Påven erinrar synoden om att han har sista ordet

”Kulmen på synodens väg blir att lyssna på biskopen av Rom, som är kallad att med auktoritet uttala sig i egenskap av ’herde och lärare för alla kristna’”, deklarerade påven Franciskus sistlidna lördag innan den sista veckan för synoden om familjen skulle ta sin början. I detta inledningsanförande, som han höll i samband med firandet av 50-årsjubileet för inrättandet av biskopssynoden, talade Franciskus om ”kyrkans synodala aspekt” och relationen inom densamma mellan synoden och Petri efterträdare och påminde biskoparna om vem som har sista ordet. Han betonade behovet av att ge de synodala strukturerna i lokalkyrkorna i hela världen nytt liv och bekräftade sin intention att främja större ”decentralisering” i den katolska kyrkan och åstadkomma en ”omvändelse inom påvedömet”. […]

Påven sade till synoddeltagarna ”att vi måste fortsätta på den inslagna vägen, ty dagens värld kräver ett stärkande av synergiens krafter på alla områden av kyrkans verksamhet. Synodalitetens väg är den väg Gud vill att kyrkan skall ta i det tredje årtusendet. Vad Jesus kräver i dag ligger i själva innebörden i ordet ’synod’, som betyder ’att vandra tillsammans, lekmän, herdar och biskopen av Rom’.” Han medgav emellertid att begreppet är enkelt, men svårt att förverkliga i praktiken.

Han påpekade att Andra Vatikankonciliet bekräftat att ”Guds folk består av alla döpta” och att hela folket inte kan ha fel i sin tro”. I en mening som har långtgående konsekvenser förklarade han att ”trons sunda förnuft mildrar den skarpa åtskillnaden mellan läroämbetet och de troende i det att de senare besitter sin egen känsla för de nya vägar Herren uppenbarar för kyrkan”. Det var därför han hade haft konsultationer med kyrkorna över hela världen under 2014 och 2015, ”ty det går inte att tala om familjen utan att tala med familjerna”. En synodal kyrka är en lyssnande kyrka, vilket innebär att lyssnande är något annat än blott hörande. I ett ömsesidigt lyssnande har båda parter något att lära. […]

Mycket av uppmärksamheten kring synoden har fokuserats på slutdokumentet, varvid en minoritet av biskoparna uttryckt farhågor och även oro för att texten skulle vara förutbestämd och till och med försvaga katolsk lära. Somliga har velat ha en omröstning stycke för stycke, som om allt skulle vara beroende den slutliga omröstningen. Men i sitt tal idag manade påven de 270 biskoparna att besinna sig, genom att betona att ”kulmen på synodens väg blir att lyssna på biskopen av Rom, som är kallad att med auktoritet uttala sig i egenskap av ’herde och lärare för alla kristna’”. Med andra ord är det han och inte de som har sista ordet. […]

Påven Franciskus angav tre nivåer i kyrkan där det synodala kom till uttryck:

  • Lokalkyrkornas nivå, med början i stiftssynoden, som omfattar ”andra fora för kommunikation”, såsom prästråd, konsultgrupper, domkapitel och pastoralråd. En synodal kyrka kan bara komma till stånd om alla organ har förbindelse med gräsrötterna, alltså folket och dess problem. De lokala organen måste ”uppvärderas” och möjliggöra lyssnande och delaktighet.
  • Andra nivån utgörs av de olika kyrkoprovinserna och regionerna, särskilt biskopskonferenserna. […] Han hänvisade till att Andra Vatikankonciliet hade uttryckt en förhoppning om att dessa organ skulle bidra till ett fördjupande av den biskopliga kollegialiteten, men medgav denna förhoppning ännu inte förverkligats.
  • Den tredje och högsta nivån för utövning av synodaliteten utgörs av själva biskopssynoden, som representerar hela episkopatet och blir ett uttryck för kollegialitet. […]

Att Franciskus uttryckte dessa tankar när synoden om familjen börjar gå mot sitt slut är särskilt betydelsefullt, inte bara för det inre livet i den katolska kyrkan och fullbordandet av synoden, utan även för relationerna med andra kristna kyrkor, med början hos de ortodoxa kyrkorna och deras vittnesbörd för världen.

Gerard O’Connel, America 2015-10-17

Texten i dess helhet finns via denna länk här