av BERND HAGENKORD
Familjesynoden jobbar på i små arbetsgrupper som vi inte kommer att se eller höra mycket ifrån – förutom de rapporter som de kommer att lämna in till synoden som helhet. Därutöver finns vad som kallas modi, det vill säga bidrag till synodens övergripande arbetsdokumentet. Det finns 473 modi bara till dokumentets första del. Och nu – till den andra delen av dokumentet – blir det säker inte många färre.
Det hela är inte alltför spännande. Det är ingen showdown, ingen stor konflikt. Det handlar om kyrka och familj, om utmaning och sändning. Det handlar om Jesu ord och verkligheten för dagens människor.
Och även om somliga hellre vill avvika från ämnet och tala om processer – vem är det som bestämmer vad vid synoden? – kommer det till slut att finnas ett arbetsdokument från synoden som i stora delar talar positivt om familjen och kyrkan. Jag är rätt säker på att det dokumentet inte kommer att uppfinna hjulet på nytt. Det kommer inte, som vissa fruktar, att göra världen förundrad och de troende förvirrade.
Frågan är om det inte är just det som är en del av det som påven Franciskus vill uppnå med sin ”reform” om jag får lov att använda det ordet. Av det man kan kalla ”Projekt Franciskus”. En del av det som påven står för gäller alltid vägen, det dynamiska. Och det har han uppnått här. Tid är viktigare än rum, menar påven, alltså är det viktigare att komma framåt än att inta positioner. Fler smågrupper betyder mer debatt; inte att man läser upp förberedda uttalanden utan närmar sig varandra. Hittills har resultatet alltid till slut blivit ett långt dokument som – om vi ska vara ärliga – det är få som verkligen läser. Och ju längre dokumentet blir, desto färre människor kommer att läsa det.
Ingen reform ovanifrån
Således kommer allmänheten efter historien med de 13 kardinalerna [som nyligen skrev ett privat brev till påven och framförde sina farhågor beträffande den pågående synoden, övers. anm.] och efter alla förhoppningar som väckts att se på synoddokumentet och säga: ”Var det allt?” Var är besluten? Var är öppningen? Var är reformen? Påven har ju inte uppnått något!
Jodå, det har han. Det är bara det att påven inte är den som föreskriver vilken utgång han vill ha. Han har ändrat kyrkorätten på en avgörande punkt, både till innehåll och utformning. Det betyder att han absolut är villig att fatta tydliga beslut när sådana krävs.
Men i resten av fallen handlar det om dynamiken. Det handlar om att få de berörda att vilja vara med. Det handlar om att engagera sig också när det finns inre motstånd som närs av förväntningar eller farhågor.
Låt oss ta upp en punkt. Synoden kommer med hög sannolikhet att säga något om stöd och rådgivning för äkta par. Något annat skulle förvåna mig efter den debatt som varit. För att se om det som tas upp också fungerar kommer man att behöva pröva det. Inte vänta och säga att det inte räcker. Eller att man vill ha något annat. Att man inte är intresserad av ämnet. Att man inte själv har tid att engagera sig i något sådant. Den som vill förstå vart påven vill måste gå igenom den process som han vill stimulera till.
Om synodens struktur sedan kommer att utvecklas vidare får man se. Många av dess instrument skulle kanske må bra av lite mer kreativitet. Förslaget som kom från synodsalens golv om att avhålla försynoder och träffas lokalt eller för en viss kontinent innan man reser till Rom, visar att vissa synoddeltagare redan tänker i dessa banor. Hur ett starkare medinflytande för de lokala kyrkorna och deras biskopar i världskyrkans beslutsprocesser mer exakt kommer att se ut, om det verkligen ”bara” ska ske genom att man beslutar om att anta dokument, kommer att visa sig.
Även om stegen är långsamma och målet ibland hamnar ur sikte på grund av alla höga förväntningar och konflikter tror jag dock att påven är på god väg dit han vill. Också på den här synoden.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-10-13
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här