Antalet flyktingar i Libanon motsvarar hälften av dess vanliga befolkning. Det är som om Italien skulle ha 30 miljoner flyktingar. Gulfstaterna har inte gjort något och deras bistånd går endast till muslimer. För Caritas direktor i Libanon, fader Paul Karam, kan flyktingkrisen endast lösas genom att det blir fred i Syrien. Vi behöver en politisk dialog som inte utesluter någon, inte ens Bashar al-Assad.
För fader Paul Karam, ledare för Caritas Libanon ”finns det endast ett sätt att stoppa vågen av flyktingar: ett slut på kriget i Syrien”, utan att utesluta någon, inklusive Assad. Under fyra år har Karam fått se invånarantalet i sitt land växa med 1,5 miljoner syriska flyktingar. Det har lett till demografiska, säkerhetsmässiga, ekonomiska och politiska obalanser. Sorgligt nog, bryr sig inte det internationella samfundet genom att låta vapen och ekonomisk hjälp strömma in till terrorister. Oförmöget att arbeta för det gemensamma goda har det överlåtit till varje land i regionen att följa sitt egenintresse snarare än det förra. Karams råd till Europa är att hitta ett sätt att uppnå fred i Syrien utan att utesluta någon. Här följer en intervju med honom:
Europa står inför en nästa epokgörande kris med alla flyktingar – främst från Syrien – som knackar på dess dörr. Detta har lett till många bevis på generositet, men också brister och stängningar. Många klagar på att det är för många flyktingar. Hur ser det ut i jämförelse med Libanon?
När det gäller flyktingar vill jag omedelbart säga att det endast finns ett sätt att stoppa vågen: ett slut på kriget i Syrien. Om vi stoppar kriget, vapentillförseln och finansieringen av terrorismen, då kan allt bli kontrollerbart. Denna uppgift tillkommer det internationella samfundet.
När det gäller resten förstår jag mycket väl att vissa europeiska länder ställs inför ett konstant flöde av människor som är på flykt från krig. Vi har levt med denna tragedi under fyra år och vi befinner oss fortfarande djupt kvar i den.
Libanon har mer än 1 miljon flyktingar från Syrien: 1,2 miljoner som är registrerade och de som inte är registrerade. Dessutom har vi åtminstone en halv miljon palestinier. Så vi har nästan 2 miljoner flyktingar ovanpå en befolkning på 4,5 miljoner. Libanons flyktingar utgör nästan hälften dess lokala befolkning. Föreställ er att Italien i stället för 150 000 hade 30 miljoner flyktingar!
Libanon är engagerad i en verkligt heroisk insats för att välkomna alla dessa människor, i synnerhet om vi jämför med andra människor som har mer lan, ekonomiska tillgångar och människor.
Det här en viktig fråga för framtiden. Det stora antalet flyktingar som anländer orsakar krockar och demografiska, säkerhetsmässiga, ekonomiska och politiska obalanser …
Jag vet inte om Europa kommer att klara av att hantera de problem som följer med detta, som ökad kriminalitet (vilket är fallet i Libanon). Vi kan inte fortsätta så här, att finansiera vapen och strider med mera, och samtidigt misslyckas med att hitta ett sätt att få stopp på krigen i Mellanöstern.
Det är inte alla länder i regionen som är så välkomnande som Libanon.
Det är sant. Varför är det bara vissa europeiska länder som välkomnar flyktingar och inte andra? Gulfstaterna, Saudiarabien har inte gått med på att ta emot dem. Det är en fråga som det internationella samfundet bör ställa sig. Ingen kan bara ge pengar för att bistå mottagarlandet och sedan två sina händer.
Vi inom Caritas hjälper alla, kristna och muslimer. Gulfstaterna ger pengar till islamiska stiftelser som endast hjälper behövande muslimer.
För några dagar sedan läste jag att Saudiarabien hade tagit emot 500 flyktingar, men i praktiken var de endast ekonomiska migranter, arbetare, och inte flyktingar.
Vi bör också klargöra vilka flyktingarna är. Som påven Franciskus så väl uttryckte det: Vi måste välkomna främlingar utifrån vår förmåga, utifrån varje lands förmåga. Även Tyskland tvingades stoppa vågen av flyktingar därför att deras inrättningar blev överbelastade. Vad ska Libanon säga när antalet flyktingar utgör en tredjedel av dess egen befolkning?
Under fyra år har det internationella samfundet sagt: ”Var inte oroliga, vi kan hjälpa er.” Hittills har detta inte löst någonting. Det är nödvändigt att förhandla med Assad, genomför samtala för att få slut på det här kriget och hitta en fred som fungerar.
Flyktingfrågan är nära förbunden med Assad. Ett flertal europeiska länder (som Frankrike och Storbritannien) skyller flyktingsituationen enbart på Assad. Gulfstaterna gör detsamma. Även den islamiska samarbetsorganisationen skyller flyktingarnas lidande på Assad.
Vi måste se på hela situationen på vägen mot att få slut på kriget i Syrien. Vi har redan sett resultatet av krig i Irak och Libyen, av revolutionerna i Egypten och Tunisien .. Jag förstår inte varför det internationella samfundet inte begriper att det inte räcker med att byta ut ledaren, eller bli av med Assad, för att lösa sakernas tillstånd i Syrien. Vem kommer efter honom? Det är viktigt att det internationella samfundet ställer sig frågan hur framtiden för dessa länder ska bli.
Vad är det mest akuta?
Vi arbetar under verkligt svåra förhållanden. FN:s flyktingkommission har dragit ned på biståndet på grund av brist på fondmedel. Detsamma gäller FN:s livsmedelsprogram.
Hur ska ett litet land som Libanon klara av ett så stort problem? Det kan bara inte fortsätta så här. Det internationella samfundet måste ta tag i situationen. Och lösningen är fred, förhandlingar utan att utesluta någon, inte ens Assad.
Vilka kommer efter Assad? Daesh? [den arabiska termen för IS övers.anm.] Gruppen har döda många kristna och muslimer och orsakat ett exodus från Mosul och Nineveslätten. Är det en lösning? Är det det som är den arabiska våren?
Även om Assad-regimen skulle bytas ut så skulle problemen finnas kvar. Vem är det säljer vapen i Mellanöstern? Vem är det som säljer IS:s olja via Turkiet? Vem är det som finansierar det fundamentalistiska miliserna?
I det här kriget tycks varje land endast följa sitt egenintresse. Libanon och Jordanien är offren. Vi sitter fast med problemen att föda alla dessa flyktingar, hitta skolor åt dem, tillhandahålla hälso- och sjukvård. Men nu säger det internationella samfundet: ”Sorry, vi har inga pengar. Gör ert bästa.”
Det är bråttom att få slut på kriget och sätta sig vid förhandlingsbordet utan att utesluta någon och arbeta fram en verklig fred. Jag hoppas att det internationella samfundet är intresserad av det gemensamma goda och inte av den eller den makthavaren. Mellanöstern håller på att kvävas. Den behöver verklig fred inte misslyckande.