Anders Björnsson i Donbassdebatten: Rätten att ingripa

Jag har hört denna argumentation förut och undrar vilken moral, vilken typ av förpliktelse det är fråga om. Resonemanget liknar mycket den ”responsibility to protect” som humanitära interventionister har predikat i ett par decennier vid det här laget (och som för all del har en mycket längre historia). Ett i grunden imperialistiskt koncept, med syftet att kunna inskrida där folkrättens regler sätter käppar i hjulen. Brezjnevdoktrinen var en applikation av detta koncept under historiskt givna omständigheter.

 

Stormakter alltid har tagit sig den rätten, långt före den moderna imperialismens epok. Ryssland gör det idag. Det spelar faktiskt ingen roll att andra stormakter hemfaller åt samma cyniska spel – cyniskt eftersom det drabbar många människor alldeles oförskyllt. Småstaten och dess medborgare har all anledning att ta sig i akt för denna retorik, varifrån den än kommer; att värja sig mot stormakters ”beskydd” och ”inskridanden”.

 

Konungariket Sverige har ett oavvisligt ansvar för sina egna medborgares väl och ve; till dem räknas åtskilliga som ej utgör ”etnisk civilbefolkning”, alltså är infödda svenskar. Men svenska staten har inget speciellt ansvar för svenskspråkiga som är medborgare i andra länder, exempelvis den finlandssvenska minoriteten i Finland eller befolkningen i det helt svenskspråkiga Åland – arvtagare till det svenska riket. Majoren Jan Björklunds svammel om att Sverige skulle ”inskrida” vid ospecificerade hot mot de neutraliserade, demilitariserade Ålandsöarna har med all rätt avvisats.

 

Även Limmergårds ståndpunkt måste avvisas.