Om gatukonst som förändrande kraft

Mandi Caskey. Foto: Emma Lundström

Mandi Caskey är gatukonstnär. En av de få som kan leva på sin konst.
Första gången jag träffar henne är under en springtur i Franklinton, ett område i centrala Columbus, Ohio, USA. Franklinton har varit nedgånget men håller på att rustas upp. Det är en het dag i mitten av augusti och hon håller på att lägga sista handen vid ett konstverk på ena långsidan av ett mikrobryggeri tillsammans med sin partner Jacob Tanner. Större delen av väggen är täckt av två män som tacklar varandra. Amerikansk fotboll.
Jag frågar om de målar på andra platser också och Mandi Caskey berättar att det snart är dags för den nionde omgången av en av USA:s större gatukonstfestivaler, Urban Scrawl. Den kommer att äga rum bara ett stenkast bort ochJacob Tanner och Mandi Caskey. Foto: Emma Lundström hon är en av deltagarna. ”Kom dit!”, säger hon och ler med hela ansiktet.

Några veckor senare parkerar vi cyklarna utanför en stor byggnad som måste ha varit fabrik en gång i tiden. Nu rymmer den många små ateljéer och ett hörn med akrobatikutrustning. På gården pågår Urban Scrawl. Mandi Caskey står mitt i solen och målar. Det är ännu hetare än förra gången vi sågs. Svetten rinner ned längs ryggraden och åskan ligger på lur i den fuktiga luften. Men Mandi Caskey är på mycket gott humör.
– Jag är här för att jag älskar det. Jag älskar att möta människor och andra konstnärer i området. Det är ett väldigt bra sätt att samlas och skapa konst, säger hon och berättar att det annars finns många begränsningar för gatukonsten i Columbus. Den lokala ordningsstadgan bestämmer vad som ska betraktas som konst, gatukonst eller graffiti och olika regler gäller för alla tre. Skiljelinjerna är hårfina och inte helt lätta för konstnärerna att urskilja och hantera:
– Vad Urban Scrawl gör, och det du såg oss göra vid bryggeriet Land Grant är försök att komma bort från tanken att det måste vara olagligt. Vi har ju alla de här vackra, tomma väggarna, särskilt i områden som Franklinton och Southside, där målningarna kan leda till inspiration och kreativitet för ungdomarna, men också för alla boende i området. Jag tror att samhället behöver erkänna den här konstformens kraft och potential.

Efter två år på konstskola i Columbus hoppade Mandi Caskey av. Nu livnär hon sig på att måla väggar, både ensam och tillsammans med Jacob Tanner som just nu står och målar på andra sidan den stora duken. Hittills har de lyckats klara sig ekonomiskt och de får fler och fler jobberbjudanden. Mandi Caskey tror att muralmålningar kan ha stor positiv effekt i stadsmiljön.
– Om du har en hemskt dålig dag, är ledsen eller bara har motgångar i livet, och ser konst, så kan det få dig att känna dig motiverad, kreativ och inspirerad. Det är hela poängen med Urban Scrawl. Att människor kan komma hit och prata med konstnärer som arbetar med den här konstformen, älskar den och följer sin dröm. Det är inspirerande. När barn ser konst på väggarna i stan kan de känna att det är underbart, särskilt om det är konst som kommunicerar med dem. Vad jag försöker säga är att konsten kan vara lärorik, säger hon och torkar sig i pannan med baksidan av handen som är täckt av färgfläckar.
Hon frågar om jag har varit i Whitehall. Det har jag inte. Hon förklarar att det är ett område ännu mer nedgånget än Franklinton. Ett område med slitna hus och social misär.
– Det känns sorgligt där och om vi kan ta vår konst dit och inspirera barnen i området så att de väljer kreativiteten istället för drogerna, så skulle det vara fantastiskt. De behöver alternativ för det händer fruktansvärda saker där. Jag vill sprida konst och kreativitet till alla. Det är synd att många människor inte uppfattar gatukonsten potential. De fattar inte att konst är bra för den mänskliga naturen. Vi är skapande varelser.

Att muralmålningar kan vara en positiv kraft i ett socialt utsatt område har vi sett i liknande områden i New York. Bland annat i de ännu inte upprustade delarna av Bedford Stuyvesant där muralmålningarna är något som skapar gemenskap och är något de boende i området kan vara stolta över. När städernas allmänningar förvinner i rasande takt i samband med den galopperande privatiseringshetsen, blir muralmålningarna en slags sista gemensamma utposter, en bild av och en dröm om något annat, något som kunde vara. Ett annat samhälle där solidariteten och det gemensamma kommer i första hand. Mandi Caskey tänker på ett liknande sätt:
– Gatukonsten är gratis. Det är konst för konstens skull. Det är konst för alla, inte bara för de som har råd. Det gör det möjligt för alla att dela och njuta av upplevelsen. Det är egentligen grunden för muralkonsten, att ge människor möjlighet att se konst i vardagen.

Medan musiken dånar ut över de svettiga konstnärerna – som inte låter värmen hindra sig i sitt skapande – och besökare strosar runt och dricker svalkande öl, pratar vi om att den allmänna synen på graffiti håller på att förändras. Mandi Caskey menar att det i USA alltid har varit en väldigt strikt och negativ syn som härskat men att folk håller på att bli mer och mer förstående:
Mandy Caskey. Foto: Emma Lundström– Utan graffiti skulle det inte finnas några muralmålningar eller annan gatukonst. Graffitin var början. Från Los Angeles slum kom tanken att det går att göra en vägg till något väldigt vackert. Min vän Justin gör fantastiska saker med sina sprayburkar. Men det finns fortfarande många som ser graffiti som vandalism, vilket det naturligtvis också kan vara ibland.
Själv tycker hon att gatukonsten handlar om att skapa hopp och att göra skillnad.
– På många platser i världen behövs det hopp, den inspiration och den kärlek som graffitin kan skapa. Det är ett sätt att skapa band mellan människor. Oavsett vem du är eller var du kommer ifrån kan du knyta an till ett konstverk och känna samhörighet kring det. En dröm jag har är att resa runt i världen och skapa konst för människor. Sydafrika står högst på min lista. Jag vill åka dit och göra muralmålningar för alla.

Muralmålningar som överbygger gränser och skapar gemenskap behövs definitivt i ett så politiskt deprimerat land som Sydafrika. De behövdes och behövs i Egypten. De behövs i Stockholm, i utarmade landsortssamhällen såväl i Sverige som i USA, och de behövs i Columbus, Ohio. Mandi Caskey talar om att konstnärens individuella röst kan bli en röst för de många genom konstverket.
– Det är fantastiskt att kunna skapa något så här kraftfullt. Särskilt när man är så liten som jag och skapar något så stort att folk känner wow. Då tänker jag: jag gör det här för dig! säger hon och backar bort från konstverket för att få en överblick så att hon kan se vad som behöver göras. Hon är mycket nöjd med årets Urban Scrawl:
– Det har varit otroligt hett, nästan outhärdligt, men det har varit galet bra i år. Så fantastiskt mycket folk. Jag är så glad att få vara en del av det här.

När vi cyklar över en av broarna från Franklinton till Downtown passerar vi den höga cementmuren som byggdes på 90-talet för att skydda området från översvämningar från Sciotofloden som rinner genom staden. Det är bara de senaste åren som området har börjat kallas för Franklinton, i och med den långsamma upprustningen och den pågående gentrifieringen. Tidigare kallades det bara för The Bottoms. Botten.

Text och foto:
Emma Lundström