Biskopssynoden om familjen arbetar sedan några dagar tillbaka i 13 smågrupper. I onsdags den 14 oktober offentliggjordes den tyskspråkiga gruppens reflektioner i rapporten Relatio – Circulus Germanicus. Denna rapport förväntas bli ett viktigt underlag när synoden så småningom sammanställer den slutgiltiga rapporten. Kardinal Christoph Schönborn står som författare till texten.
I den tyskspråkiga gruppen ingår förutom Christoph Schönborn sammanlagt 14 kardinaler och biskopar från nio nationer. Bland dem ingår kardinal Gerhard Ludwig Müller, prefekt för Troskongregationen i Vatikanen, den tidigare och den nuvarande prefekten för Påvliga rådet för kristen enhet, Walter Kasper och Kurt Koch, liksom ärkebiskopen i München, kardinal Reinhard Marx samt jesuitpater Michael Sievernich. Även den melkitiske patriarken Gregorius III Laham deltar i diskussionerna på tyska. Andra medlemmar är biskopar från Serbien, Finland, Kroatien, Ungern och Slovakien.
Relatio – Circulus Germanicus
Moderator: Kardinal Christoph Schönborn O.P.
Rapportör: Ärkebiskop Heiner Koch
Vi har utförligt diskuterat de teologiska relationerna mellan begreppen barmhärtighet och sanning, nåd och rättfärdighet, begrepp som gång på gång uppfattas som motsatser. Men i Gud står de inte som motsatser: eftersom Gud är kärlek, sammanfaller rättfärdighet och barmhärtighet till ett i Gud. Guds barmhärtighet är en grundläggande sanning i uppenbarelsen, som inte står i motsats till andra sanningar i uppenbarelsen. Snarare visar den för oss sin djupaste grund, eftersom den säger oss varför Gud överlämnade sig själv i sin son och varför Jesus Kristus genom sitt ord och sina sakrament har förblivit närvarande i sin kyrka till vår frälsning. Guds barmhärtighet öppnar därmed för oss grunden till och målet för hela frälsningsverket. Guds rättfärdighet är hans barmhärtighet, med vilken han gör oss rättfärdiga.
Vi har också överlagt om vilka konsekvenser detta i vartannat har för vår vägledning om äktenskap och familj. Det vore omöjligt med en ensidig, deduktiv hermeneutik, som skulle summera ner konkreta situationer till en allmän princip. I den anda som vägledde Thomas av Aquino och även konciliet i Trento gäller det att använda grundprinciperna med klokhet och vishet på var och en av de ofta komplexa situationerna. Därvid handlar det inte om att göra undantag, där Guds ord inte skulle vara giltiga, utan om den rätta och rimliga användningen av Jesu ord – till exempel orden om äktenskapets oupplösliga karaktär – med klokhet och vishet. Thomas av Aquino har tydliggjort nödvändigheten av de konkretiserade tillämpningarna, till exempel när han säger: ”Till klokhet hör inte bara det övervägande förnuftet utan också den praktiska tillämpningen, som är målet för det praktiska förnuftet.” (STh II-II-47,3: ”ad prudentiam pertinet non solum consideratio rationis, sed etiam applicatio ad opus, quae est finis practicae rations.”)
En annan aspekt av vår diskussion var möjligheten att stegvis leda människan fram till äktenskapets sakrament, med en början i lösa relationer och vidare över par som lever ogifta tillsammans och bara civilrättsligt är gifta, fram till det kyrkligt giltiga och sakramentala äktenskapet; detta är något som ofta omtalas i kapitel 3 av del II. Det är en stor pastoral uppgift och en stor glädje att som själasörjare ledsaga dessa människor genom de olika stegen.
Det blev också tydligt för oss, att vi i många diskussioner och iakttagelser tänker alltför statiskt och alltför lite biografiskt-historiskt. Den kyrkliga äktenskapsläran har utvecklats och fördjupats i historisk tid. Först handlade det om att humanisera äktenskapet, vilket konkretiserades i övertygelsen om monogami. I ljuset av den kristna tron erkändes parternas personliga värdighet på ett djupare sätt och i relationen mellan man och kvinna såg kyrkan människan som skapad i Guds avbild. I ett ytterligare steg förstod man äktenskapets kyrklighet och äktenskapet som huskyrka. Slutligen blev kyrkan klart medveten om äktenskapet som sakrament.
Denna historiska väg av fördjupning avtecknar sig i dag i många människors biografi. De är först berörda av den mänskliga dimensionen av äktenskapet, de låter sig övertygas av den kristna synen på äktenskapet i det kyrkliga livsrummet och därifrån finner de vägen till att fira det sakramentala äktenskapet. Liksom den historiska utvecklingen av den kyrkliga läran om äktenskapet har tagit tid, så måste det pastoral arbetet idag slå vakt om att det ska finnas tid att mogna för de människor, som är på väg till det sakramentala äktenskapet och kyrkan bör inte handla efter principen ”Allt eller intet”.
Tanken här är en ”process som sker steg för steg” (Familiaris consortio, § 9) som kan utvecklas vidare och som Johannes Paulus II grundlade redan i Familiaris consortio: ”Kyrkans pastorala arbete inskränker sig inte till de kristna familjerna i trakten, utan efter måttet på Jesu hjärta vidgar kyrkan sina egna horisonter och tar sig än mer intensivt an alla familjer i deras helhet och framförallt de som befinner sig i ett svårt och inkorrekt läge.” (Familiaris consortio, § 65)
Härvid befinner sig kyrkan oundvikligen i ett spänningsfält mellan å ena sidan den nödvändiga klarheten i läran om äktenskap och familj och å andra sidan den konkreta, pastorala uppgiften att ledsaga och övertyga också de människor, som i sin livsföring bara delvis är överens med kyrkans grundsatser. Med dessa gäller det att gå steg för steg till livets fullhet i äktenskap och familj, som evangeliet om familjen lovar.
Därvid är det nödvändigt med en personal för utåtriktad själavård, som till lika delar inbegriper lärans normer och människans personlighet, som behåller blicken för människans samvete och stärker hennes ansvar. ”Människan har en lag som är inskriven av Gud i hennes hjärta, och det hör till hennes värdighet att lyda denna lag som också en gång skall döma henne. Samvetet är människans hemligaste rum och hennes helgedom. Där är hon ensam med Gud, och där, i sitt innersta, kan hon höra hans röst.” (Gaudium et spes, § 16)
Inför textens slutliga redigering ber vi om att betänka ytterligare två aspekter: Det bör undvikas att den heliga Skrift ges intryck av att bara användas som källa för citat av dogmatiska, juridiska och etiska övertygelser. Lagen i det Nya förbundet är den helige Andes verk i de troendes hjärta (jfr Katolska kyrkans katekes, nr 1965–1966). Det skrivna ordet är integrerat i det levande ordet, som bor i människornas hjärtan i den helige Anden. Det ger den heliga Skrift en vidare andlig kraft.
Till slut har vi svårigheter med begreppet naturäktenskap. I mänsklighetens historia är det naturliga äktenskapet alltid även kulturellt präglat. Begreppet naturäktenskap kan förutsätta, att det skulle finnas en naturlig livsform för människan utan kulturell prägling. Vi föreslår därför istället formuleringen: ”Det i skapelsen grundade äktenskapet.”
Red. 2015-10-14
Originaltexten finns här