av HELENA BODIN
– Det finns röster inom den grekisk-ortodoxa kyrkan som pläderar för en öppning mot västerländska framsteg och mot Europa.
När detta skrivs är det slutet av augusti, och det står klart att det kommer att bli nyval i Grekland den 20 september. Den gångna sommaren har inneburit många och långa kriser för den grekiska ekonomin liksom för relationen mellan Grekland och EU, och i förlängningen gäller konflikten inte bara valutaunionen utan också Europatanken. Turerna har ofta varit överraskande och frågorna utmanande: Skulle Grekland vilja ställa sig utanför Europa? Är ett Europa utan Grekland tänkbart? Var går gränserna för Europas öppenhet och solidaritet? Och var går gränsen för Greklands stolthet?
När det gäller frågan om den grekiska nationen har den grekisk-ortodoxa kyrkan länge och med rätta förknippats med hårdfört nationalistiska strömningar, men nu syns tecken på andra vägval och nya teologiska strömningar. En intressant röst, som säger något nytt om den grekisk-ortodoxa kyrkans uppgift och roll inom den universella kyrkan, är teologen Pantelis Kalaitzidis, direktor för den teologiska akademin i hamnstaden Volos på Greklands östkust (Volos Academy for Theological Studies).
Allt fler av Kalaitzidis skrifter har på sistone publicerats i engelsk översättning, till exempel den lättillgängliga Orthodoxy and Political Theology (Dora & Praxis, 2012), utgiven av Kyrkornas världsråd. Förutom kyrkofäderna citerar han också gärna en av sina grekiska kollegor, John Zizioulas, och han stöder sitt resonemang på teologer som varit verksamma i väst, bland andra Georgij Florovskij, John Meyendorff och Jürgen Moltmann. Kalaitzidis framhåller uttryckligen betydelsen av den ortodoxa teologi som uppstått i diasporan. Han är också noga med att understryka sin önskan att kyrkan ska ta till vara de västerländska moderna landvinningarna för att kunna möta det mångkulturella samhället och globaliseringen, allt grundat i en eskatologiskt inriktad teologi med eukaristin i centrum. Som en dansk forskare, Trine Stauning Willert, verksam vid CEMES (Centre for Modern European Studies) vid Köpenhamns universitet, nyligen framhållit, är det för Kalaitzidis inte frågan om ortodoxi eller väst, ortodoxi eller Europa, utan om ortodoxi och väst, ortodoxi och Europa.
Under sommaren, närmare bestämt den 10 juli, mellan euro- och EU-toppmötena om Greklandskrisen, var Kalaitzidis en bland de arton grekiska akademiker, främst teologer, som undertecknade ett upprop riktat till ekumeniska samarbetspartner och ”systrar och bröder i Kristus” i Europa med rubriken ”En kristen maning i en tid av kris i Europa” (A Christian Call in a Time of Crisis in Europe). Man skapade också en Facebook-grupp med rubriken Pray for Greece – Pray for Europe.
I uppropet framställdes den grekiska krisen som en europeisk kris. Undertecknarna ville uppmuntra både den grekiska regeringen och regeringarna för medlemsländerna i EU att uttömma varje möjlighet till dialog för att nå en omedelbar överenskommelse, som skulle försäkra Grekland likvärdigt deltagande i valutaunionen och leda till ekonomisk återhämtning för landet. Man visade sig samtidigt vara beredd till självrannsakan: ”Vi inser att vi varken som medborgare eller ortodoxa kristna har varit situationen vuxna eller åstadkommit den självreflektion som krävs. I dag är vi redo att erkänna brister i vårt politiska och ekonomiska system och vi tar ansvar för våra misslyckanden med att övervinna dessa ohållbara situationer.”
Vidare sades i uppropet att man, trots sina inbördes olika politiska tillhörigheter, var ense om att Greklands plats bör förbli inom den europeiska familjen. Man hänvisade tacksamt till solidaritetsyttringar från bland andra påven Franciskus, Europeiska kyrkokonferensen, KEK och Rowan Williams, tidigare ärkebiskop av Canterbury. Till sist vände man sig till alla kristna i Europa, ”i en anda av bön och profetiskt vittnesbörd (martyria)”. Efter att ha beskrivit den grekiska upplevelsen av en olycklig uppdelning och intensiv polarisering av Europa, avslutades uppropet: ”Mitt i denna mörka verklighet är det vår fasta övertygelse att Europas kyrkor måste – och kan – bli broar för samarbete och dialog, såsom efterkrigshistorien har visat. Vi delar ett gemensamt andligt och kulturellt arv och delar följaktligen ansvaret för vår gemensamma framtid.”
De grekiska teologernas maning togs väl upp av bland annat det italienska klostret i Bose där abboten, Enzo Bianchi, i sin tur skrev en appell, ”Grekland måste stanna i Europa”, som publicerades i dagstidningen La Stampa. Bianchi inleder här med ett i sammanhanget mycket meningsfullt citat ur en dikt av den nygrekiske poeten Konstantin Kavafis från 1901, där denne citerar en rad ur Dantes Inferno på italienska: Che fece … il gran rifiuto (”som blankt vägrade”). Dikten handlar om det svåra valet, om att säga ja eller nej: ”En dag skall några tvingas öppet säga antingen / sitt stora Ja, eller sitt stora Nej.” Den avslutas ur nej-sägarens perspektiv: ”Och ändå tynger detta honom, / så länge som han lever, detta Nej – det rätta.” Snabbt gensvar på det grekiska uppropet kom också från den ekumeniska organisationen Kairos Europa, med säte i Heidelberg, som hänvisade till bland annat påven Franciskus apostoliska brev Evangelii gaudium och encyklikan Laudato si som en möjlig grund för en förändrad hållning hos de europeiska kyrkorna.
Den som önskar se de här frågorna i ett längre perspektiv har god hjälp av Trine Stauning Willerts forskning vid CEMES vid Köpenhamns universitet. Under de senaste åren har hon följt den teologiska debatten i Grekland, något som resulterat i flera artiklar och boken New Voices in Greek Orthodox Thought: Untying the Bond Between Nation and Religion (Ashgate, 2014). Willert beskriver hur 1990-talets omvälvningar, då situationen på Balkan förändrades på grund av att Jugoslavien upplöstes och att Grekland gick med i EU, ledde till nationalistiska demonstrationer, understödda av kyrkan. Kampen gällde inte bara konflikten med Jugoslavien om rätten till namnet Makedonien, utan här fanns också farhågor om att Greklands ortodoxa tradition var oförenlig med den katolska och de protestantiska kyrkornas traditioner i Västeuropa. ”Därför föll ärkebiskop Christodoulos nationalistiska budskap om att det grekiska folkets identitet beror av den ortodoxa kyrkan i god jord hos en stor del av befolkningen”, sammanfattar Willert.
Men som en ödets ironi kom biskopssätet i Volos, det som Christodoulos lämnat för att bli ärkebiskop, att övertas av en biskop med en annan, mindre nationalistisk profil. 2001 grundade biskop Ignatius tillsammans med teologen Pantelis Kalaitzidis den teologiska akademin i Volos. Dess uppgift skulle vara att fungera som ett öppet forum för tänkande och dialog mellan den ortodoxa kyrkan och intellektuella runt om i världen, samt att gynna tvärvetenskaplighet och interreligiös förståelse. Det var från denna akademiska miljö som det började framföras kritik mot kyrkans förståelse av sig själv som nationens väktare, förklarar Willert. En ny tradition inom den grekisk-ortodoxa teologin uppstod.
När ärkebiskop Christodoulos 2008 avlöstes av Hieronymos drabbades Grekland kort därefter av sin värsta ekonomiska kris på sextio år, berättar Willert vidare, med många humanitära problem som följd. Ärkebiskop Hieronymus valde då en annan väg än sin föregångare. Han avstod från nationalistisk och främlingsfientlig retorik och framhöll att kyrkan var förpliktigad till välgörenhet gentemot alla dem som blivit offer för krisen, oavsett om de var greker eller utlänningar, troende eller ej. I den andan har man exempelvis inrättat soppkök. Den nya teologiska linjen inbegriper också en mångkulturell teologi som fått betydelse för religionsundervisningen i de grekiska skolorna. Även om inte alla elever är ortodoxa kan teologer nu undervisa i religionsämnet.
Enligt dem som representerar den nya grekisk-ortodoxa teologin är det inte kyrkans uppgift att vara nationens förlängda arm, konstaterar Willert, utan de menar att kyrkan bör koncentrera sig på det kristna budskapet. Med Bibeln som gemensam referensram vill man öppna för dialog med västkyrkliga traditioner. Man önskar också att den grekisk-ortodoxa kyrkan fortsättningsvis ska anknyta snarare till de universella principer som företräds av den ekumeniske patriarken i Konstantinopel (Istanbul) än till de senaste tvåhundra årens synsätt där kyrkan representerat den nationella gemenskapen. Men även om förändringar redan kunnat skönjas är det för tidigt att säga hur detta kommer att gå, påpekar Willert.
Kalaitzidis gör denna ståndpunkt mycket klar, då han inskärper att den grekisk-ortodoxa kyrkan måste överge varje tanke på att återgå till en bysantinsk teokrati, eller till något annat slags romantisk, antimodern idé om ett kristet samhälle, såsom exempelvis det heliga Ryssland eller de sakraliserade monarkierna på Balkan. Enligt Kalaitzidis finns ingen återvändo för kyrkan till någon tidigare tradition eller till något idealiserat så kallat kristet samhälle eller imperium. Vägen kan bara leda framåt mot den förväntade nya värld från vilken den närvarande hämtar sin identitet, sin betydelse och sitt syfte, menar han. Till och med kyrkan i sig ser han som en resa, en resa mot eschaton – det yttersta målet vid tidens slut.
Men dessförinnan är det Europas kyrkors delade ansvar för vår gemensamma framtid det gäller, såsom de grekiska teologerna framhöll i sitt upprop i somras. Och så blir det nyval i Grekland.
Kavafis dikt är citerad i Gottfried Grunewalds översättning i Poeten i Alexandria (Nelson & Nelson 2007). Se även artikeln om mångkultur och mångspråkighet i den ortodoxt kristna diasporan i Signum nr 7/2014, s. 37–44.
Helena Bodin är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.