Svepduken i Turin betyder olika saker för olika personer: vissa ser den som ett föremål att vörda, andra som en förfalskning, ytterligare några som en medeltida raritet. För en judisk forskare har bevisen kring svepningen emellertid lett till att han ser den som en mötesplats mellan vetenskap och tro.
”Svepningen utmanar många människors grundläggande uppfattningar eftersom den innehåller starka tecken på ett skeende bortom vetenskapen”, sade Barrie Schwortz, en av världens ledande vetenskapliga experter på Turin-svepningen, i en intervju med nyhetstjänsten CNA i början av månaden. Men efter att ha medgivit att han själv inte vet huruvida det verkligen varit något bortom vetenskapen som spelat in, tillade han: ”Det är inte vad som övertygade mig – jag övertygades av vetenskapen.”
Svepduken i Turin är en av de mest välkända relikerna som tros ha samband med Kristi passion. I århundraden har den vördats av kristna som Jesu begravningssvepning och den har varit föremål för intensiva vetenskapliga studier som undersökt äktheten och bildens ursprung.
Bilden på den litet mer än fyra meter långa och cirka en meter breda duken har färgats av ett slags avtryck av en död man – bakifrån och framifrån – som har blivit brutalt torterad och korsfäst. Schwortz, som nu är en pensionerad teknisk fotograf och en anlitad föreläsare om svepduken, var medlem av ett forskningsprojekt som 1978 samlade en grupp välrenommerade forskare för att undersöka den antika artefakten. Som en icke-praktiserande judiskt troende, som han var då, tvekade Schwortz först att involvera sig i projektet och var skeptisk till dukens äkthet. Han betraktade den som en utstuderad målning men förbryllades samtidigt över de vetenskapliga frågor som bilden gav upphov till. Men trots sina invändningar övertalades Schwortz att engagera sig i projektet av en annan forskare, som var bildspecialist på NASA och katolik och som skämtsamt hade frågat: ”Tror du inte att Gud skulle ha velat se en medlem av hans utvalda folk i vårt team?”
Det skulle inte dröja länge förrän Schwortz ställdes inför ett av de största mysterierna om bilden, vilket fram till denna dag har förbryllat och hänfört alla som undersöker den. Han förklarade i intervjun med CNA att ett särskilt instrument användes, gjort för att uppskatta röntgenstrålar och som möjliggjorde för bildens ljusa och mörka partier att framträda proportionerligt. På ett normalt fotografi skulle resultatet ha blivit en förvrängd bild men med svepduken kom istället en naturlig, tredimensionell bild av en människa fram. Detta innebär att ”det finns ett samband mellan densiteten – det vill säga ljus och mörker på bilden – och avståndet mellan duk och kropp.”
”Det enda sätt som detta kan hända på är något slags interaktion mellan duken och kroppen”, sade Schwortz. ”Detta kan inte vara projicerat. Det är inte ett fotografi – foton kan inte bära sådan typ av information. Så inte heller konstverk.” Detta bevis fick honom att anta att bilden på svepduken har producerats på ett sätt som överskrider förmågan också för modern teknik. ”Det är helt otänkbart att en medeltida förfalskare skulle ha haft kunskapen att skapa något liknande, med en metod som vi inte på något sätt kan komma på idag – den mest bildorienterade eran i mänsklighetens historia. Modern vetenskap kan inte förklara hur dessa kemiska och fysiska egenskaper kan uppkomma.”
Samtidigt som bilden på svepduken från Turin var det mest övertygande beviset för Schwortz, sade han att det enbart handlade om en del av de vetenskapliga data som pekar på dukens äkthet: ”sammantagna talar de överväldigande för dess autenticitet”. Men trots bevisen ifrågasätts duken av många skeptiker som inte har tagit del av fakta. Av detta skäl har Schwortz lanserat webbsidan www.shroud.com som en samlad källa för olika vetenskapliga data om duken. Ändå, sade han i intervjun, är det många som fortfarande ifrågasätter bevisen och tror att det inte rör sig om något mer än en detaljerad medeltida målning.
”Jag tror att orsaken till att skeptikerna förnekar vetenskapen är att om de skulle acceptera någon av dess slutsatser så skulle deras grundläggande trosuppfattningar utmanas dramatiskt och de skulle behöva ifrågasätta sig själva och sina egna tankegångar”, sade han. ”Då är det mycket enklare att bara avvisa allt rakt av och inte bekymra sig mer. Jag tror att vissa väljer att ignorera framför att bli utmanade i sin egen tro.”
Schwortz underströk att vetenskapen tydligt pekar på att svepduken är begravningssvepningen av en man som har begravts enligt judisk tradition efter att ha blivit korsfäst på ett sätt som stämmer överens med evangeliernas beskrivningar. Emellertid, framhöll han också, är duken inget bevis för uppståndelsen – här kommer istället tron in. ”Det rör sig om en bild före uppståndelsen, eftersom den om den vore en bild efter uppståndelsen skulle ha föreställt en levande man – inte en död”, underströk han, och tillade att vetenskapen saknar möjligheter att pröva vilket slags bild som skulle produceras av en mänsklig kropp som uppstod från de döda.
”Så är duken en test av tron, inte av vetenskapen. Det hela kommer till en punkt där vetenskapen upphör att kunna ge några svar och människor istället behöver avgöra för egen del. Svaret på tron kommer aldrig vara en bit tyg. Men kanske ligger svaret på tron i ögonen och hjärtat hos den som betraktar duken.”
När det gäller att vittna om denna mötesplats mellan tro och vetenskap har Schwortz en unik position: han har aldrig konverterat till kristendomen men är nu praktiserande jude. Och detta, menar han, gör hans vittnesmål som forskare mer trovärdigt: ”Jag tror att jag tjänar Gud bättre på detta sätt, genom min involvering i frågan om svepduken och genom att vara den sista person i världen som människor skulle förvänta sig ha synpunkter på vad som vore den ultimata kristna reliken. Jag tror att Gud i sin obegränsade visdom visste bättre än vad jag vet och att han kallade mig hit av ett skäl.”