Nobelpristagaren som gav Sovjetmänniskan en röst

Jag var och lyssnade på den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj i Stockholm 2012. Vi samlades ett tjugotal personer i den lilla och trånga Söderbokhandeln, en av få kvalitetsboklådor som fortfarande finns kvar på en allt mer kommersialiserad bokmarknad. Det var då inte många svenskar som visste vem Svetlana Aleksijevitj var, men hennes bok Kriget har inget kvinnligt ansikte, med berättelser av kvinnorna i Röda armén, hade just kommit på svenska hos förlaget Ersatz.
Valet av bild på omslaget hade dock blivit fel, för bokens framsida pryddes av ett berömt svartvitt foto på en ung ungersk kvinna med en kulspruta, taget under upproret i Budapest 1956. Ett vackert porträtt men helt utan anknytning till innehållet i boken. När någon i publiken påpekade det svarade förläggaren Ola Wallin att det var ett lite pinsamt misstag och sa att en ny upplaga var på gång med ett annat bokomslag.

Ett par av hennes böcker hade tidigare blivit utgivna på svenska under 1990-talet, men i kortade versioner. Men från 2012 kom i rask takt hennes samtliga verk i stora vackra volymer på fint papper, och Aleksijevitj blev snart känd och populär bland svenska kulturkritiker. Nu har Svetlana Aleksijevitj fått Nobelpriset i litteratur, efter att ha varit en högoddsare redan ett par år. Utan tvekan är hon värd det. Hennes böcker innehåller ett par episoder som hör till de vackraste, sorgligaste och bästa texter jag någonsin har läst. Ofta med gråten i halsen.
Det har dock påpekats från vissa håll att Svetlana Aleksijevitj inte är en skönlitterär författare utan en reporter som ”bara” återger vad andra människor har berättat för henne. Vissa menar att hon därför kanske trots allt inte förtjänade litteraturpriset, medan andra tycker att det är ett bra steg i Nobelprisets utveckling att uppmärksamma en journalist. Men är det journalistik eller litteratur?

”Alla hennes böcker består av intervjuer i jagform, så nedskalade att det inte är mer än röster. Efter hundra sidor blir denna röstväv monoton, för alla pratar likadant. Och kanske är det här som den författarröst, den berättare, kanske till och med den stilist som jag saknar egentligen finns”, skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet kultur: ”Även om man kan tro att Aleksijevitj bara transkriberat vittnesmål, har hon disponerat materialet till nåt oerhört effektivt, dramaturgiskt är det mästerligt.”
Något som utan tvekan tyder på att det trots allt är riktigt bra böcker, är att folk verkar kunna läsa in olika budskap i hennes texter. Därför hyllas nu Svetlana Aleksijevitj av både vänsterradikalerna på Aftonbladet kultur, och liberalerna på Expressen. Till exempel skriver Hynek Pallas på Expressen kultur att han ”hoppas att fler får upp ögonen för marxism-leninismens människofientlighet” genom att läsa Aleksijevitjs böcker.

Men kanske får Hynek Pallas själv svar på tal i Svetlana Aleksijevitjs böcker: ”Jag blir ledsen när man talar föraktfullt och hånfullt om marxismen. Det är en storslagen lära, den överlever all förföljelse. Och också vårt sovjetiska misslyckande. Socialismen är inte bara lägren, angiverierna och järnridån. Den är också en rättvis, vacker värld. Den handlar om att dela med sig till alla, att ha förbarmande med de svaga, att ha medkänsla och inte bara själv lägga beslag på allt”, säger en av hennes intervjupersoner i boken Tiden Second Hand.
En annan säger: ”Trodde jag på kommunismen? Alldeles ärligt och uppriktigt kan jag säga: jag trodde på möjligheten att organisera ett rättvist liv. Och som sagt, det tror jag fortfarande på. Jag har tröttnat på att höra berättelser om hur dåligt vi hade det under socialismen. Jag är stolt över sovjettiden!”

Med det sagt är böckerna ingen hyllning till realsocialismen. Tvärtom är de fulla med sorgliga berättelser om vardagsproblemen i Sovjetunionen, och innehåller många exempel på stalinismens svek och brott. Men kanske är böckerna en hyllning till den så kallade sovjetmänniskan, som kämpade på trots ledarnas svek och fortsatte att drömma om en bättre värld.
I slutordet till hennes bok om Tjernobylolyckan skriver Aleksijevitj själv att det inte går att skylla katastrofen på kommunismen, och pekar på hur den senare kärnkraftolyckan i japanska Fukushima skedde i ett kapitalistiskt land.
Och själv håller jag hårt i mitt exemplar av Kriget har inget kvinnligt ansikte med den felaktiga omslagsbilden, som förlaget tvingades dra in.
Per Leander