av KERSTIN HEDBERG NYQVIST
Söndagen den 25 oktober intervjuades konstnären Anders Widoff i Uppsala domkyrka om sitt verk ”Maria (återkomsten)” med anledning av att det gått 10 år sedan det placerades i passagen mellan baksidan på högaltaret och Vasakoret.
Kortfattat kan det beskrivas som en medelålders kortvuxen kvinna, med håret delvis täckt av en blå sjal, klädd i en blå kappa med vita blombroderier under vilken en vit kjol skymtar. På fötterna har hon enkla svarta kängor. Hon böjer sig lite åt sidan och hennes skygga blick riktas mot det kor som var hennes fram till reformationen; där finns nu ett stenmonument av Gustav Vasa med en fru på var sida, väggarna har målningar av Gustav Vasas livs historia.
Ordet ”återkomst” syftar på tiden från det att utsmyckningarna av Maria byttes ut mot målningar av Gustav Vasas liv. Konstverkets placering förmedlar att detta är något man går förbi, inte något som inbjuder till att stanna för att meditera inför eller för att be (här finns inga ljusbärare eller bänkar). Anledningen till att jag lyssnade på intervjun var att jag inte ens förstod att verket föreställde Maria första gången jag såg det. Sedan dess känner jag bara sorg när jag ser det. Att Jesu mor ställts på en sådan undanskymd plats, så oansenlig, känns som om hon nedvärderas, som om hon placerats i skamvrån.
Widoff hade blivit inbjuden tillsammans med tre andra konstnärer att tävla om uppdraget, och var den som utvaldes. Inga direktiv gavs, konstnärerna hade fullständig frihet i val av utformning. Widoff beskriver sitt mål som att visa en alldaglig kvinna, enkelt klädd – inte utsmyckad för att dra uppmärksamhet till sig, en fattig och stark kvinna utan ledtrådar om etnicitet – avsiktligt som någon man inte lägger märke till, en ”vem som helst”.
På frågan om han tror på en personlig Gud svarar Widoff nej, han har någon form av tro som han inte vill gå in på. Han förtydligar att han inte avsett att förmedla något budskap, han gjorde det han kände för och överlåter tolkningen åt betraktaren.
Den som intervjuade Widoff skapade en trevlig samtalston. Från mitt katolska perspektiv var det ändå svårt att förstå att vissa frågor inte ställdes, som till exempel hur Widoff uppfattar den kristna synen på Maria, och varför verket skulle placeras på ett så undanskymt ställe? Detta berördes knappast under intervjun eller det följande samtalet med åhörarna. Eftersom Uppsala domkyrka är den centrala kyrkan för Svenska kyrkan skulle man kunna förvänta sig att det som ses där representerar den trosuppfattning svenska kyrkan förvaltar.
Maria, Jesus mor, kan knappast uppfattas som ”vem som helst”. Från ett trosperspektiv hade man förväntat sig att verket skulle illustrera hennes betydelse i frälsningshistorien. Under intervjun nämndes emellertid knappast att hon födde Guds Son (enligt den trosbekännelse som läses i svenska kyrkans gudstjänster).
Det paradoxala i att statyn tittar in i ”sitt” tidigare kor, som nu fylls av ”berättelser” som förhärligar Gustav Vasa, problematiserades inte utan nämndes mer som ett slags kuriosum. Åhörarna verkade emellertid uppskatta beskrivningen av verket. När det gäller vilka reaktioner verket fått tidigare beskrevs enbart positiv respons.
Följande slutsummering är bara de intryck (som kan vara felaktiga) som jag fick utifrån intervjun: Konstverkets utformning och placering kan tolkas som att det återspeglar en attityd till förmedling av den kristna tron som innebär att det räcker med att ge ledtrådar till dess innehåll utan tydliga budskap eller besked. Kyrkobyggnadens utsmyckning är då inte avsedd för att tydliggöra trons innehåll, utan det är upp till betraktaren att skapa sin egen tolkning och välja uppfattning. Maria har i och för sig ”återkommit”, men utan att hon presenteras som den hon var, och är för de flesta kristna i världen.
Kerstin Hedberg Nyqvist 2015-10-28