Slöseriombudsmannen Rebecca Weidmo Uvell har på rasande kort tid skaffat sig ett utrymme som många andra bara kan drömma om. Hur gick det till?
Texten är ett utdrag från Magasinet Arena #4. Tidningen finns i butik från och med 29/10 eller köpas här >>.
Den 29 juli i år fick Timbuktu invigningstala på Pridefestivalen i Stockholm.
Det hade spöregnat över Östermalms IP men regnet avtog när Jason Diakité gick upp på scenen. Iklädd en gul, tredelad kostym nöjde sig hiphop-artisten inte med att prata om hbtq-frågor utan talade även om samhället i stort. Delar av talet ekade av valrörelse. Timbuktu förklarade bland annat att han var redo att offra all tid han kunde för att göra Sverige till det mest jämlika landet.
Han talade även om ekonomi och moral.
– Vi ser hur folkvalda representanter sätter näringslivet framför folkets intresse. Samma näringsliv maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle.
En Aftonbladet-reporter återgav citatet ovan i en nyhetsartikel och de två meningarna skulle slå tillbaka hårt mot Jason Diakité.
På en annan plats i staden satt Rebecca Weidmo Uvell och följde sitt flöde på Internet. Några homosexuella vänner gnällde över det vänsterpolitiska innehållet i talet och att det inte talades tillräckligt om hbtq-frågor. Vad hade kategoriska uttalanden om näringslivet att göra med Pride?
Rebecca Weidmo Uvell störde sig på Timbuktu.
[…]
Det har gått fort för Rebecca Weidmo Uvell att skaffa sig sina plattformar som opinionsbildare. Twitterkontot startades 2011 men riktigt aktiv blev hon först i februari 2014. Bloggen lanserades strax innan valet i fjol. Samma år lanserades podden Borgarbrackor – där Rebecca Weidmo Uvell diskuterar och gnabbas om högerpolitik med Jenny Sonesson som tidigare var politiskt sakkunnig hos Birgitta Ohlsson (men som i somras lämnade Folkpartiet). Och i somras var det dags för Sommarpodden.
Sedan debuten har hon utnämnts till slöseriombudsman av Skattebetalarnas förening och hon rekryterades i somras av PM Nilsson som sommarvikarie på Dagens Industris ledarsida (där även borgarbrackan Jenny Sonesson fick ett vikariat). Rebecca Weidmo Uvell har blivit en alltmer retweetad röst på Twitter – ständigt diskussionssugen, aldrig rädd för konflikter och med starka åsikter som levereras utan någon mjäkighet eller antydan till känslomässigt darr.
Som när hon kollade på dokumentären om Olof Palme och kopplade till sociala medier: ”Palmes retorik påminner om trollande på twitter ibland. Otänkbart att en politiker skulle uttrycka sig så i dag”.
[…]
I arbetet har hon stor nytta av sin bakgrund som civilekonom med inriktning på marknad och marknadsföring. Den blicken applicerar hon även på det politiska landskapet. Det handlar inte alltid så mycket om högstämda principer (så länge inte vänsterfolk skatteplanerat) utan om att få sin vilja igenom. Och gärna så att det märks.
Hennes enda idol är Janerik Larsson som i dag är seniorkonsult på Prime och skriver på Svenska Dagbladets ledarsida. Han har kallats ”dold makthavare” och är en opinionsbildare som inte dragit ögonen till sig lika mycket som han kanske borde ha gjort.
– Hans ledord är att det är skillnad på ”ha rätt” och ”få rätt”. Man tycker att man har rätt genom att tycka att SD är främlingsfientligt, invandringskritiskt eller rent av rasistiskt. Och det är ju sant. Det har man rätt att säga. Men för att få rätt ska man minimera deras inflytande och inte spela saxofon på deras möten eftersom det bara gynnar dem. Det är ett förhållningssätt som är oerhört värdefullt och värt att komma ihåg när man tappar fokus. Det går alltså ut på att det gäller att vara listig. Med den logiken kan man alltså tala med SD, men man är medveten om vart man själv vill komma.
Den sortens resonemang får det att framstå som smått obegripligt att Rebecca Weidmo Uvells politiska engagemang var satt på paus under nästan tjugo år.
[…]
Direkt efter utbildningen flyttade hon till Stockholm och livet blev genast tråkigare. Under ett halvår arbetade hon som mediesäljare och därefter blev hon key account manager på en nischbank. Där jobbade hon i fem och ett halvt år och det var ingen höjdare.
– Bankjobbet var en antikarriär. Jag kom aldrig framåt och passade heller inte in. Det var urtråkigt. Till slut kände jag att ”this is it”.
Det kände andra också. Hon kom inte överens med chefen och så försvann hennes tjänst plötsligt och hon fann sig sittande i samtal med en kallhamrad personalchef.
– Jag kan säga att det fanns en anledning till det. Men jag kramade ur dem så mycket jag kunde eftersom jag kunde arbetslagstiftningen. Jag visste vilka rättigheter jag hade. Med semester, uppsägningstid och avgångsvederlag blev det ungefär en årslön, vilket var tre gånger så mycket som de ville erbjuda från början.
[…]
I sin titt på Jason Diakités företag upptäckte hon att artisten tagit ut precis så lite lön att han skulle slippa statlig skatt. Precis sådant revisorer brukar föreslå och precis så hon skulle gjort själv. Men hon skulle å andra sidan aldrig säga saker om att näringslivet undviker att betala skatt och bidra till ett bättre samhälle. Uppenbarligen undvek även Jason Diakité att betala mer skatt än nödvändigt. Hur gick det ihop egentligen?
Blogginlägget på uvell.se blev väldigt uppmärksammat. Där gick hon igenom Bolagsverkets uppgifter och plockade isär hans affärer bit för bit, tillsammans med humoristiskt raljanta kommentarer. Och inlägget fick stort genomslag. De stora tidningarna skrev. Efter några dagar tog självaste Studio Ett upp saken under rubriken ”Ska man leva som man lär?”
– Det var intressant. Timbuktu har över tvåhundra tusen följare på Twitter och jag bara elva tusen, men jag fick 650 delningar på min tweet med länk till texten. Han fick bara 64 på sitt första svar. Folk visste uppenbarligen inte hur de skulle försvara honom, även om han inte gjort något olagligt. Det handlade ju bara om moral och hyckleri.
Inlägget om Timbuktu innehöll en klassisk borgerlig kritik mot hycklande vänstersympatisörer och champagnesocialister. Helt enligt den avdammade och moderniserade modell som blivit Rebecca Weidmo Uvells specialitet.
På sjuttiotalet och det glada åttiotalet var det oerhört populärt att peka ut att sossar inte levde som de lärde. Det handlade inte om att de gjorde något olagligt. Att vara moraliskt klandervärd räckte. Det faktum att Timbuktus Pridetal med en liten gnutta välvilja gick att tolka som att det riktade sig mot företag som betalade skatt i utlandet – och alltså undviker svenska skatteregler till skillnad från Timbuktu som trots allt följer dem – gjorde därför ingen skillnad.
Moral förpliktigar. En trovärdig vänstermänniska ska alltså inte bara följa skattereglerna utan även tolka dessa så negativt som möjligt. Går det att maxa skatten så måste det också göras.
[…]
Rebecca Weidmo Uvell kunde däremot själv, som vi sett, utnyttja det förhatliga las till sin fördel i en förhandling med en arbetsgivare. Och borgerliga kan också gå gratis utbildningar i Sverige utan att bli ifrågasatta, även om dessa borgerliga personer i själva verket är emot gratis utbildning.
– Jag tycker inte att Timbuktu eller Arena borde sluta med att skatteplanera, för det är en smart grej att göra. Man ska använda de medel som finns och som är lagliga. Men då kan man inte kalla människor som gör samma sak för tjuvar och omoraliska. Det är lagar och regler som måste ändras. Och att kunna reglerna är inte hyckleri. Jag tycker inte det är omoraliskt att kunna las och att använda sig av lagen under förhandlingar med arbetsgivaren. Felet är lagen i sig. Förstår du skillnaden?
Texten är ett utdrag ur #4 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena.
En prenumeration av tidningen kan tecknas här »