av THOMAS IDERGARD
Mycket talar för att bilden av påven Franciskus påstådda ”politiska aktivism” har förändrats och fått rimligare proportioner efter hans nu avslutade besök i USA. Besöket gav honom nämligen flera viktiga tillfällen att tala direkt, inte genom journalisters filter, och till punkt, inte i lösryckta citat, i flera sammanhang där många lyssnade.
Låt oss först kort rekapitulera bakgrunden till ”partipolitiseringen” av Franciskus-bilden, i USA, Sverige och övriga Europa.
När en ny påve ska väljas brukar sekulära medier beskriva det som när ett politiskt parti ska få en ny ledare, eller ett företag ska få en ny vd: ”vad kommer en ny påve vilja att den katolska kyrkan ska lära, tro och göra?” De litet mer kunniga vet att påven är herden som ska vaka över kyrkans tro och lära. Han kan göra betoningar men inte ens om han skulle vilja det, kan han på reinfeldtskt manér skapa de ”Nya katolikerna”. Att det inte går är till och med en av poängerna med påveämbetet.
I Franciskus fall fick många först för sig att han inte skulle vara troende katolik på allvar: kanske för att han inte var europé (vilket säger något om kunskapen om den katolska kyrkans starka prägel av tänkandet i de latinamerikanska samhällena); kanske för att han inte uppträdde pompöst (vilket säger något om gamla fördomar och deras historiska bekräftelser). Men när det stod klart att också han var katolik, har journalister och kommentatorer övergått till att sätta en partipolitisk etikett på påven: han är i alla fall vänster, socialist, progressiv.
Antingen sägs detta med gillande, eller i skarp polemik från dem som minsann vill lära påven marknadsekonomi. Debattörer på den politiska högerkanten bemötte redan företrädaren, Benedictus XVI, på ett likande sätt efter dennes socialencyklika Caritas in veritate 2009. Men eftersom många på vänsterkanten hade bestämt sig för att Benedictus XVI inte fick vara vänster fanns det inte samma spänning, som när vänstern nu betraktar Franciskus som ”sin man”: han har ju kritiserat kapitalismen, talar om solidaritet med fattiga och utstötta och vill att kyrkan ska agera politiskt; och allt det ska tydligen betraktas som självklart vänster.
Med samma logik skulle då till exempel kända konservativa statsmän som Storbritanniens Disraeli och Tysklands Bismarck med deras kritik mot industrikapitalismens avarter och politik för att reglera dem, stå till vänster; liksom den anti-kommunistiske påven Johannes Paulus II, som i starka ordalag i encyklikan Centesimus annus varnade 1990-talets postkommunistiska värld för att anamma en västlig ekonomisk modell som gör strävan efter materiell rikedom till livets mening.
Kyrkan står förstås helt fri från politiska och ekonomiska system och det innefattar också den nu rådande finanskapitalismen. Kyrkan fanns långt före den och kommer att finnas långt efter att den har ersatts av något annat. Och kyrkan kommer alltid att kritisera system eller deras beståndsdelar för brister som till exempel att medel, i finanskapitalismens era pengar, görs till mål. Det beror i sin tur på att synden, det som driver människan bort från Gud, ytterst består i att i sig neutrala eller goda medel tillåts bli mål, det vill säga tar Guds plats. Det får konsekvenser, utöver för den enskildes själs frälsning, för andra, oavsett vad de råkar tro.
För bedömningen av kyrkans och i synnerhet påvarnas politiska agerande tycks det alltså i vår tid saknas kunskap om förutsättningarna, nämligen om Jesus Kristus och evangeliet. Med risk för att bli betraktad som inte bara konservativ utan reaktionär, får man nog konstatera att det kunskapsförfallet började med kristendomsundervisningens avskaffande i skolan.
Jesus var politisk och hans lära, som kyrkan för vidare i alla tider, är politisk. Inte partipolitisk, förstås; men med ”politik” vitt definierad som handlingar som påverkar det allmänna, gemensamma livet, och i meningen att kristendomen, tagen på allvar, får konsekvenser för hur den kristne agerar gentemot sin omvärld och hur denna omvärld därmed förändras. Ofta i det lilla och det tysta, så som Jesus själv förändrade.
Jesu åtskillnad mellan kyrka och stat, i uppmaningen att ge kejsaren det som är hans och Gud det som är hans, säger att den politiska sfären har en autonomi i förhållande till den religiösa – det vill säga biskoparna ska inte beställa lagar i parlamentet eller utfärda civila domar. Men den säger inte att en som vill följa Jesus ska upphöra att ha relationer med omvärlden. Tvärtom. Att sätta sin nästas behov minst lika högt som de egna, och att denne nästa är varje annan människa, även den man inte känner eller har något yttre gemensamt med, får vittgående konsekvenser för andra än den enskilde aktören. Budorden 4–10 i Dekalogen, och många av aposteln Paulus maningar, påverkar grundförutsättningarna för hur hela samhället fungerar. Bara för att ta några övergripande exempel. Detta är moraliska regler, ja. Men moral handlar just om vad som ska gälla för samspelet människor emellan, och politiken som verksamhet sågs redan i den klassiska, hellenistiska filosofin som en tillämpning av etiken. [Målning av Rembrandt: Moses och de tio budorden.]
I Matteusevangeliet 19:16–22 beskrivs Jesu möte med den rike, unge man som vill veta vad för gott han ska göra för att få evigt liv. Han följer redan alla budorden och Jesus ger honom därför en verklig utmaning: gå och sälj allt du äger och ge åt de fattiga och kom sedan och följ mig. Det vill säga: befria dig från allt som binder dig vid medlen i stället för målet, låt denna befrielse komma andra till del och gör sedan som jag gör i allt! Självklart skulle en sådan förändring, utöver effekten på mannens själv, få konsekvenser för andra. Men exakt vilka stod inte i centrum för Jesu intresse och det av naturliga skäl. Den som vill göra allt det han/hon är och har till ett uttryck för Guds vilja, kommer Gud att använda så som behövs för bygget av hans rike. Detta rike börjar här och nu och fortsätter i evigheten, på det sätt som leder till Gud, det vill säga det Goda. Man skulle kunna säga att Jesus beskriver en icke-partipolitisk, ja, en pre-politisk, förutsättning för det som i nästa steg också blir politik. En moral som omvandlar personen, och därefter världen.
Precis det här fick, och tog, påven Franciskus goda plattformar och möjligheter att förklara i USA, inte minst genom sitt historiska tal inför den amerikanska kongressen. Mer än någon annanstans har han i amerikansk media och samhällsdebatt beskrivits i snäva, partipolitiska termer. Visst upprepade Franciskus konkreta ståndpunkter som också har nära till lagstiftning, eftersom lagstiftningen, oavsett lagstiftares och medborgares tro, måste återspegla sanningen om människan, genom till exempel socialt ansvar, skydd av miljön, omsorg om det mänskliga livet i alla skeden (därför motstånd mot både abort och dödsstraff) och värnet av det traditionella äktenskapet. Alla kända kyrkliga positioner.
Men framförallt pekade påven just på det Jesus försökte få den rike, unge mannen att vilja se, nämligen på människans magis (det vill säga hennes ”mer”, potential), som för en kristen förstås frigörs i relationen till Jesus Kristus. Ett nyckelcitat ur talet inför USA:s kongress är detta: ”Om vi vill se trygghet, låt oss ge trygghet. Om vi vill se liv, låt oss ge liv. Om vi vill ha möjligheter, låt oss erbjuda möjligheter.” Exakt hur vi i nästa steg till exempel utformar regleringen av kapitalismen, bygger miljöskyddet, hjälper utsatta och människor på flykt och så vidare, blir både konsekvenser av och medel för att åstadkomma detta. Absolut finns det viktiga, sakliga skillnader i hur sådana ambitioner ska förverkligas. Men på denna ”hur”-nivå är det inte påvens och de kyrkliga ledarnas primära uppgift att vara; i varje fall kan de där inte kräva någon auktoritet som är större än någon annans. I kyrkans budskap och undervisning kommer sådant i nästa steg, precis som Jesu eventuella tankar om vad den rike ynglingens pengar hade kunnat komma till användning för, eller exakt vad han skulle ha uträttat efter två månader i Jesu efterföljd.
Med USA-resan och talet inför kongressen klargjorde påven effektivt det mest centrala i kyrkans politiska förkunnelse, nämligen kärnan i evangeliet om Jesus Kristus: att det inte finns något som heter privatmoral.
Thomas Idergard 2015-09-28