av STEN HIDAL
I Signum nr 4/2015 finner vi rubriken ”Eukaristin – enhetens sakrament? En rapport från en ekumenisk konferens i Bjärka Säby”. Rapporten belyser det glädjande faktum att en verkligt central teologisk frågeställning har behandlats i ett ekumeniskt sammanhang.
Länge stod två frågor i centrum när eukaristin ekumeniskt skulle belysas. Den första frågan gällde hur Kristi närvaro skall förstås. Från mötet i Bjärka Säby tycks framgå, att detta inte längre är så aktuellt. Ord som transsubstantiation och realpresens lyser med sin frånvaro samtidigt som alla är överens om att Kristus verkligen är närvarande i sakramentet. Den andra frågan gäller vilka som har tillträde till eukaristin. Den är lika brännande aktuell som den alltid har varit. Den har förstärkts på två sätt. Dels har gudstjänstlivet i de från reformationen utgångna kyrkorna blivit allt mera sakramentalt. Dels har betonandet av gemenskapsmomentet lett till att alla kristnas deltagande blivit nära nog nödvändigt.
Men det finns en tredje fråga som också borde ställas och egentligen allra först: vad menar vi när vi talar om eukaristi? Det skiftande språkbruket i olika traditioner – eukaristi, liturgi, nattvard, Herrens måltid – kan inte fördunkla det faktum, att den materiella grundvalen för handlingen är bröd och vin. Det borde alla kunna enas om. Men just på denna punkt har en stor oklarhet uppstått, och den borde tas upp ekumeniskt.
[Målning: ”Måltid med Emmauslärjungarna” av Caravaggio] Den katolska kyrkan ser allvarligt på denna fråga och har reglerat den i den kanoniska lagen. Endast vetebröd och ”vin från vinstocken” (vinum de vite) får användas i eukaristin. De ortodoxa kyrkorna är kända för att med eftertryck hävda, att endast syrat bröd får användas. Också den lutherska kyrkan har av ålder anslutit sig till den allmänkyrkliga traditionen.
Här är nu mycket förändrat. Inom svensk frikyrklighet har sedan länge alkoholfritt ”vin” varit regeln. Nu tycks detta ha blivit fallet även inom Svenska kyrkan. I åtminstone Lunds stift finns det endast någon enstaka församling som använder riktigt vin i nattvarden, och glutenfritt bröd blir allt mera vanligt. Detta motiveras av gemenskapsmomentet: alla, även de med alkoholproblem och de glutenintoleranta, skall kunna delta. Med allt större emfas krävs nu anpassning på denna punkt.
Saken kan tyckas vara perifer, men för en kyrka som tar inkarnationen på allvar kan den inte vara så. ”En djupdykning i den egna traditionen” (ledaren i samma nummer av Signum) kan för Svenska kyrkan vara lärorik. Under det nordiska sjuårskriget 1563–1570 mellan Sverige och Danmark, understött av Lübeck och Polen, var vinimporten till Sverige blockerad. Det ledde snart till problem i gudstjänsten. Man försökte länge med att späda ut vinet med vatten, men till sist gick det inte längre. Den dåvarande ärkebiskopen, Laurentius Petri, förklarade att om man inte hade tillgång till riktigt vin kunde mässan inte firas. ”Vattenmässor” var inga mässor. Man fick avstå av det enkla skälet, att det inte blev något sakrament utan de rätta elementen.
De kalvinskt influerade grupperna i Sverige menade, att det i nödfall gick att använda vatten eller öl. Detta motsatte sig alltså de lutherska teologerna och de fäste inte sådan vikt vid nattvarden som en gemenskapsmåltid, att de var beredda att sätta Kristi instiftelse åt sidan. ”Den likvoristiska striden” under Erik XIV är en av de största konflikterna i svensk kyrkohistoria.
Nu är det inget problem med vintillförseln, och det lär finnas ett glutenfritt vetemjöl, som Livsmedelverket dock ännu inte har gett tillstånd till. Men vad saken främst visar, är att det inte är så alldeles lätt att säga vad vi menar med ”eukaristi”. Det kan också påpekas, att om alkoholfritt vin och majsoblater blir regeln, så kommer många att bli utestängda från deltagande av det skälet, att de anser sig vara bundna av Kristi instiftelse och kyrkans tvåtusenåriga tradition. Gemenskapsmotivet är inte så lätt att konsekvent upprätthålla.
Ännu en fråga kvarstår: vad händer med det som blivit över efter mässan? Även här har den katolska kyrkan strikta regler, fixerade i kanoniska lagen. Det kan noteras att Luther själv här anslöt sig till medeltida praxis och med största vördnad behandlade de nattvardselement som blivit över (se Tom G. A. Hardt, Venerabilis & adorabilis eucharistia. En studie i den lutherska nattvardsläran under 1500-talet, 1971). Även detta har ekumenisk relevans och hänger direkt samman med frågan hur Kristi närvaro skall förstås.
Av mat och dryck får människan sin dagliga näring. Det är grunden också för eukaristin. Det rör sig alltså inte om några teologiska subtiliteter, utan något mycket elementärt: vad är eukaristi? Svaret på den frågan ligger inte i några luftiga reflexioner utan mycket konkret i bröd och vin. Kan vi inte enas om vilka förutsättningar som gäller, då blir det svårt att nå målet.
Sten Hidal 2015-09-10