Pappa ringde igår. De senaste tre åren har vi hörts kanske fyra gånger. Han har alltid varit mer känslosam än mamma. Kanske är det därför han inte ringt särskilt ofta.
Igår förstod jag att vi som flyr lämnar precis allt. Det enda jag tagit med mig är en tom kropp. De människor som stannat kvar däremot, de har allt. De lever vidare i atmosfären och andas den luft jag lämnat. Därmed kan de också minnas. De har tillgång till mina privata minnen, själv har jag glömt många av dem. Pappa sa: “De flesta av dygnets timmar är jag vaken och tänker på dig. Jag tänker på om jag kommer att få stryka dig över håret igen.” Jag hade helt och hållet glömt att det på den här jorden finns en man som tänker på mitt hår. Pappa sa: “Jag minns alla de gånger jag bett dig komma och ge mig en puss. Du sa alltid: nej, nej, nej. Men strax därpå kom du tillbaka och sa: pappa, nu kan du få en puss.” Jag hade helt och hållet glömt att det på den här jorden finns en man som önskar att jag kysser hans kind.
De människor som stannat i Iran är tillsammans. Jag är ensam, den som flytt. De har mig i Iran mer än jag har mig själv här. De har alla restauranger där vi ätit tillsammans, alla caféer vi suttit på, alla hemmets möbler. Och de kan minnas mig genom dem. Mina fingeravtryck finns fortfarande på soffor, koppar, i gardinerna. Trots det vet jag inte vem det är svårast för. För mig som bara är en tom kropp, eller för dem som har allt annat.