Stalinismens isnätter

ARTHUR KOESTLER - 1972

Författaren Arthur Koestler (1905-1983) har främst gått till historien för sitt skönlitterära verk Natt klockan 12 på dagen, vars dokumentära bakgrund är likvideringen av Lenins gamla bolsjevikgarde i 1930-talets Sovjet, de så kallade Moskvaprocesserna. Det är en klassiker som man alltid kan återvända till, inte minst passar den som reflekterande lektyr  i sensommarens hängmatta.

Den 1 december 1934 sköts Sergej Kirov, bolsjevikledare i Leningrad, till döds av den unge terroristen Nikolajev. Mordet, som aldrig klarats upp, blev startskottet för den historiska period som brukar gå under namnet Den stora terrorn, vilket var en veritabel rensningsaktion av kommunistpartiet på alla nivåer, uppifrån och ner. Enligt historikern Roy Medvedev likviderades eller försvann en till två miljoner medlemmar under 1930-talet, var av de flesta försmäktade i Gulagarkipelagens läger, och partiets medlemskår reducerades från 2,8 miljoner till 1,6 miljoner.
De tre Moskvaprocesserna var härvidlag toppen på ett isberg där ledande veteraner från Oktoberrevolutionen – som exempelvis Bucharin, Rykov, Tomskij, Kamenev, Zinovjev, Pjatakov och Radek – bekände helt absurda brott, med den gemensamma nämnaren att det handlade om sabotage, spioneri och oppositionell verksamhet med målet att återupprätta kapitalismen. Med dessa processer beseglades Oktoberrevolutionens öde och ett nytt härskande byråkratiskt skikt – under ledning av Josef Stalin – hade definitivt tillskansat sig den oinskränkta makten. I ett förord till Natt klockan 12 på dagen skriver Koestler att boken tillägnas alla Moskvaprocessernas offer.

Boken tar sin början med att huvudpersonen Nikolaj Rubasjov, vars förlaga enligt Koestler är en syntes av alla kommunister som miste livet under Moskvaprocesserna, arresteras. Koestlers stilgrepp är sedan att låta Rubasjovs fängelsevistelse framlöpa längs med tre plan mot den slutgiltiga undergången. Dels handlar det om det dagliga livet bakom lås och bom – stifta bekantskap med andra fångar genom knackningar i väggen, rastningar på fängelsegården, förhör med mera. Dels drömmer sig Rubasjov tillbaka i livet; mestadels onda drömmar om hur han under senare år bidragit till att andra människor drivits in i döden för att rädda sitt egna skinn.

Här bör förtydligas att de flesta i Lenins gamla garde redan i slutet av 1920-talet gjort en politisk kapitulation, men fortsatt att spela en roll på mer underordnade poster i systemet. För Rubasjov handlade om att leda handelsbeskickningen i ”land B” inneha chefspositionen i den statliga aluminiumtrusten och att upprätthålla kontakter med underjordiska krafter i länder där kommunistpartiet tvingades att verka illegalt. I de sammanhangen hände det att Rubasjov gav sitt ord mot underordnade som var på väg att fastna i den stalinistiska terrorns garn – och att han då legitimerade det inför sig själv med att han som överordnad var ”mer nyttig”.
För det tredje har Rubasjov i uppgift att snickra ihop sin ”bekännelse”. Först är han inte alls med på noterna och förstår inte varför han på det sättet ska kräla i stoftet i Stalins – eller ”Nummer 1”, vilket är det epitetet som Stalin går under i romanen – politiska teater. Sedermera yxar han dock till teorin Lagen om den relativa mogenheten, där han ser det som att Ryssland i och med Oktoberrevolutionen hävde sig upp i en för mänskligheten högre slussformationen. Sovjet under Stalin befinner sig emellertid därvidlag längst ner i denna formation men, trots att terrorn i många fall är mycket värre än i den kapitalistiska världen, befinner man sig på en högre utvecklingsnivå.
Därmed blir det också för Rubasjov möjligt att bekänna för på det viset gör han trots allt nytta och – när opposition är fullständigt utsiktslöst – blir denna form av bekännelse ett sätt att, utifrån historiens långa linjer, tjäna ett högre syfte. Varför tidigare ledande bolsjeviker under Moskvaprocessen kunde bekänna så absurda brott har alltid varit något av en historiens gåta, men här tror jag att de tankegångar som framläggs i Rubasjovs skepnad är något av en nyckel till förståelse.

Sammantaget är Koestlers roman ett stilistiskt mästerverk och ett sorgeepos över hur en frihetsrevolution kom att äta sina egna. Den får mig att tänka på en strof från Wolf Biermanns visa Stor bön av den gamla kommunistkvinnan Oma Meume i Hamburg: ”Gud om vi ändå sluppit från det värsta, Stalin förstås som så med våld och list. Den djävulen huserade ju nästan, förlåt i Sovjet som en ren fascist. Och detta fastän han själv var kommunist; han tog miljoner kommunisters liv och satte skräck i folkets kollektiv. Det aset ljög som smort i alla väder– det får vi sota för till evig tid”.

Anders Karlsson

Arthur Koestler
Natt klockan 12 på dagen
Översättning:
Tore Zetterholm
Modernista, 2014