Stora och små arenor – Påven på Kuba och i USA

av FREDRIK HEIDING

 

Flera bedömare, däribland tv-kanalen CNN:s kommentatorer och jesuitpater Antonio Spadaro som intervjuas i detta nummer av Signum, menar att små arenor kan vara minst lika viktiga, om inte viktigare, än stora arenor vid de besök som påven Franciskus gör. Påvens möte med en liten grupp människor och det som han då uttrycker verbalt eller med kroppsspråk bär på minst lika intressanta budskap som en mässa med flera miljoner deltagare. En sådan iakttagelse från tidigare påvebesök fungerar som ett utmärkt raster när påvens nyligen genomförda besök på Kuba den 19–22 september och i USA den 22–27 september ska sammanfattas.

Till de små arenorna hörde en scen utanför katedralen i Havanna, där en samling ungdomar för påven Franciskus berättade om tuffa förutsättningar på Kuba och om ungdomars bristande framtidsutsikter. Förutom det förberedda talet till dem improviserade påven Franciskus och talade om behovet av att ha drömmar, och citerade en latinamerikansk poet. I sina avslutande ord visade han också att han var medveten om att några av de församlade ungdomarna eventuellt inte var religiösa: ”Jag önskar det bästa för er, jag ska be för er, och jag ber er att be för mig. Och om någon av er inte är troende och inte kan be, önska mig åtminstone goda ting.”

I Washington var församlingen St. Patrick en hållplats där påven deltog i en lunch för och med hemlösa, något som skedde genom välgörenhetsorganisationen Mary’s Meals försorg. Säkerhetsvakterna blev här liksom på många andra ställen litet nervösa när påven strövade omkring i måltidstältet mitt ibland människorna. Han hade tackat nej till en lunch med kongressledamöterna och den stora betydelse som denna gest hade för de hemlösa och för välgörenhetsorganisationen framgick av intervjuerna.

Påvens tal till FN:s generalförsamling i New York kablades ut i tv och fick uppmärksamhet i flera andra medier. Men före själva talet mötte han FN:s personal, tackade dem för deras insatser och välsignade dem.

Efter talet i FN:s generalförsamling och en andakt vid Ground Zero begav sig påven Franciskus och hans följe till den katolska skolan Our Lady Queen of Angels i stadsdelen East Harlem. Majoriteten av skolans elever har invandrarbakgrund, kommer från de lägre samhällsklasserna och får lära sig engelska som främmande språk. Skolbarnen ställde frågor till Franciskus och undervisade honom i ekologi med hjälp av en pekskärm. Här var påven i högform. Det verkade vara lika naturligt för honom att röra sig i klassrummet som det var för eleverna att ta emot hans besök. CNN:s reportrar kommenterade träffande att barnen var anmärkningsvärt orädda. För mig persligen var tv-sändningen från skolan extra rörande, eftersom jag själv som liten pojke gick i kindergarten i Queens, New York City.

Flera andra möten i de små sammanhangen präglade besöket på Kuba och i USA. Ett mycket viktigt möte blev träffen med offer för sexuella övergrepp tillsammans med deras familjer och lärare, ett möte som ägde rum i St. Charles Borromeo prästseminarium i Philadelphia. En synbart omskakad påve fördömde dessa övergrepp i tydligare ordalag än någonsin tidigare. Han markerade att sexuella övergrepp är brottsliga och innebär ”helgerån”, att de inte får döljas och att regler för att skydda ungdomar och förhindra övergrepp måste tillämpas.

Franciskus vill vara nära människor; han samtalar med, omfamnar och välsignar enskilda konkreta personer. Dessa distansminimerande gester – till vilka också hör att färdas i en vanlig bil, en Fiat – får samtidigt en symbolisk innebörd. De som inte själva får chansen till ett enskilt möte, upplever ändå påven Franciskus som jordnära.

Sedan är det också så att de små arenorna i själva verket är globalt uppmärksammade tilldragelser tack vare den medievärld vi lever i. CNN och andra tv-bolag bevakade besöket i direktsändning, flera timmar i sträck. Hela världen kunde också följa evenemangen via internet. Här i Sverige var mediebevakningen förhållandevis stor. I synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet skildrade besöket utförligare än vanligt. Man kan jämföra med Världsungdomsdagen i Madrid i augusti 2011 som avslutades med påven Benedictus XVI:s gudstjänst med drygt en miljon ungdomar. Detta megaevenemang förtjänade inte ens en liten notis i svenska medier, bortsett från Marcus Birros krönikor i Expressen.

När det gäller gudstjänster hade arrangö­rerna denna gång valt medelstora arenor: Revolutionstorget i Havanna och Madison Square Garden på Manhattan, med plats för 20 000 personer, som exempel. Att jämföra med 6 miljoner deltagare vid gudstjänsten i Manilla härförleden.

Vilka var då de stora arenorna av förväntad politisk betydelse (inte nödvändigtvis vad gäller antal deltagare)? Hit hör mötena med Raúl och Fidel Castro, Barack Obama och välkomstceremonin i parken vid Vita huset, talet i USA:s kongress och talet i FN:s generalförsamling.

I dessa olika sammanhang berörde påven Franciskus ett helt spektrum av ämnen, något som beror på att den katolska kyrkans lära och liv har en plats i samhället och är relevant för livet generellt. I sin miljöencyklika, Laudato si, är just en av påven Franciskus poänger att miljöfrågan hänger ihop med social rättvisa. Ekologiska frågor är intimt förknippade med fattigdomsbekämpning, religionsfrihet, migration, rätten till liv, familjens betydelse i samhället och så vidare. Alla dessa ämnen togs upp. I de olika talen på omkring 45 minuter fanns egentligen inte utrymme för ingående analyser och slutsatser i respektive ämne. Åhörarna på plats och de som följde talen i medier förutsattes ha läst den katolska kyrkans dokument eller åtminstone veta hur man får närmare upplysning. Men påvens kärnfulla uttalanden och presentationsteknik har ändå sin betydelse.

Påvens tal i FN:s generalförsamling hölls i samband med att denna skulle diskutera miljöfrågor och anta mål för hållbar utveckling. Även om påven Franciskus i korta drag uttryckligen belyste ekologiska aspekter, så handlade talet mer om de mänskliga rättigheter som just krävs för att mänsklighetens förhållande till naturen ska bli harmoniskt. Människor behöver både materiella och andliga ting: tak över huvudet, arbete, jordegendom respektive andens frihet, religionsfrihet och rätten till utbildning samt rätten till liv, ”till existens”. Krig hotar inte bara dessa rättigheter utan också naturen. Påven Franciskus betonade vikten av rätten till utbildning, i synnerhet för flickor som på vissa håll inte får utbildning. Efter denna kommentar fick påven en påfallande lång och varm applåd av generalförsamlingen.

Mot bakgrund av att Donald Trump, med sin inte precis invandrarvänliga politik, vinner terräng bland amerikanska medborgare, var det intressant att notera hur ofta migrationsfrågan kom upp på bordet. Påven menade att man måste se flyktingar som individer och inte bara som en anonym massa, nu när flera kontinenter berörs av en flyktingkris i en utsträckning som vi inte har sett sedan andra världskriget. Jorge Mario Bergoglio som växte upp i Argentina markerade också att han själv är son till invandrare (hans far var italienare och modern hade italiensk bakgrund) och påminde kongressens ledamöter om att många av dem också härstammar från andra länder. ”Jag är själv en son av invandrare. Vi är inte rädda för främlingar, därför att de flesta av oss har själva varit främlingar.” Helgonförklaringen (i Washington) av den spanske franciskanmunken Junípero Serra (1713–1784), som grundade församlingar och missionsstationer i vad som i dag är Kalifornien, är ett annat tecken på invandrares betydelse för uppbyggnaden av den amerikanska civilisationen.

Värnandet av religionsfriheten uttryckte påven Franciskus på ett diskret och samtidigt övertydligt sätt. Vid en artighetsvisit hos Kubas numera pensionerade diktator Fidel Castro, överlämnade påven Franciskus sin miljö- och socialencyklika Laudato si men också en mindre väntad present i form av en bok och två cd-skivor med predikningar och sånger av jesuitpater Armando Llorente, den präst som en gång i tiden var Castros skollärare och som före sin död i en intervju från sin exil i Miami offentligt uppmanade Castro till omvändelse och botgöring. Den spanskfödde pater Llorente hade i intervjun bland annat berättat hur Castro i samband med den kubanska revolutionen 1958 erkänt för honom att han hade förlorat sin tro, varvid pater Llorente då hade svarat: ”Fidel, en sak är att förlora tron, en annan sak är att förlora sin värdighet.” Fidel Castro kom senare att förbjuda Jesuitorden och fördriva den från Kuba. Det finns inga rapporter om hur Fidel Castro ska ha uppfattat påvens present som påminner honom om allt detta.

Kom det några konkreta resultat ur påven Franciskus besök på Kuba och i USA? Ja, det kan man säga. Omedelbart före besöket på Kuba frigavs 3 500 politiska fångar, och relationen mellan USA och Kuba kan ytterligare ha förbättrats efter det att handelsembargot har lättats, något som Heliga stolens diplomati bidrog till. Påven Franciskus tydliga engagemang i miljöfrågor kan dessutom ha stimulerat regeringschefer och andra representanter för medlemsländerna i FN att påskynda arbetet för en hållbar utveckling. Vidare är det möjligt att påven Franciskus tidigare uttalade kritik mot kapitalismen nu får något större gehör i USA. Ekonomer och andra bedömare i USA har inte bara avfärdat påvens skepsis mot kapitalism, utan många har också klagat på hans koncentration på över- och underklassen. Medelklassen som ägnar sig åt vanligt hederligt arbete har försvunnit ur blickfånget. För första gången lyfte påven nu fram denna grupp ordentligt, dels genom att tala om affärsverksamhet som ”en ädel kallelse”, dels genom att lyfta fram Dorothy Day (1897–1980), medgrundaren av rörelsen Catholic Worker som bland annat ägnar sig åt socialt arbete och stöd till fackföreningar.

På det hela taget iklädde sig Franciskus rollen som pontifex, brobyggare. På hemsidan www.signum.se finns cirka 25 inlägg för den som söker mer information om påvens besök på Kuba och i USA.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.