Den välkände amerikanske, katolske apologeten och evangelisten, Robert Barron, grundare av den evangeliserande tjänsten Word on Fire och numera hjälpbiskop i ärkestiftet Los Angeles, skriver i en ny krönika för engelskspråkiga Catholic News Agency om perspektiv på stridsfrågor i och om den katolska kyrkan.
Biskop Barrons utgångspunkt är de vanliga frågor om katolska kyrkans tro och lära som han på nytt fick besvara när han under påvens USA-besök medverkade som kommentator i två olika tv-kanaler under ledning av två mycket välkända amerikanska nyhetsankare. Frågorna är inte nya för någon men biskop Barron försöker i krönikan ge ett nytt perspektiv på hur man kan se och svara på dem. Han kallar det för att använda en metod ”som filosofen Wittgenstein benämnde att ’släppa flugan ur flaskan’”, vilken enligt Barron skulle vara ett sätt att vidga ramarna för en diskussion ”för att förhindra alla deltagare från att uttömma all sin energi bara för att landa i frustration”.
En fråga som biskopen tar upp gäller kvinnornas roll i katolska kyrkan där han erkänner att många ”liberalt sinnade katoliker” och andra med goda föresatser hävdar att ”kvinnor alltid drar det kortaste strået och att enkel rättvisa skulle kräva lika möjligheter” i alla sammanhang. ”Jag vet verkligen hur komplexa dessa frågor är och hur de orsakar så starka emotioner på alla sidor”, skriver han och försöker visa hur flugan i stället kan släppas ur de givna problemformuleringarnas flaska.
Här är det ”väldigt viktigt att gå till den fortfarande i stort sett icke-förverkligade ambitionen hos Andra Vatikankonciliet att frigöra lekfolkets kraft för att helga världen”, i vilken prästernas enda och begränsade roll är att hjälpa de troende kvinnornas och männens väg till helighet genom ord och sakrament, för att dessa i sin tur ska göra världen heligare. Med referens till Uppenbarelsebokens vision om det himmelska Jerusalem med dess gator av guld men utan tempel påpekar biskop Barron att poängen är att världen som helhet ska ”bli ett tempel, det vill säga en plats för rätt tillbedjan”.
Utifrån denna vision ställer han ånyo frågan om kvinnors roll i kyrkan i dag, på vägen dit, för att ”få mer makt” och svarar att han ser en särskild kvinnlig kallelse i att bli ”världsförändrande helgon”. För ser man enbart till makt menar Barron att: ”Thérèse av Lisieux, Bernadette av Lourdes … Moder Teresa och Edith Stein alla utövade mer verklig makt än 99 procent av prästerna och biskoparna på sin tid.”
En annan fråga där Barron ger exempel på hur diskussionen kan vidgas gäller invändningen att celibatära präster, på grund av sitt levnadssätt, inte skulle kunna ha något att säga om äktenskap och familj. Han föreslår att man vänder på sättet att se celibatet, från vad det är ett nej till, till vad det är ett ja till: ”präster är inte ungkarlar” utan lever som de gör ”för ett mycket större ja” som betyder att de är gifta med kyrkan och har alla troende, och deras andliga behov, som sina barn, som sin familj, att varsamt och självutgivande sköta. Även här menar Barron att det är nyttigt att gå tillbaka och se vad Andra Vatikankonciliet slog fast: ”Celibatet och äktenskapet står sida vid sida, eftersom båda ytterst tjänar världens helgelse. Men när de ses som konkurrenter eller som stående mot varandra får vi en fluga som sitter helt fast inne i flaskan.”
Han uppmanar slutligen både präster och lekfolk att, på dåvarande ärkebiskopens av Krakow, Karol Wojtylas (sedermera påven Johannes Paulus II – översättarens anmärkning), förebild genomföra en noggrann och bedjande läsning av Andra Vatikankonciliets dokument eftersom han tror att ”många av dispyterna som vi har i kyrkan i vårt land beror på att vi inte har gjort vad Wojtyla fick sitt folk att göra. När det teologiska och spirituella ramverket faller bort är vi alla utelämnade åt det politiska eller psykologiska eller sociologiska ramverket – och det leder till många stötar mot flaskväggen.”