av OLLE BRANDT
– Påven Franciskus är mer beroende av sina föregångare än vad mediebilden visar.
Påven Franciskus får ganska stort utrymme i världens medier, och deras bild av honom är oftast positiv. Till det positiva hos honom hör att han förväntas förändra mycket i Vatikanen och i den katolska kyrkan. Men bara en bråkdel av världsmediernas rapportering om påven bygger på grundlig sakkunskap.
Den nordamerikanske journalisten John L. Allen, som arbetar för CNN, Boston Globe och Crux, är en av världens mest kända och respekterade Vatikanreportrar. Han anses särskilt välunderrättad, och hans kunskaper bygger bland annat på en lång rad djupgående intervjuer med höjdare i Vatikanen och världskyrkan. Det är alltid intressant att ta del av vad han skriver, inte för att det nödvändigtvis måste vara rätt – Allen begår ibland mer eller mindre allvarliga sakfel som alla journalister – utan just därför att han är så respekterad. Det betyder att vad Allen skriver i stor utsträckning är vad en ”rätt tänkande” nordamerikansk katolik förväntas tänka. Han är alltså ett slags barometer.
Hans nya bok The Francis Miracle. Inside the Transformation of the Pope and the Church (Time Books 2015) anger så tonen för vad man förväntas tänka om påven Franciskus. Tonen anslås redan i baksidestexten: påven ”försöker föra kyrkan tillbaka från höger till mitten”. Boken anlägger alltså det klassiska politiska höger–vänsterperspektivet. Dess utgångspunkt, som enligt författaren tydligen inte behöver argumenteras för, är att den katolska kyrkan under de senaste två påvarna (1978–2013) har varit högervriden, medan den nuvarande påven försöker återföra den till mitten. ”Franciskus’ uppdrag är att föra kyrkan till den politiska mitten, till världens utkanter och till evangeliets hjärta”, sammanfattar Allen sin syn på den nuvarande påven.
Den mest intressanta frågan att reflektera över med anledning av John Allens bok är den om kontinuitet och diskontinuitet. Allen beskriver tydligt hur valet av Franciskus var ett uttryck för missnöje med ”etablissemanget”. De sista åren före Benedictus XVI:s avgång hade medierna ofta framställt Vatikanen som en dåligt fungerande administration. Vatikanbanken fick allt sämre press, och läckorna från påvens skrivbord förvärrade bilden av tillståndet i kurian. Problemen med sexuella övergrepp på många håll i världskyrkan bidrog till en negativ bild av kyrkan i pressen. I det läget valde kardinalerna Jorge Mario Bergoglio till påve. Han valdes som en missnöjespåve. Allen skriver att ”han vill vara en som förändrar, en historisk reformator som ger den katolska kyrkan en ny inriktning”. Han fortsätter: ”Om kontinuitet var det viktiga i påvevalet 2005, var det diskontinuitet åtta år senare. De 115 kardinalerna som samlades i det sixtinska kapellet i mars 2013 ville ha ett klart brott. Det blev ett påveval mot etablissemanget mer än någon gång under de senaste 100 åren.” Den mesta rapporteringen om den nuvarande påven handlar just också om hur han förändrar, eller försöker förändra, den katolska kyrkan.
Det är här det blir intressant. Vatikanen är nämligen en administration som är van att arbeta på lång sikt. En påve inleder något som hans efterträdare fortsätter och en tredje påve fullbordar. Franciskus positiva bild i medierna handlar i stället mest om att han är på väg att förändra kyrkan. Allens bok börjar med att skildra hans engagemang för dialog och fred, för de fattiga och för reform av Vatikanbanken och Vatikanens övriga ekonomiska administration. I alla dessa frågor visar Allen att Franciskus bygger på sina föregångare men tillför ett nytt och annorlunda engagemang, som gör att hans pontifikat ger ett positivt bidrag. Det är i bokens andra halva som författaren också anlägger några kritiska perspektiv och visar att det i vissa fall har varit tur för Franciskus att hans föregångare inlett ett långsiktigt arbete med svåra frågor som han kan fortsätta med.
Det gäller särskilt Allens kapitel om hur den katolska kyrkan handskas med sexövergrepp från präster. Det var dåvarande kardinal Joseph Ratzinger som 2001 och 2002 gick igenom en hög rapporter om sexövergrepp i kyrkan i hela världen vilket ledde till att han förmådde Johannes Paulus II att anta de nordamerikanska biskoparnas nolltoleranspolitik. Här hade Vatikanen kommit långt i sitt arbete innan Franciskus tillträdde. Allen beskriver Bergoglio som helt oförberedd i frågan. Han skall rentav som ärkebiskop i Buenos Aires ha sagt till pressen att ”sådant har aldrig hänt i mitt stift” samtidigt som flera fall faktiskt redan hade inträffat och höll på att utredas. Allen hävdar att ärkebiskop Bergoglio gav sitt stöd åt präster som anklagades för sexövergrepp och vägrade möta offren. Detta är för Allen ett exempel på en fråga där Bergoglio har ändrat inställning helt och hållet sedan han blivit påve. Det är också helt naturligt. Han har helt enkelt kunnat fortsätta och intensifiera ett redan påbörjat arbete. Kontinuiteten har här varit Franciskus’ räddning.
En fråga där Allen markerar ett stort frågetecken är vad Franciskus egentligen kommer att göra för kvinnor. Han har själv markerat att han menar att något måste göras: han vill se ”en större roll” för kvinnor i den katolska kyrkan, och det behövs en ”djupare teologi” om kvinnans plats i troslivet. Allen kommenterar att under sina två första år som påve har Franciskus inte inrättat några nyskapande roller för kvinnor och inte heller gett i uppdrag att göra någon ny teologisk studie. Han kommenterar: ”Franciskus har inte gjort mycket för att förverkliga sin vision […]. Om det fortsätter att finnas en avgrund mellan påvens retorik om kvinnor och hans gärning, kan den allmänna opinionens förälskelse gå över. Franciskus skulle då bara kunna skylla sig själv, ty i det här fältet är det han själv som skapat höga förväntningar.”
Vad det är för mirakel som bokens titel anspelar på framgår inte. John Allen medger i slutet av boken att Franciskus överväldigande popularitet i medierna inte har lett till att fler människor går i mässan eller biktar sig. Här kanske återigen frågan om förändringarnas påve spelar in. Om det positiva i bilden av påven är att han skall förändra kyrkan, innebär ju det att bilden av kyrkan i sig är negativ. Många uppskattar därför påven utan att för den skull vilja bli katoliker. Det är inte heller automatiskt så att uppskattning av påvens person leder till att människor finner en kristen tro och blir katoliker. I det sammanhanget kan man fråga sig om kanske inte en av de stora utmaningarna för den katolska kyrkan i dag är att handskas med arvet efter Johannes Paulus II. Det var han som under sitt långa och överraskande pontifikat (1978–2005) sydde en gigantisk påvekostym, som tio år efter hans död fortsätter att åtnjuta världsmediernas uppmärksamhet. Men kostymen är så stor att det är oerhört svårt för hans efterträdare att fylla den. Utmaningen för den katolska kyrkan är att inse att det inte är påvens personlighet som förmår att omvända världen.
Olle Brandt är professor i arkeologi vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.