Vad innebär det egentligen att en brevbärare lyssnat så mycket på rasismens ”hate speech” att han slutar dela ut post till utvalda offer? frågar sig Henrik Arnstad.
I snabbköpets kassakö pratar två män om sin kompis brevbäraren, som arbetar i ett ”invandrartätt” bostadsområde:
– När han ser att breven är adresserade till invandrarklingande namn och är från myndigheter som Migrationsverket, Socialstyrelsen eller Försäkringskassan slänger han dem, säger den ena mannen och småskrattar.
Hö hö hö.
– Inför valet slängde han deras valsedlar så de inte kunde rösta.
Hö hö hö.
Det talas ibland om en svensk ”åsiktskorridor”. Personer som skriver enormt uppslagna kulturartiklar i de största dagstidningarna, ledarskribenter på riksspridda medier och representanter för Sveriges tredje största riksdagsparti – samtliga påstår att ”invandringskritiska” åsikter inte får yttras. Denna fantasi står i skarp kontrast mot verkligheten, representerad av de svenska medborgare, som av statens representant – brevbäraren ovan – lagvidrigt förvägras sina demokratiska rättigheter.
I dagens Sverige tillåts ingen kritisera rasism eller det stora rasistpartiet. Då ska du dö. Om du är rasifierad i gatumiljö tvingas du utstå spottloskor, förolämpningar och våld. Detta hat är den verkliga ”åsiktskorridoren” och den uppmärksammas regelbundet av forskningen. Exempelvis av juridikprofessorn Jeremy Waldron vid Oxforduniversitetet, som författat boken The Harm in Hate Speech – om skadan av ”hatprat” (termen saknar vettig svensk översättning).
”Hate speech” enligt Waldron är den offentliga diskurs som återkommande drabbat utsatta minoriteter i våra samhällen. Hatet organiseras av aktivister (populistiska eller fascistiska politiska partier alternativt så kallade ”troll”), som påverkar traditionella partier, opinionsbildare och allmänhet. Därmed uppstår normalisering av ”hate speech”.
Denna process försvaras av så kallade ”yttrandefrihetsfundamentalister”, vilka hävdar att det demokratiska samhället mår bra även av rasistiska åsikter. Att sådana existerar i offentligheten lättar på trycket och skapar ett öppnare samhälle, argumenterar de.
Det finns till och med antirasistiska tankar med i mixen; ”om vi släpper ut trollen i dagsljuset så spricker de”. Forskning visar tyvärr på raka motsatsen. Trollen trivs underbart bra i solen. Deras uttalanden sänder ett tydligt budskap till utsatta minoriteter, skriver Waldron: ”Tro inte att du är välkommen här. Du och dina anförvanter kommer att bli hatade, exkluderade, slagna och förvisade. Kom ihåg vad som hänt med sådana som du i det förflutna. Var rädd.”
Försvararna skulle här hänvisa till tanken hos 1700-talsfilosofen Voltaire, om att man visserligen kan avsky det som sägs, men att man ska vara villig att dö för rätten att uttala hemskheter.
Waldron håller inte med: ”Jag hävdar att något avgörande står på spel, både socialt och juridiskt. Det finns en form av ’offentlig godhet’ som vårt samhälle har bekänt sig till. Vi medborgare har olika etnicitet, utseende och religioner. Men vi har gett oss in i ett storslaget projekt att leva tillsammans, trots dessa olikheter. Varje grupp måste acceptera att samhället inte är enbart för dem, utan även för dem, tillsammans med alla andra. Denna känsla av säkerhet i det gemensamma utrymmet är en ’offentlig godhet’. Hatet underminerar denna godhet.”
Waldron är dock ingen dumskalle, utan högst medveten om att argumenteringen är svår. Lagstiftning motsvarande den svenska ”hets mot folkgrupp” har visat sig begränsad i effektivitet. Lösningen är snarare social och politisk än juridisk.
I en välmående demokrati existerar ett socialt kontrakt om allmän respekt för samtliga medborgares värdighet (”dignity”) och diskussionen behöver inte föras över huvud taget, påpekar Waldron: ”När denna överenskommelse förmedlas effektivt så märks den knappt. Den är något samtliga kan lita på, ungefär som luften vi andas eller vattnet vi dricker. I ett gott samhälle är den något vi alla bidrar till och hjälper till att upprätthålla, på ett instinktivt och nästan omärkbart sätt.”
Är det bara jag som känner att jag nästan vill gråta, när jag läser dessa rader?
Vilka är då dessa mekanismer, som får en svensk brevbärare att slänga röstkort i papperskorgen utifrån vilket namn en medborgare råkar bära? Jo, hatet är politik. Jag argumenterar för att som all politik kan den bli framgångsrik, beroende främst på två omständigheter:
1. Den politiska aktörens skicklighet. Ett exempel är SD:s lyckade omdaning i den omgivande offentlighetens syn på partiet och dess politik.
2. Tillgängligt politiskt utrymme. Finns inget sådant spelar det ingen roll hur skicklig politikern är.
De nutida rasistiska rörelserna har funnits som en konstant undervegetation i Europa under hela moderniteten, men det är endast i givna historiska ögonblick som de kan blomma ut och växa. Exempelvis under mellankrigstiden och i dag. Normalt håller samhället tätt. Direktören röstar på högern, arbetaren på vänstern och medelklassen på liberaler. Ungefär.
Men i dag vinner rasisterna framgångar med sin problemformulering. Till exempel: Ett äldreboende har inte längre råd att servera lingonsylt. Lösningen enligt vänstern är att skattefinansierad välfärd ska leverera mer lingonsylt, medan nyliberalen svarar att en fri kapitalistisk marknad kommer att generera lingonsylt åt de gamla, via ökad konkurrens.
Rasistens argument är att de hatade befolkningsgrupperna (”parasiterna”) kostar så mycket pengar att ”vi” inte har råd med lingonsylt. Denna politiska tanke hade litet genomslag i Sverige för ett antal år sedan. I dag existerar den överallt. Till och med traditionellt demokratiska opinionsbildare kallar idéns företrädare för ”sanningssägare”. Det nya är alltså inte rasismen och ”hate speech” som sådant, utan det utrymme som den rasistiska politiken kan erövra i samhället.
Motideologin stavas demokrati. Demokrati beskrivs oftast utifrån dess yttre kännetecken: allmänna och fria val, yttrandefrihet och rättssamhället exempelvis. Men den demokratiska ideologins definition går djupare. Den består i att samtliga medborgare ska inkluderas i dialogen med staten och samhället. Detta är en politisk uppfattning.
Demokrati är alltså ingen allmän låt-gå-tanke som rycker på axlarna åt politikens innehåll. Demokratin måste vara stridbar och beredd att argumentera för sig själv, när den utmanas av antidemokratin, exempelvis ”hate speech”.
Waldron skriver: ”Minoriteterna har rätt att behandlas som inkluderade i samhället, med en status och acceptans som möjliggör deras trygghet i vardagens rutiner och sociala transaktioner.”
Minoriteterna måste inte bli vänner med grupper som tycker illa om dem, påpekar Waldron. Men de har rätten att existera, både som medborgare och som människor.
Vad innebär det egentligen att en brevbärare lyssnat så mycket på rasismens ”hate speech” att han slutar dela ut post till utvalda offer? Mänskligheten har ju redan testat dessa idéer en gång, i stor skala. Det ledde 1939–1945 till globalt barbari med uppemot 70 miljoner döda.
Det är själva fan (förlåt mitt språk) att vi är så historielösa att vi år 2015 vill testa igen.
Henrik Arnstad