Om slitna händer och doften av kokkaffe

Vemodslängtan. Illustration: Emma Lundström

Det finns en vemodslängtan som ibland slår till. Den handlar om rök ur skorstenar och ljus i fönster, om hjortronsylt och ljudet av träskor mot packad snö. Om människor som aldrig riktigt räknats, men som betyder allt.

Jag längtar till något som inte längre finns. Till en levande bygd. Där kaffepannorna surrar på spisarna och kokkaffedoften möter i dörren. Där paltgrytorna skickar palt efter palt upp till ytan och lingonsylten finns i överflöd.
Jag längtar till stugor som har tystnat. Längtar efter att ljuset återigen ska kasta sitt sken från dessa inlandets köksfönster, ut på skaren som bildats efter en vårlig dag i april.
Längtar efter ytterdörrar som slås upp och välkända röster som säger ”Men e de ji som kom!”
Längtar särskilt efter ljudet av träskor på hård snöstig. Efter henne, hon som aldrig kunde gå, alltid sprang. Klopprade fram, snabb och liten. Som en strid ström. En vi inte trodde kunde sina. Hon var som sin bygd. Väderbiten och hårdhudad men vänlig i djupet av sin själ. Hon bodde vid vägs ände och hade yxan innanför dörren för att kunna skrämma bort ovälkomna besökare. Hon var vårt skydd mot omvärlden. Vi tog stigen från hennes gård och försvann in i skogen, kom ut i gläntan. Nedanför backen där hennes gamla potatisland låg och glömde bort sig. Nedanför resterna av det första nybygget. Kronotorpet. Alla barnen. Armodet. Utslängdheten. Att odla upp och sköta om och sedan bli av med alltihop. Den Sveriges historia vi aldrig fick lära oss någonting om i skolan. Det ointressanta. Folkets historia. Hennes historia. Nybyggare, torpare och samer. Koloniernas folk.

Jag längtar till kök där vedspisarna har slocknat. Till de hisnande berättelserna och det vardagliga småpratet. Till Sixtens stuga där radion stod på lågt inne i rummet som en viskande påminnelse om eftermiddagsvilan, och Trocaderon var lagom gammal och avslagen. Till huset med den sagolika utsikten där Gerda och Erik så mjukt pysslade runt i sitt kök och ställde fram bullar och kakor, och där de lyckades ha ett litet, litet finrum trots alla barnen och trots att det ju bara var ett litet nybyggeshus.
Och till hennes kök och hennes röst som säger ”nu ska ji äta!” och sedan sköljer över oss med berättelser om det hårda livet och om vittra och skrömta. Om sådant som hon sett och sådant som hon hört och sådant som får huden att knottras.
Hon är liten till att börja med och hon blir mindre och mindre för varje år. Men hon fortsätter att kloppra fram på stigen. Som ett jehu. Hon bjuder på palten och våfflen och sitt liv. Nuet får så många fler dimensioner. Ingenting är bara vad det ser ut att vara. I allting finns det berättelser. Men alla berättas inte så enkelt. Det är mycket som är svårt och tungt med livet.
Jag längtar till människor som vallat kor i skogen innan de lärt sig läsa. Som vet vitterstenar och hjortronmyrar och sommarlagårdar och kallkällor och hur höet bäst ska slås på lägda.
Längtar efter rösternas berg och dalar, efter de slitna händernas plock med kaffekoppar, efter värmen från de stadiga vedspisarna, och efter självklarheten.
Självklarheten hos de glesbygdens människor som befolkade min barndom.
Självklarheten hos dem som klarat sig genom alla svåra år.
Självklarheten och den tysta sorgen i tomheten efter alla som gett sig av när det blev omöjligt att leva av en liten gård med några kor och några får, ett potatisland och skogens bär.

Min längtan är en vemodshistoria. Jag vill ha tillbaka det som inte längre finns. Det som under många år har avvecklats genom ekonomins utveckling och genom förödande politiska beslut. En levande landsbygd. Där det är möjligt för människor att stanna kvar. Där all nedmonterad välfärd återinstallerats. Där det finns en framtid, inte bara ett förflutet.
Det kanske är en fåfäng önskan, i en tid när till och med sympatiska vänstermänniskor talar om landsbygden som ett passerat kapitel, politiskt ointressant och meningslös att befatta sig med. Men jag önskar ändå. Lika mycket som jag önskar tillbaka offentliga, icke vinstdrivna vårdcentraler, skolor och fritidsgårdar i förorter som Husby och Rinkeby, önskar jag detsamma i Västerbottensorterna Vilhelmina och Dorotea. När det är kapitalism som råder i ett samhälle är det alltid de längst bort från makten som drabbas värst av maktens beslut. De vars röster inte räknas. Att räknas bort kan skapa frustration och frustration kan leda tankarna fel. Kan leda dem till SD eller IS. Ett samhälle som bygger på ekonomisk och social jämlikhet skulle kunna råda bot på den sortens frustration.

Den sortens samhälle verkar inte finnas på kartan just nu. Så tills vidare har jag bara min längtan. Men för den har jag en fristad.
För det finns ett kök i inlandet där vedspisen ännu brinner. Där kaffepannan fortfarande står på ifall det skulle komma oväntat besök. Där stickningen aldrig blir liggande länge och där det nu börjar dra ihop sig till slåttanna. Vägen dit är lång och den blir aldrig lagad. Allting är avvecklat och det är många mil till affären. Korna har fattats ett tag men det är inte så länge sedan fåren bräkte i hagen. Där firas snart en nittioårsdag. Och jag kan inte vara där. Men var jag än är så kommer jag att längta. Jag kommer att drömma om det gula huset och den nyslagna lägdan, om fläkten som rör vid björken och ytterdörren som öppnas på vid gavel, om de pigga ögonen som glittrar av allt levt liv och om rösten som säger: ”Nu ska ji kom in å få lit kaffe!”

Text och illustration:
Emma Lundström

Lite längtanslitteratur och vemodslyssning:
Allt av den västerbottniska berättarmästaren Sara Lidman som med sitt ymniga, jordiga, sinnliga språk gjorde den svenska författarfloran så mycket rikare. Precis som Väinö Linna i trilogin Under Polstjärnan målar hon fram både det som går att sakna och längta tillbaka till, och det fattiga, trasiga, slitsamma och erbarmliga som ingen vill ha igen. Precis de båda sidor av samma mynt som fotografen Sune Jonsson lyckades skildra genom sina fantastiska, lyhörda och respektfulla bilder från byar och enskildgårdar i Västerbottens inland. Och som pitebandet Euskefeurat förmedlar i sina texter och genom sina melodier.