av BERND HAGENKORD
Att påven Franciskus citerar kyrkorätt, det är speciellt. Och det var verkligen något särskilt, det tal som påven nyligen höll vid festakten med anledning av att det är 50 år sedan biskopssynodens tillkomst. Han inledde med ofelbarheten in credendo, det vill säga i trosakten, och i Guds folks aning om den väg som Gud vill gå med sin kyrka. Enkelt formulerat: man kan inte bara förelägga Guds folk något, folket måste vara med och bidra sitt eget bidrag.
Att ta upp något sådant i början av en betraktelse över biskopssynodens mening och framtid, det var verkligen något storartat.
Påvens tankegångar gick i två riktningar: en närmast kortsiktig och riktad till den nu pågående synoden, och en långsiktig. Den kortsiktiga dimensionen uppmärksammades genast och togs direkt upp av medierna: „Påven talar om för synoden att han själv kommer att behålla sista ordet“. Men det handlade inte bara om den här synodförsamlingen utan om hela den synodala processen på temat familj.
Ser vi på slutanförandet vid den sista synodförsamlingen den 18 oktober 2014 återfinner vi nästan identiska formuleringar om påvens auktoritet. Makt i kyrkan handlar om tjänande. Denna tanke utvecklade Franciskus då mycket tydligt med påven Benedictus XVI i åtanke. I direkt anslutning talade han om sitt eget ämbete: ”Påven är i denna mening inte den främste herren utan snarare den främste tjänaren, Guds tjänares tjänare; han är garanten för lydnaden, för överensstämmelsen med Guds vilja, med Kristi evangelium och kyrkans tradition. Han är, oberoende av sin egen person, enligt Kristi vilja ”alla troendes överste herde och lärare” (CIC 749). Han har dessutom den fulla riktiga auktoriteten, den högsta, fulla, omedelbara och universella (auktoriteten) i kyrkan“ (CIC 331–334). Årets anförande kan läsas som en utläggning av detta enda avsnitt, en utvidgning till alla nivåer i kyrkan. Och man fångar inte dess fulla vidd om man uppfattar att det bara gäller den nu pågående synoden.
Påven tar sats
Trots det vill jag fullfölja den kortsiktiga tankegången eftersom verkligheten ju är viktigare än idéen som påven säger. Allt måste förstås med beaktande av omständigheterna. Naturligtvis är det påven säger också en signal till synodfäderna att tala öppet men utan att tro att det reducerar påvens auktoritet. Synoddebattens resultat kommer att föreläggas honom, ”den överste herden och läraren för alla troende” (citatet användes både i år och förra året), sedan är det upp till honom att göra någonting av det. Det låter som att han tar sats för de beslut han avser att fatta.
Men den långsiktiga dimensionen i påvens tankar förefaller mig ännu viktigare.
Låt oss noga betrakta det som påven inte säger. Han vill inte att synoden blir ett parlament, den ska inte bli ett beslutande organ för världskyrkan. Han för inte över sin auktoritet till ett kollektivt organ. Vid början av synoden sade han ju återigen mycket tydligt att överläggningarna inte är, och inte kan vara, något parlament, eftersom det handlar om att urskilja Guds vilja och inte om att nå kompromisser. Att gemensamt lyssna, konferera, tillåta sig att förändras, att vara på väg, för att använda den bokstavliga översättningen av det grekiska ordet synodos.
Också hänvisningen till de möjligheter för ekumeniken som ligger i vidareutvecklingen av synodaliteten och som påven nämner mot slutet, visar tydligt att denna andra, mer långsiktiga eller principiella dimension (av påvens tankegång) är viktig
Synoden är inget självändamål
Bara en enkel fråga: om nu synoden alltså inte kan vara ett beslutande organ på vägen till den decentralisering av kyrkan som påven önskar, vad är den då?
I sitt tal beskriver påven det som ett ömsesidigt lyssnande på tre nivåer: först bland Guds folk, sedan bland herdarna, och slutligen påven själv. Det hela är allt annat än ett självändamål: hela övningen handlar om kyrkans förkunnelse. ”Varje döpt troende är en aktiv bärare av evangelisationen, oberoende av sin funktion i kyrkan och av den egna trons kunskapsnivå,. Det är inte lämpligt att tänka sig en plan för evangelisationen som ska omsättas av kvalificerade medarbetare i kyrkan medan resten av de troende bara är mottagare av detta handlande”, citerar han sin egen skrivelse Evangelii gaudium (nr 120). Det handlar alltså inte om att få något att fungera perfekt utan om aktiv förkunnelse, det uppdrag som Herren har givit kyrkan.
Tillbaka till synoden. Den blir alltså med påvens ord till ett slags klammer som möjliggör och strukturerar lyssnandet inom kyrkan. Synoden är inte den enda klammern, påven är mycket tydlig att det också finns andra vägar och möjligheter som man ska utnyttja eller till och med utveckla vidare. Kanske finns det ytterligare något att lära i de antika kyrkoordningarna som ju var mycket mer synodala, frågar sig påven.
Men även om synoden inte är den enda klammern så är den dock en viktig sådan, eftersom den innefattar påven och därför att det här handlar om kyrkans universalitet.
Cum Petro et sub Petro – Med Petrus och under Petrus
Synodmedlemmarna är inte representanter på det sätt som parlamentsledamöter är det, man kan inte representera tron utan bara vittna om den. Vad det handlar om är alltså att konferera och om att ”urskilja Guds vilja och vägar”. Det är synodens mening. Detta är inte mina tankar utan de kommer från kardinal Christoph Schönborn som vid samma festakt sammanfattade vad påven är ute efter.
Om man tänker på detta ihop med frågan om en ”helande decentralisering” av kyrkan och en ”omvändelse av påveämbetet” – två tankar från Evangelii gaudium som han ordagrant citerar i sitt anförande – skulle man nu kunna hävda att synoden övertar något av påveämbetets auktoritet och därigenom erhåller en egen auktoritet i ledningen av kyrkan. Men det är helt fel (tänkt). Detta vore just det parlament som påven inte vill ha.
Men vad är det då han vill? Han gör inte påveämbetet något svagare, tvärtom: „ Det faktum att synoden alltid handlar cum Petro et sub Petro [med Petrus och under Petrus, övers. anm], alltså inte bara med utan också under påven är ingen begränsning av dess frihet utan en garanti för enheten. Påven är faktiskt tack vare Herrens vilja ”den ständiga och synliga principen och grundvalen för enheten i många biskoparna och de troende“ (Lumen gentium 23, jfr Första Vatikankonciliet Pastor Aeternus). Det var länge sedan en påve citerade konciliedokumentet Pastor Aeternius från det första Vatikankonciliet, det dokument där påvens så kallade jurisdiktionsprimat, påvens högsta auktoritet i kyrkan och den påvliga ofelbarheten läggs fast. Påven Franciskus citerade det förra året och återigen i år.
De två ofelbarheterna
Men han citerar också utförligt det andra Vatikankonciliet med dess kyrkodokument Lumen gentium och Gaudium et spes. Man kan säga att han sammanfogar de två delarna: å ena sidan, ofelbarheten i lärofrågor och, å andra sidan, Guds folks ofelbarhet in credendo, de hör ihop.
Det ska förstås som att Guds folks ofelbarhet inte försvagar ämbetets auktoritet.
Ytterligare en kommentar till frågan om kyrkans auktoritet rent allmänt. Om en biskop med guldkors, med ekonomiskt tryggad framtid, snygg kostym – helt enkelt hela den borgerliga uniformen – och en stor bostad skulle tala om att han är den ringaste i församlingen, skulle det låta cyniskt. Det stötande med biskopshuset i Limburg [finansiell skandal kring kraftiga fördyringar i samband med byggandet av biskopsbostad i det tyska stiftet Limburg 2013, övers. anm.] ligger ju mindre i kostnaderna som sådana utan mer i att en biskop låtit bygga huset för sig medan man överallt annars behövde dra ned [i stiftet].
När påven Franciskus talar om två sorters auktoritet låter det däremot ingalunda cyniskt därför att han visar i handling hur han vill att biskoparna ska uppträda, alltså just inte med en ”kyrkofurstes psykologi” för att återigen citera Evangelii gaudium.
Franciskus kan alltså tala om den påvliga auktoriteten och till och med tydligt och klart återigen formulera den utan att det framstår som att han blåser upp sin egen betydelse.
Så tillkommer då synoden utan att något av denna auktoritet tas bort. Påven ger i sitt tal inte någon ny auktoritet alls till synoden. Men om det inte handlar om synodens auktoritet, vad är det då fråga om? Jo, om metod och inordnande i kyrkan. Det låter kanske lite svagt men är helt och fullt enligt Franciskus tonalitet.
Metoden [för synodarbetet] har påven redan förändrat, till exempel genom de frågeformulär som använts, och om betoningen av små arbetsgrupper även om synoden här bara har kommit ”halvvägs“, som påven säger. Det finns alltså mer att hämta. Och den här synoden är viktig när det gäller den andra punkten: inordnandet i kyrkans liv. Att lyssna till varandra, att tillåta sig att förändras av de andra, att lyssna till Guds vilja – det är vad det hela handlar om. När allt kommer omkring är detta mycket viktigare än frågan om vem som har rätt att bestämma vad därför att det är i just detta – att upptäcka Guds vilja – som kyrkan lever.
När det gäller metoden kan medel som frågeformulären förbättras (de skapade också mycket förvirring) förbättras. Men riktningen är klar: om vi läser på vad kyrkan lär om Guds folk (tänk på det Andra Vatikankonciliet) då måste detta också rent praktiskt få sin återklang i synoden.
Den ene lyssnar till den andre – helt konkret
Metoden ska vara mycket praktisk: det är Franciskus adelsmärke. Påven är ju alltid mycket konkret.
En sista tanke. Det han (ännu) inte har kommenterat är ett vittgående tema som har varit med i bilden under denna synoden, liksom den förra, nämligen frågan om kyrkans lokala och universella karaktär. Och denna aspekt betraktad i ljuset av det moderna informationssamhället.
Det som påven presenterade i sitt tal är en vidareutveckling av tanken från förra året, han rör sig i riktning mot en ny utformning av såväl synoderna som andra instrument. Inte för att överföra auktoritet utan för att där finna kyrkans äkta liv och Guds vilja. ”Det troende gudsfolket, biskopskollegiet, biskopen av Rom: den ena lyssnar till den andre och tillsammans lyssnar de till den helige Ande, sanningens ande (Joh 14:17) för att förstå vad han säger till sin kyrka (Apostlagärningarna 2:7).”
Detta är inget pastoralt prat. Det påven säger, det gör han också rent praktiskt med sin synod, mycket konkret, så att synodfäderna följer med. Han ändrar metoden, han lägger fram sin vision för synoden. Men på det här området finns det mycket kvar att göra – utöver och bortom synoden. Återigen påven: ”I en synodal kyrka är biskopssynoden bara det mest synliga uttrycket för dynamiken i en gemenskap som ska stimulera och påverka alla kyrkliga beslut.”
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-10-18
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här