Fredrik Reinfeldt vill gärna ha något till kaffet.
”Hela den svenska matkulturen är formad av en återhållen och funktionell syn på maten. Att äta nybakat bröd bara för att det var gott var en synd. Det var att okynnesäta, ett moraliskt förkastligt beteende där man gav efter för kroppens och köttets lust och åt fast man inte behövde.”
Måltidsforskaren Richard Tellström, bekant från SVT:s Historieätarna, anlägger i nya boken Hunger och törst ett analytiskt, bitvis närmast psykoanalytiskt, perspektiv på den svenska matkulturen.
I Tellströms ögon är mat kultur och borde behandlas så. I väntan på ett ”matkulturdepartement” granskar han det mer eller mindre reflekterade bruket av mat som kommunikationsmedel inom politiken.
På partiernas valvakor, noterar han, serveras varken det billigaste eller godaste, utan ”rätter som stämmer överens med de värderingar som man har och hur man ser på sina väljare”. Det blir limemarinerad lax hos Folkpartiet och potatis- och kikärtslåda hos Miljöpartiet. Flera borgerliga partier betonar möjligheten att själv få välja från en buffé.
När Moderaterna blev de Nya Moderaterna innebar det slutet för den klassiska vickningen med pyttipanna, öl och snaps. Fram dukades i stället, som hos så många andra, kycklingspett, rullar på rökt lax och mineralvatten.
Det slår mig att när makthavare har gått till historien för sitt ätande har det uteslutande handlat om måltider eller vanor som brutit mot den förhärskande nyttonormen. Från kungar som dött av semlor till Anne Wibble och hennes dubbla cigg och kaffe.
Det slår mig också, när jag läser Fredrik Reinfeldts Halvvägs, att den förre statsministern saknar utsikter att bli odödlig på denna väg. Måttfullheten är förkrossande. Reinfeldt gläds när det införs rökförbud under middagarna i Europeiska rådet. Inte ens när han i sällskap med borgerliga riksdagskollegor under en resa till Nya Zeeland stöter på ”the bottomless bottle of wine” släpper det.
”Vi testade tack och lov inte hållfastheten i detta löfte, och enades om vanskligheten av att erbjuda det.”
Få måltider specificeras bortom ”lunch” eller ”middag”. Vid ett enda tillfälle uttrycker han glädje över hur något smakar. Fredrik Reinfeldt firar sin 19-årsdag i lumpen, utskickad på en fyra mil lång soldatmarsch. Av en kompis får han två chokladrutor.
”Alltså choklad köpt i butik och inte den choklad som ingick i våra matpåsar från regementet. Jag har aldrig njutit av choklad som den gången. Annars bestod kosten av frystorkad mat som vi kokade med vatten från fjällbäckarna. Till kaffet fick det bli en rågkaka.”
Det är inga stora ord eller gester, men det är något. Fredrik Reinfeldt vill gärna ha något till kaffet. Det finns en fantastisk bild på Reinfeldt, tagen av Expressens Robban Andersson, i möte med ett fat hembakta bullar. Fingrarna är knäppta och ögonen vitt uppspärrade. Blicken uttrycker lika delar fasa och lystnad. Kluvenheten strålar från sidan. Det är inget att skriva om i historieböckerna, men talande likväl.
Helmut Kohl länsade hela fat med smör. Sveriges statsminister 2006–2014 tvekade inför en kanelbulle.
Jenny Damberg