Vi behöver en fullödig miljöpolitik

av HENRIK ALBERIUS

– Påvens personliga röst är tydlig i hans miljöencyklika.

”Där sitter du och räddar världen.” Budskapet finner man på en reklamtext på SJ:s snabbtåg och det är ett finurligt sätt att formulera vad påven Franciskus vill säga med sin nyutkomna miljöencyklika Laudato si (”Lovad vare”). För vad denna slogan implicit säger är att med det individuella val som man har gjort genom att ta tåget i stället för bilen eller flyget ansluter man sig till en kollektiv ansträngning att minska nedsmutsningen av naturen och utnyttja våra begränsade resurser bättre. Båda dessa är i förlängningen delar av det enda sätt på vilket vi kan rädda vår miljö och vår jord.

Laudato si offentliggjordes i början av sommaren, och eftersom det är en text av påven i en avgörande fråga för mänskligheten fick den snabbt stort genomslag. Det rör sig om en lång text som inte kan uttryckas i ett par enkla slagord. Men en av de centrala tankarna är att rättvisefrågor och miljöfrågan hänger ihop, och att det nu behövs en gemensam global vision om vi ska kunna lösa problemen. Visionen är tänkt att inspirera människors handlande från individnivå ända upp till den globala nivån. Påven kallar det för en vision om ”en fullödig ekologi”.

Den globala aspekten har säkert bidragit till tajmingen av encyklikans publicering, lagom inför höstens tre viktiga FN-konferenser – i augusti i Addis Abeba om finansiering för utveckling, i september i New York om de nya hållbara utvecklingsmålen efter 2015 och i december i Paris om miljön. Därför kan encyklikan bidra till de förberedande diskussionerna och förse Heliga stolen med klara riktlinjer för sin diplomati under dessa möten. Addis Abeba-mötet är redan avslutat och det ledde fram till ett dokument som lyckades integrera behovet av utveckling med behovet av att skydda miljön, vilket är helt i linje med tankarna i Laudato si. Det ger ett gott avstamp inför konferensen i New York. Det ger dessutom råg i ryggen åt påven Franciskus inför hans tal till FN:s generalförsamling i New York den 25 september.

Påvens nya encyklika är primärt en teologisk reflexion. Den uttrycker en kristen vision av hur vi människor kan svara på Guds kallelse att förvalta världen på ett ansvarsfullt sätt. Men den är också en politisk appell underbyggd av noggranna vetenskapliga studier. Det betyder inte att påven vill bedriva partipolitik eller ideologisera miljödebatten. Han skriver uttryckligen i encyk­likans paragraf 188 att det inte är kyrkans sak att ta över politikernas uppgifter. Men encyklikan är politisk i bemärkelsen att den vill lämna ett bidrag till det offentliga samtalet om dessa mänsklighetens ödesfrågor och därigenom inspirera människor att ta ansvar för det gemensamma goda i de olika sammanhang som de är engagerade i, inklusive de politiska. Inte heller betyder det att påven vill sätta sig till doms över de olika vetenskapliga teorier som diskuteras i samband med miljöfrågorna. Däremot är han angelägen om att ta hänsyn till den kunskap som forskare världen över har samlat om frågorna. Han följer entydigt den stora majoritet av forskare som avvisar klimatskeptikernas uppfattning att människors handlingar inte påverkar klimatet.

Mottagandet av encyklikan har varierat kraftigt. De negativa omdömena har främst kommit från marknadsliberalt håll, medan bifallet i första hand kommit från miljörörelsen och från vetenskapligt håll. Två av världens mest ansedda naturvetenskapliga facktidskrifter, Nature och Science, har på ledarplats uttryckt sin uppskattning för encyklikan. Mest positivt tycks mottagandet ha varit i Latinamerika, medan de mest kritiska rösterna kommit från USA. I det semestrande Sommarsverige blev mottagandet jämförelsevis sparsamt och reserverat, även om det fanns undantag som Peter Loewes och Björn Wimans artiklar i Dagens Nyheter. Vi får hoppas att encyklikan blir mer läst på våra breddgrader när den snart kommer ut på svenska, under titeln Om vården av vårt gemensamma hem.

Vari ligger då det unika i Laudato si? Det nya ligger inte i att Franciskus skulle vara den förste påve som uttalar sig i miljöfrågor. Redan Franciskus föregångare, Benedictus XVI, vann epitetet ”den gröne påven” för sitt engagemang i miljöfrågorna. Men Franciskus sätter sina egna accenter, inte minst i det utpräglat holistiska perspektiv som han lägger på frågorna. När han talar om ”miljön” så tänker han på hela det samband som finns mellan naturen och det samhälle som vi lever i. För att förstå varför en viss del av naturen är förorenad krävs att man studerar hur samhället och dess ekonomi fungerar, och hur människor lever och förstår sin verklighet. Det är inte två kriser som vi står inför, en miljökris och en social kris, utan snarare är det en komplex kris som förenar det sociala och miljön. Därför krävs av de strategier som ska lösa krisen att de är integrerade tillvägagångssätt som på samma gång bekämpar fattigdom, ger de exkluderade i samhället deras värdighet åter och samtidigt skyddar naturen, skriver påven.

Eftersom krisen är så komplex krävs det att politikerna kan möta den med en sammanhållen politik som tacklar alla delar av problemen långsiktigt. Det räcker inte med enbart kortsiktiga åtgärder, eftersom det tar tid att uppnå resultat och lagda kurser kan inte bytas ut efter varje val. Påven menar att det behöver inrättas en ny internationell auktoritet som väljs gemensamt av världens länder för att koordinera de olika ländernas miljöpolitiska åtaganden och att denna auktoritet ska ha rätt att utdela sanktioner om dess beslut inte genomförs.

Men det nya med Laudato si ligger inte minst i påvens personliga tilltal. Texten är förstås utarbetad i samverkan med rådgivare och experter, men Franciskus personliga röst märks tydligt. Han talar i lika hög grad till den enskilda individen såsom del av civilsamhället som till världens stora organisationer. I synnerhet är det de fattigas behov han ställer i centrum och inskärper i läsarens samvete, eftersom dessa drabbas värst av miljöförstöringen. Vad han vädjar om är framväxten av det som han kallar en ”fullödig ekologi”, en ekologi som är ett nytt paradigm för global rättvisa.

Den komplexa kris som vi står inför är allvarlig, men Franciskus låter ändå en strimma av hopp lysa fram i encyklikan. Människan är kapabel till det värsta, men hon har även förmågan att överträffa sig själv, att välja det goda och att börja om, skriver han.

Påvens vision av mänskligheten som en global gemenskap som med insikt och ansvar förvaltar världen som Guds skapelse är både uppfordrande och uppmuntrande. Det är en sådan framtidsvision som mänskligheten i dag behöver.

Henrik Alberius är dominikanpater och ordförande för Caritas Sverige, verksam i Lund.