Donbass-debatten: Markus Limmergård replik till Anders Björnsson

Anders Björnsson bemöter i sin artikel mina kommentarer, lösryckta ur sitt sammanhang. Jag adresserar där den komplexa situation som råder, där jag poängterar att Ryssland inte har ingripit i Donbass, och hur många har kritiserat detta. Jag skriver att jag har förståelse för denna kritik. I artikeln som riktades mot mig har enbart ett par meningar tagits ut, utan adekvat kontext, med vad som förefaller vara syftet att likställa mig med amerikanska och folkpartistiska interventionister. Låt mig inledningsvis påpeka att det finns en mycket relevant distinktion mellan ett juridiskt och ett moraliskt resonemang.

 Tänk dig själv att du är en ensamstående mamma med tre barn, som du tvingas skydda undan bomber som din president, Petro Poroshenko, fäller över dig där ni gömmer er i en källare. Samtidigt som detta sker håller samma president ett tal i Kiev om att barnen i hans ände av landet kommer att gå i skolor medan dina barn kommer att gömma sig i källare: 

För vi kommer att ha våra jobb, och inte de. Vi kommer att ha våra pensioner, och inte de. Vi kommer att ha vård för barn, folk och pensionärer, och inte de. Våra barn kommer att gå i skolor och dagis; deras kommer att kura ihop i källare, därför att de inte kan göra någonting. Precis så ska vi vinna det här kriget” 

Du har förlorat närstående, dina barn är hungriga, din pappa har inte fått sina mediciner, och du är förtvivlad. Att den här mamman, precis som folk i hennes närhet, känner sig sviken av sina ryska bröder, det har jag förståelse för utifrån en moralisk ståndpunkt, ty jag är ingen hjärtlös människa. Även jag hade i det läget önskat att någon kom till min undsättning.

Emellertid är detta inte vad jag anser att Ryssland bör göra, eftersom Ryssland måste utgå från en helt annan realitet, än den som Donbass civilbefolkning, eller för den sakens skull, folkmilis måste utgå ifrån. Igor Strelkov, som ledde brigaden i Slavjansk vädjade länge om rysk hjälp, men inga reguljära trupper kom. Varför? President Putin måste nämligen utgå ifrån helt andra parametrar än folket i Donbass. Ryssarna tvingas stå vid sidolinjen och titta på när den USA-kuppade regimen i Kiev bombar deras syskon i Donbass, medan regimen ser hur långt de kan gå innan björnen ingriper.

Den psykologiska antiryska propagandan och Västs militarisering har byggts upp på så sätt att ett ryskt militärt ingripande skulle få mycket mer långtgående geopolitiska konsekvenser än bara en avskuren konflikt i Donbass.

 

Därför får inte ett militärt ingripande tillämpas såvida det inte är den absolut sista utvägen. Däremot, och låt mig uttrycka mig här med största möjliga tydlighet: om Donbass står inför det direkta hotet att utplånas av den ukrainska armén, varpå Donbass civilbefolkning, ryssarnas historiska, etniska och språkliga syskon, skulle utsättas för den typ av etnisk rensning som serberna så skamligt utsattes för i Krajina, varifrån de fördrevs, så har Ryssland inget annat val än att ingripa. Ett utplånat Donbass skulle förutom massflykt, innebära massakrer på civilbefolkningen, särskilt med tanke på de hårdhudade nazistiska element som figurerar i de ukrainska s.k. ”frivilligbataljonerna”. Detta skulle ses som ett svek i det ryska folkets ögon gentemot deras syskon i Donbass, varpå det skulle finnas risk för ett majdan i Moskva. Därför säger jag att ett militärt ingripande måste kunna finnas som alternativ, om än det allra sista.

 Anders Björnsson argumenterar utifrån vad jag tolkar vara ett suveränistiskt och folkrättsligt perspektiv, vilket länder honom till heder. Björnssons problem här är bara att han förefaller ha sovit i tre perioder, och vaknar nu upp i förlängningen.

Jag pådyvlas i artikeln formuleringen ”responsibility to protect”, en formulering som jag inte ens  tog i min mun i den adresserade kommentaren. Med detta kritiseras en princip vars praktiska tillämpning innebär att folkrätten inte respekteras. 

Låt mig då ställa följande fråga: vilka rättsliga principer försvarar Björnsson, i den situation som skapas från amerikanskt och sedermera ukrainskt håll, och sedan det hypotetiska scenario i vilket jag åberopar Rysslands rätt och plikt att undsätta sina syskon i Donbass som då står inför den direkta risken att utplånas? 

Vilka folkrättsliga principer är det som har rättfärdigat hur USA har underblåst en statskupp genom samröre med fascistiska krafter samt att dela ut kakor vid Majdantorget? Vilka folkrättsliga principer berättigade att molotov cocktails slängdes, att poliser misshandlades med kedjor, samt att krypskyttar utpositionerades vilket ledde till att en regim fientlig mot Ryssland tillsattes på hennes tröskel? 

 Vilka folkrättsliga principer berättigar sedan att den övergångsregering som tillsattes, med medlemmar från fascistiska Svoboda på ministerposter, först skapade lagar som diskriminerade mot den rysktalande befolkningen i Donbass, och när denna inte erkände den nya regimen, skickade stridsvagnar mot dem och började släppa bomber över dem, i över ett år nu? Vilka folkrättsliga principer berättigar därtill att fascistiska ligister misshandlade, sköt och brände ihjäl tiotals demonstranter, och skadade hundratals, i fackföreningshuset i Odessa, den andra maj förra året?

Det hypotetiska scenario där jag försvarar ryskt ingripande förutsätter först att den ukrainska regimen kränker Minsk-2, som Ryssland är en garant för. Enligt vilka folkrättsliga principer anser Björnsson att man kan berättiga att Minsk-2 kränks?

Jag nämnde ovan hur fallet där serberna fördrevs från Krajina till varje pris måste undvikas då detta vore ett brott mot folkrätten. Just hur serberna fördrevs från Krajina har även Lutsenko, Poroshenkos rådgivare, hållit upp som en förebild på den utveckling han vill se. Dylika fruktansvärda brott mot folkrätten vill jag till varje pris ska undvikas. Vilka folkrättsliga principer har Björnsson åberopat, och kommer han att åberopa, för att säkerställa detta?

Björnssons försvar av folkrätten är naturligtvis hedervärt; hans tysta antaganden om vägen fram till den aktuella situationen, samt det hypotetiska fallet, är desto mer bekymmersamma.  

 I ovan nämnd artikel där mina ståndpunkter adresseras, så kritiseras jag, utifrån vad jag upplever vara ett suveränistiskt och folkrättsligt perspektiv. Tyvärr upplever jag att en fullständig kontext fattas, vilket resulterar i haltande premisser.

Jag jämställs bland annat med nykonservativa krigshetsare, eller ”humanitära interventionister”, som deras motsvarigheter inom bombvänstern kallas. Här finns det ett tyst antagande om att bara därför att Väst, på de mest skamliga vis, gång på gång har missbrukat sin vapenmakt vid interventioner i Serbien, Irak, Libyen och Syrien, för att bara nämna ett par exempel, så innebär det per automatik, att om Ryssland gjorde detsamma i sitt grannland, så skulle det innebära att Ryssland missbrukade det på samma sätt, och att det, om de, mot all förmodan gjorde det, skulle ske med mitt samtycke. 

 Faktum är att vi har ett exempel i modern tid som indikerar motsatsen. Låt oss här göra en jämförelse. Ta Västs intervention i Serbien, Irak eller Libyen, och jämför det med Rysslands intervention i Georgien, som i svensk propaganda paradoxalt nog brukar lyftas upp som ett exempel på hur Ryssland inte respekterar internationell lag, och hotar sina oskyldiga grannländer. Faktum är dock att en oberoende kommission tillsatt av EU har lagt skulden för kriget i Georgien på landets dåvarande president Saakashvili, som tillsattes efter ”Rosornas revolution”, en färgrevolution. Saakashvili gick in i Sydossetien, där ryska fredsbevakare var aktiva, och slaktade inte bara civilbefolkningen där utan även ryska fredsbevakare. 

President Putin var därför tvungen att agera, och satte in nog med trupper för att avstyra de georgiska truppernas aggression, för att sedan dra tillbaka dem, så fort denna aggression var avstyrd. På inget sätt kan man hävda att Ryssland använde övervåld på samma sätt som Väst gjorde i Serbien och Libyen. Därför är det oansvarigt att dra slutsatsen att jag förespråkar intervention av västerländsk modell då Rysslands historik, sedan murens fall, så markant skiljer sig från främst USA:s, men även NATO:s.

 Den andra aspekten som förbises när man drar likhetstecken mellan mig och västerländska interventionister är det faktum att USA ingriper på flera olika kontinenter i världen, medan Ryssland både i Georgien och det hypotetiska fallet gällande Donbass, då går in i direkta grannländer och undsätter folk, som i modern tid har varit i samma land som Ryssland, men som nu utsätts för militära aggressioner av sina USA-kuppade regimer.

 Det tredje stora problemet med Björnssons kritik, som grundar sig i försvar av folkrätten, är en skev syn där man kommer in i sista akten. Många hänfaller åt att kritisera Ryssland för brott mot folkrätten, vilket är en kritik man måste beakta. Där dessa dock faller till föga, och till denna skara förefaller Björnsson sålla sig, är de ändlösa gånger som västliga makter bryter mot folkrätten vilket inte sällan hotar Ryssland, bl.a. genom att omringa Ryssland med missilsköldar, som man har påstått var avsedda för Iran, men som man efter kärnavtalet med Iran vägrar avlägsna, samt genom att utföra färgrevolutioner i Rysslands närområde, för att sedan utföra militära aggressioner mot Rysslands brödrafolk. Att då i sista akten anmärka på Rysslands beteende saknar både kontext och nyans.

 Björnsson nämner att stormakter alltid har tagit sig rätten (till ”responsibility to protect”), och att Ryssland gör det i dag. Var någonstans gör Ryssland det i dag? Har Björnsson låtit sig övertygas av samma ryska fantominvasioner i Ukraina som så många inom västlig etablerad media? Är det interventionen i Georgien han syftar på, där som sagt Saakashvili redan hade kränkt folkrätten genom angreppet på såväl civilbefolkning som ryska fredsbevakare, där Ryssland därför var tvunget att ingripa?

Har Björnsson inbillat sig att ryska ledningen fattar sina utrikespolitiska beslut baserat på Björnssons tolkningar av vad jag skriver i ett kommentarsfält på internet?

 Att fråga vilken princip man skulle åberopa för att rättfärdiga rysk hjälp till sina ryska bröder som bara för något decennium sedan var i samma stat (Sovjet) är tecken på alienerat medvetande. Skulle svenskar tillåta att extrema finnar med hjälp av någon utländsk makt börjar slakta svensktalande i Finland?

Björnsson är en framstående intellektuell som gång på gång visat prov på mod och integritet och ska inte förväxlas med ubåtsjägare och certifierade ja-sägare. Likväl måste Björnsson inse att tysta utgångspunkter för hans resonemang undergräver detsamma.

 Björnsson väljer, som så många andra debattörer att ta upp Åland som exempel mot min ståndpunkt då det belyser att en intervention icke kan accepteras. Faktum är dock att fallet Åland validerar min ståndpunkt då ett krig avvärjdes genom att ålänningarna gavs autonomi, samt att de fick bevara sitt minoritetsspråk, svenska, som officiellt språk vid offentliga sammanhang. Om även detta hade beviljats folket i Donbass, så hade förmodligen inte bara inbördeskriget avvärjts, utan Krim hade förmodligen fortfarande varit i ukrainsk ägo. 

 

 

 

http://www.spiegel.de/international/world/eu-report-independent-experts-blame-georgia-for-south-ossetia-war-a-650228.html

http://www.jamestown.org/programs/edm/single/?tx_ttnews[tt_news]=42851&cHash=21ae34456b4756f984225c2902703c2b#.VgBmX7-AKCR

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10227286.ab

Ukrainakrisen: Från Nuland-kakor till ett nytt kallt krig

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85land#Historia