av ANDERS PILTZ
– Det är inte rimligt att äktenskapligt haveri ska vara den enda synd som inte går att förlåta.
I princip är saken klar: Jesus undervisar otvetydigt om äktenskapets oupplöslighet. Föreningen av man och kvinna till ”ett kött” avspeglar Guds förening med människan, som är villkorslös och oupplöslig. Den ortodoxa och katolska läran att ett äktenskap mellan döpta är ett av de sju sakramenten, det vill säga att makarnas samliv är något som betecknar och förmedlar Guds nåd, bygger på Jesu ord om äktenskapet i Matteus kapitel 19 och Efesierbrevets (5:25–32) undervisning om Kristi förhållande till kyrkan.
Enligt kyrkolagen konstitueras ett äktenskap av konsensus, en fri viljehandling där makarna skänker sig och tar emot varandra ömsesidigt. Båda parter måste ha intentionen att äktenskapet ska vara hela livet. Båda parterna måste vara kapabla att fatta ett livsvaraktigt beslut och får inte drivas av tvång, hot, fruktan, psykisk omognad eller felaktiga informationer om den andre. En katolik måste gifta sig i katolsk ordning. För döpta icke-katoliker räknas vilken legitim vigsel som helst som giltig, om vederbörande senare vill bli katolik.
Kan man vid en juridisk process inför kyrklig domstol visa att något av dessa rekvisit inte förelegat, kan man förklaras fri att ingå ett nytt äktenskap. Man talar då inte om skilsmässa utan om annullering, det vill säga ett upphävande av vigselns rättsverkan.
Ett av de svåraste problemen i katolsk själavård i vår tid är de många fallen av skilsmässa och omgifte. De flesta människor i västvärlden kan lätt hänvisa till nära exempel, och katoliker avviker inte nämnvärt från populationen i stort. Är man katolik och gifter om sig medan den förste maken ännu lever och utan att ha fått sitt tidigare äktenskap annullerat av kyrklig domstol, hamnar man i en irreguljär situation: man kan inte ta emot sakramenten, det vill säga inte få absolution för några synder, än mindre ta emot kommunionen, med mindre än att man lovar att leva som bror och syster med sin nya partner i ett ”vitt” äktenskap.
Detta kan leda till absurda situationer. Människor som gift sig kyrkligt, men vilkas äktenskap senare havererat, kan som omgifta inte få tillgång till sakramenten, medan andra, som levt ihop kanske med många partners men utan någon vigsel, efter ett besök i biktstolen omedelbart återfår sin plats i kyrkans fulla gemenskap. Har en katolik gift sig utanför kyrkan räknas äktenskapet automatiskt som ogiltigt, och vägen till ett katolskt äktenskap står öppen efter absolution. Den ansvarskännande hänvisas till en äktenskapsprocess med oviss utgång, medan den oansvarige bara behöver bikta sig.
Ett annat problem är att många människor först i medelåldern kommer till andlig mognad och börjar fundera på sitt förhållande till Gud och på livets djupare mening. De kommer till den katolska kyrkan och vill börja en ny livsetapp, men ofta har de ett eller flera äktenskap bakom sig, och själasörjaren måste inleda en annulleringsprocedur som innebär en plågsam utfrågning om intimsfären och inte garanterat leder till önskat resultat. Den katolska kyrkan framstår som en byråkrati och inte som en öppen famn för dem som misslyckats, varför dessa sökare kanske tackar för sig och drar vidare.
Med andra ord: en ångerfull seriemördare kan få absolution omedelbart, medan en omgift person inte ens kan gå till bikt – om prästen följer regelboken.
De första kristna byggde på den äktenskapsrätt som gällde i judendomen och hellenismen, som hyllade livsvaraktighet och trohet men i praktiken reducerade dessa värden till enbart ideal. Diognetusbrevet säger på 200-talet att de kristna gifter sig ”som alla andra”. Även om ingen specifikt kristen vigselakt fanns var man medveten om att man gifte sig ”i Herren”. Det monogama samboskapet var en accepterad samlevnadsform i Västeuropa intill 1000- och 1100-talet, i Spanien intill 1400-talets slut.
Först under reformationstidevarvet utformades de teologier och liturgier som vi känner igen i dag. Det tridentinska konciliet kopplade 1563 (inte utan häftigt inomkyrkligt motstånd) äktenskapets giltighet till den kanoniska vigselformen, det vill säga att löftena måste avges inför en katolsk vigselförrättare. Samtidigt som konciliet definierade oupplösligheten debatterade man hur man skulle förhålla sig till de kristna i Venedig som var katoliker, men som praktiserade i den ortodoxa kyrkan. Dessa vädjade till konciliet att tillåta ett andra äktenskap i de fall där ena maken varit otrogen. En knapp majoritet av konciliefäderna var till slut positiv till framställningen, men den ledde inte till något beslut.
Den ortodoxa kyrkan betraktar äktenskapet som oupplösligt men tillåter omgifte i fall av ”moralisk död” (när makarnas tillgivenhet har upphört) upp till en tredje gång, detta av hänsyn till mänsklig svaghet, men vigselordningen vid omgifte har botkaraktär. Synoden i Konstantinopel 692, som räknas till de ekumeniska koncilierna av den ortodoxa kyrkan, utmäter bestämda botstraff vid ingåendet av andra och tredje äktenskapet.
I akt och mening att finna en utväg ur den återvändsgränd som många hängivna katoliker befinner sig i har kardinal Walter Kasper föreslagit en via pœnitentialis, en botens väg ut ur svårigheten, alltså samma möjlighet som gäller alla andra synder. När goda skäl föreligger skulle kyrkan efter en individuell bedömning under biskopens överinseende använda sin lösemakt och ge botfärdiga syndare möjligheten att börja om igen. Inte så att man avskaffar regeln om oupplöslighet, utan att man tillämpar den enligt principen epieikía, ”mildhet, nådigt förfaringssätt, human behandling”, i Thomas av Aquinos mening: man tillämpar lagen på det sätt som lagstiftaren avsett, när lagens bokstav är ett alltför trubbigt instrument som drabbar den svagare orättvist.
Vore detta att ge carte blanche åt lättsinne och upplösning? Samma invändning kunde i så fall riktas mot hela den kristna förlåtelsetanken. Evangeliet om nåd och förlåtelse är ingen inbjudan att ta lätt på etik och moral, lika litet som möjligheten till avlösning i sakramentets form. Förlåtelse förutsätter ånger och vilja till bättring. På ett liknande sätt borde offentliga syndare (typ massmördaren) få möjlighet till offentlig botgöring inför biskopen, för att vinna frid och återvinna medborgerligt förtroende.
Det är att hoppas att den session av familjesynoden som nu pågår i Rom vågar gå denna väg, eller åtminstone öppna för den i en längre process av kyrklig förnyelse. Den redan i september av påven beslutade förenklingen av annulleringsproceduren är ett steg på vägen, om vilket tämligen stor enighet råder bland synodfäderna. Väntetiderna förkortas och godtyckligheten minskar.
Det är inte rimligt att det äktenskapliga misslyckandet ska vara den enda oförlåtliga synden i Guds rike, när det finns hopp, nåd och förlåtelse för alla andra former av mänsklig synd och brist.
Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.