll sig på mattan under samlingsregeringen. En värdefull egenskap var Skölds lust att opponera, när alla andra var tvärsäkra. Men knappat något som gör en politiker populär.