sexton år i Nato

– Vi minns ännu den entusiasm som amerikanska utrikesministern Madeleine Albright visade när hon personligen gratulerade tjeckerna till Nato-medlemskap. Då såg hon ut som en givmild moster som gett oss en sällsynt gåva. Hon talade om vilken stor ära det var för oss är att få vara med. Vi såg fram emot att få öppna den finförpackade gåvan. Men innan vi ens hann göra det så hade våra nya vänner gjort det själva och öppnat vårt luftrum för sina bombplan på väg till Belgrad.

Tjeckien drogs snabbt in i alliansen, utan en utlovad folkomröstning – ett kejsarsnitt utan narkos. Sett från Pentagonkirurgernas perspektiv har operationen lyckats, men för oss, som nya medlemmar i familjen, var det en chockerande upplevelse. Fram till denna dag har vi inte övervunnit födelsetraumat.*

Trots sexton år bland alla krigsmän har de inte lärt oss att uppfatta världen med deras ögon och se världen som ett krigsbyte. Deras propaganda och militarism har inte förstört vår medmänsklighet och sunda förnuftet. Barnmorskan Madelaine Albright lyckades inte med att få oss att känna tacksamhet. Snart insåg vi att hon i själva verket är gudmor änglamakerska som på händerna har blod från hundratusentals barn och oskyldiga civila.

Att här läsa upp namn på alla andra massmördare (förlåt ”såningsmän/ kvinnor för fred och frihet”) skulle ta för lång tid. På listan finns tyvärr också namnen på tjeckiska politiker. Några av dem är direkta medbrottslingar medan andra har ett klistrat märke ”utnyttjad idiot” på sitt ansikte.

Men en sådan ursäkt kommer inte att erkännas av internationella tribunaler som en förmildrande omständighet. För brott mot freden kommer också att döma mediala trumslagare, som ideligen sprider hat mot utvalda ledare, religioner och nationer.

Jag citerar Niccolò Machiavelli: ”Jag såg horder av dödgrävare som höll varandra i handen och ropade: Länge leve pesten!” För mig verkar det vara en aktuell beskrivning av vår samtid. Den lilla skillnaden är att dagens dödgrävare ropar: Länge leve fred, medan de trummar ut förpestad krigspropaganda, sprider stora mängder krigsmaterial och tvingar allierade att vara ett lydigt verktyg i deras krigsplaner.

Miljontals människor från länder som dödgrävarna bombade för att ”försvara de mänskliga rättigheterna”, kommer till Europa – det nya förlovade landet. Det känns som om vi lider av schizofreni. Vår medkänsla för dem kämpar mot vår känsla för självbevarelse. Vi medger skulden för deras exodus och är rädda att vi själva kan offras i framtiden.

Den europeiska vaggan vacklar som en pråm på öppet hav medan åskmolnen tjocknar i öster. Våra Natofaddrar förbereder stora manövrar för att provocera fram en konflikt med Ryssland.

Vi själva samlar dagligen febrilt in bitar av ocensurerad information, vi byter den med varandra och försöka skapa en egen bild om vad som ska hända. Bilden som vi så mödosamt plockar ihop blir till en mosaik, men den lugnar oss inte. Till slut ser den alltid ut som Picassos bild på den baskiska staden Guernica.

Vad kan vi göra för att inte känna oss modfällda och resignera i förtid? Det enda som hjälper är civil kurage.

Den 12 mars 2016 blir det 17 år sedan som vi genom ett planerat kejsarsnitt av Pentagons kirurger drogs in i en familj av aggressorer som hotar världsfreden. Dagen för vår anslutning till alliansen markeras i kalendern som en minnesdag. Det är upp till oss att se till att detta olycksbådande datum görs till en dag då Tjeckien lämnar alliansen.

Självklart skulle det vara bra om vi lyckades åstadkomma det före den 12 mars, men låt oss vara realistiska. Vår regering är döv. Uppmaningar från medborgarna uppfattas enbart som ett irriterande surrande från insekter. Endast stor demonstration med enhetliga krav, kanske med strejker, kan uppmärksammas av den politiska ”eliten” och tvinga dem att försvara våra nationella intressen och återställa vår förlorade heder.

Lyckas vi med våra ansträngningar kommer också medborgare från andra Nato-länder att vakna och vi får en dominoeffekt. Hur känns den vägkartan? Eller är kartan ritad av gudmor/änglamakerska Albright bättre?

Jag är säker på att flera av våra politiker har samma uppfattning som vi, men de vågar inte sticka ut. De behöver oss som en massiv vägg de kan luta sig mot. De är inte hjältar. När allt kommer omkring, är vår regering så rädda att de inte ens vågar fråga vad de amerikanska militärerna transporterar och varför de gör det. Parlamentet och vår hycklande regering är inte intresserade av frågan, de har inte ens kallat till ett extra sammanträde. För att vara på den säkra sidan så kommer de att träffas först efter att militärerna är framme i Ungern och lämnat Tjeckien.

Det är inte rätt tidpunkt att nu byta ut våra skrämda politiker. De måste vara kvar, kursändringen måste ske på ett lagligt sätt. Vi ska inte bryta mot konstitutionen, tvärtom, vi ska tvinga politikerna att följa den. Det blir en svår uppgift. Att be till gud är lätt, men böner stoppar inte vår resa mot ett krigshelvete. Vårt mod kan möjligen göra det.

Operaföreställning i ett ockuperat kukuland*?

USA har ca 1 400 militärbaser i 120 länder. Som om det inte skulle vara nog så finns det nu amerikanska soldater även i Tjeckien. Här ser vi soldaterna välkommas, från vänster, av Nato generalsekreterare Jens Stoltenberg (ni vet, en tragisk bi-figur som brukar hålla tårgripande tal om solidaritet), amerikansk ambassadör Andrew Shapiro (Reichsführer), tjeckiske premiärministern Bohuslav Sobotka tillika ordförande för tjeckiska socialdemokraterna samt av försvarsminister Martin Stropnicky.

*) kukuland, enligt urban dictionary: A land for people who are all happy and gay