Teknikutveckling har gått hand i hand med minskade inkomstskillnader. Därför måste dagens nyliberaler byta förklaring till något opolitiskt som politikerna inte kan göra något åt.
Debatten om varför inkomstskillnaderna ökat de senaste trettio åren fortsätter att vara intensiv. Lite förenklat kan man säga att nyliberaler föredrar att förklara den ökade inkomstspridningen med opolitiska förklaringar.
Enligt dem beror inkomstutvecklingen på bland annat ett teknikskifte, skill–biased technology change, som gjort lågutbildades kompetens mindre efterfrågad och därför har lönerna fallit. Medan de högutbildade firar, sörjer de lågutbildade i arbetslöshet och fattigdom.
Ekonomiprofessorn Branko Milanovic har sammanfört hela världens befolkning i olika inkomstgrupper för perioden 1988–2008. Vanligtvis är människor indelade efter länder, men här alltså enbart efter inkomst, oavsett var de bor (1).
Ser vi till västvärldens arbetar– och lägre medelklass (som fortfarande är relativt rika i världen) har det under dessa tjugo år gått lika illa som för de fattigaste tio procenten. Västs arbetar– och lägre medelklass har på båda sidor blivit ifrånsprungna sedan 1980–talet. Både de allra rikaste och den kinesiska medelklassen har sett sin inkomst öka med sex till åtta gånger så mycket.
Beror då denna dystra utveckling på teknikutvecklingen? Det är en viktig fråga, för att bekämpa teknologiska framsteg är både dumt och hopplöst. Ser man däremot utvecklingen som en konsekvens av nyliberal politik; avreglerade finansmarknader, fackföreningsfientlig politik och sänkta skatter samt transfereringar, är det däremot både möjligt och i relativa termer ganska hoppfullt att vara emot utvecklingen.
Utifrån teknikhypotesen har många argumenterat för att lösningen är att satsa ännu mer på utbildning. Det finns många goda skäl att satsa på utbildning, men det är nog inte lösningen på de dramatiskt ökade inkomstskillnaderna. Det är de rikaste som sprungit ifrån och inte den välutbildade medelklassen.
Teknikhypotesen förutsätter också egentligen, som Nobelpristagaren Paul Krugman konstaterat, att det går relativt bra för de välutbildade, men deras löner har de senaste femton åren fallit eller stagnerat (2).
En annan iakttagelse som förefaller oförenlig med teknikhypotesen är att under perioden 1945–1980 gick teknikutvecklingen mätt i hur mycket varje arbetare kan producera mycket snabbare än 1980–2015.
Teknikutveckling som ekonomer mäter den har faktiskt gått hand i hand med minskade inkomstskillnader. Sett till statistiken borde teknikhypotesen möjligtvis ställas på huvudet: svag teknikutvecklingen leder till ökade inkomstskillnader.
Den politiska förklaringen lider inte av denna paradox. Den politik som har genomförts sedan 80–talet var både keynesianer och nyliberaler överens om att den skulle öka inkomstskillnaderna. Det enda som skilde dem var huruvida det var önskvärt.
Allt borde egentligen vara frid och fröjd, men nu vill dagens nyliberaler byta förklaring till något opolitiskt. Varför? Antagligen är det inte lika enkelt att politiskt sälja önskvärdheten i ökade inkomstskillnader när både IMF och OECD varnar för att redan dagens nivåer skadar tillväxten.
Förklaringen måste därför både vara opolitisk och något politikerna inte kan göra något åt. De får dock hitta en bättre kandidat än teknik för att få en alternativ förklaring att flyga i längden. Att det handlar om makt och politik förefaller både då och nu betydligt mer sannolikt än snabb teknikutveckling.
Sandro Scocco
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>