Anthony Atkinsons vitt skilda politiska förslag visar hur jämlikhetspolitik har att göra med allt från sysselsättnings- till konkurrenspolitik, skriver Katrine Marçal.
Nej, det räcker inte bara att beskatta de superrika. Så kan Anthony Atkinsons nya bok Inequality: What Can Be Done sammanfattas.
Och Anthony Atkinson är inte vem som helst. Den brittiske professorn vid Oxford University och London School of Economics var Thomas Pikettys lärare och herrarna har på senare år ofta samarbetat. Professorn har ett ojämlikhetsindex döpt efter sig och det har viskats om Nobelpris vid ett flertal tillfällen.
Inequality: What Can Be Done är en bok i två delar. Den första berättar vad som har hänt de senaste decennierna och den andra är en genomgång av de femton åtgärder som Anthony Atkinson tror skulle kunna bryta mönstret av allt större klyftor i samhället.
Fokuset är på hans hemland Storbritannien: Europas mest ojämlika ekonomi.
Där Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet är en stor berättelse om världsekonomin full av referenser till Balzac och Jane Austen, är Anthony Atkinsons bok en betydligt torrare sak som på sina ställen dessutom blir onödigt teknisk.
Professorns mission verkar emellertid vara att visa på att det faktiskt finns lösningar. Utvecklingen mot allt mer ojämlikhet är ingen oundviklig konsekvens av en globalisering som vi inte kan göra något åt. För det första är globaliseringen inget nytt. Professor Atkinson påminner läsaren om att stora delar av den europeiska sociala modellen faktiskt kom på plats mellan år 1881 och 1913, år av oerhört intensiv globalisering.
För det andra har klyftorna utvecklats väldigt olika i olika samhällen. Ja, de har ökat i de flesta rika ekonomier de senaste decennierna men ökningen har exempelvis varit betydligt mer modest i Italien, Nederländerna, Kanada, Japan och Tyskland, än vad den har varit i USA och Storbritannien. I Frankrike har klyftorna dessutom till och med minskat.
Professor Atkinson ser precis som Thomas Piketty starka globala krafter som drar isär samhället, men de är inte oöverkomliga.
Så vad kan vi göra? Det intressanta med Atkinsons bok är att denne räknenisse har fnulat ihop åtgärder som alla kan genomföras utan att riskera statens finanser. Det här är omdanande jämlikhetspolitik inom relativt ordentliga budgetregler och boken påminner om inte annat vänstern att den som spenderar mest inte nödvändigtvis är den som är mest radikal. Komplexa problem som ojämlikhet går inte heller nödvändigtvis att lösa bara för att man kastar pengar efter dem.
En del av Anthony Atkinsons förslag är förstås dyra sådana, exempelvis vill han ställa om det brittiska, i hög grad behovstestade bidragssystemet till att bygga mer på universell välfärd. Alltså bli mer skandinaviskt. Professorn finansierar kalaset med en ny progressiv inkomstskatt som går hela vägen upp till 65 procent för de med de högsta inkomsterna.
Han vill göra om arvsskatten och förespråkar en ny modell av proportionell fastighetsskatt. Han vill även se en offentlig jobbgaranti på 35 timmar betalt arbete i veckan för dem som har varit arbetslösa i mer än tolv månader. Anthony Atkinson poängterar fackföreningarnas viktiga uppgift och försöker hitta nya roller för dem.
Till bokens mer kontroversiella resonemang hör de om att vi inte alls bör se den tekniska utvecklingen som en naturkraft som det bara är att omfamna. Staten bör ta en aktiv roll och faktiskt ifrågasätta poängen med en del tekniska innovationer om de samtidigt kan väntas leda till högre arbetslöshet. Inequality: What Can Be Done? Förespråkar också att ge alla brittiska ungdomar 10 000 pund som en engångssumma. Det handlar om en ”allas rätt att ärva pengar”.
Tanken är att utjämna de väldigt olika möjligheter till start- eller sparkapital som är en av ojämlikhetens viktiga konsekvenser. Men frågan är förstås om ungdomarna skulle investera sina pengar så klokt som professorn förväntar sig av dem.
Anthony Atkinsons vitt skilda politiska förslag visar dock just med sin bredd på hur jämlikhetspolitik har att göra med allt från sysselsättnings- till konkurrenspolitik.
Detta, i kombination med den för Atkinsom självklara utgångspunkten att vi naturligtvis kan göra något åt utvecklingen, är bokens största behållning.
Katrine Marcal