Förstelning, världsförbättrarnit, världslighet

av BERND HAGENKORD
Det var inte de femton ”sjukdomar” påven gav kurian som ämnen för självrannsakan i sitt jultal förra året som han tog upp vid avslutningen av de gångna biskopssynoderna. Men att han räknar upp frestelser är inget nytt. Också i den apostoliska skrivelsen Evangelii gaudium förekommer det i rikt mått. Frestelserna är fällor som vi bara kan komma ur om vi inser att de är just fällor. Men det vill vi för det mesta inte eftersom fällorna är bekväma och ger oss en identitet eller en hållning. Just det gör dem till riktiga fällor. Och sådana gillar påven att räkna upp om och om igen.

Det var därmed ingen överraskning att påven tog upp sådana frestelser även i sin tillbakablick på den senaste biskopssynoden [den extraordinarie biskopssynoden oktober 2014]. Det var frestelser som han hade iakttagit under synodens överläggningar, och som han presenterade i en reflektion. Och för att inte detta bara ska bli liggande i arkiven vill jag återge tankarna igen inför inledningen av biskopssynodens nya möte [den ordinarie familjesynoden] på söndag den 4 oktober.

”Eftersom (överläggningarna i biskopssynoden) är en mänsklig aktivitet fanns det också moment av misströstan, av spänningar och av frestelser, bland vilka man måhända kan nämna följande.

  • Frestelsen till förstelning. Det är önskan att stänga in sig i det skrivna och inte vilja bli överraskad av Gud som är överraskningarnas Gud, Anden. Att stänga in sig i Lagen, i den säkerhet som ges av det vi redan vet och inte av vad vi fortfarande behöver lära oss och uppnå. Detta är frestelsen för ivrarna, för dem med skrupler, för de så kallade ”traditionalisterna” och även för de intellektuella.
  • Frestelsen till destruktiv världsförbättrarnit som i en falsk barmhärtighets namn lägger om sår utan att först behandla dem. Det rör sig därvid om ett symptom, inte om grunder eller rötter. Detta är frestelsen för världsförbättrarna, de ängsliga och också för de så kallade ”progressiva och liberalerna”.
  • Frestelsen att förvandla stenar till bröd för att få slut på en lång, tung och smärtsam fasta (Lukas 4:1–4). Och en frestelse till: att förvandla bröd till stenar för att kasta dem på syndarna, de svaga och de sjuka (Johannes 8:7) och lasta på dem bördor som är svåra att bära (Lukas 11:46).
  • Frestelsen att kliva ned från korset för att vara människorna till lags och inte stanna där för att uppfylla Faderns vilja; att bocka för världslighetens ande i stället för att rena sig och buga sig för Guds ande.
  • Frestelsen att försumma depositum fidei [”trons förråd”, det samlade trosinnehållet som förts vidare inom katolska kyrkan sedan apostlarnas tid. övers. anm.] och att uppfatta sig själv, inte som väktare utan som ägare och herre till trosinnehållet eller, å andra sidan, frestelsen att bortse från verkligheten och använda sig av ett språk som begränsar och uttrycka sig så att man pratar mycket utan att få något sagt.

Kära systrar och bröder, dessa frestelser får inte skrämma oss och inte förvåna oss men de ska heller inte göra oss missmodiga, eftersom ingen tjänare är större än sin herre; när således Jesus blev frestad och själv till och med blev kallad Beelsebub (Matteus 12:24), får inte hans lärjungar förvänta sig någon annan behandling.

Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-10-03
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här