Kölden bet i kinderna den oanständigt kalla februaridagen för närmare fem än fyra år sedan, när jag för första gången begav mig till Sveavägen 98 i Stockholm som chefredaktör för Arbetaren.
Då höll hela huset på att renoveras, så vi hölls i en gammal industrilokal på första våningen. Larmet från renoveringsarbetet trängde in på redaktionen, och ibland yrde byggdamm ned över skrivborden.
Under åren som gått har kaoset lagt sig och det mullrar inte längre av bilmaskiner och borrar i pressläggningsstressen. De permanenta redaktionslokalerna är ljusa och luftiga.
Vi har blivit färre, men redaktionen kämpar på. Vi gör en tidning som jag är stolt över att under några år ha varit utgivare för.
Vi följer en tradition som närmar sig 100 år. Vi förvaltar det arvet väl, skulle jag vilja påstå. Samtidigt som vi bereder oss att ömsa skinn för att möta utmaningarna i ett förändrat medielandskap.
För mig personligen har åren på Arbetaren betytt enormt mycket. En arbetsplats som liknar få andra, en rad utmaningar av de mest skilda slag att försöka övervinna. Många nya vänner, några nya fiender. Som det ska vara.
Arbetaren är ett ställe där det varit väldigt lätt att vara sig själv, att tala – och skriva – fritt. Bortom såväl marknadslogik som kvävande korrekthet, för att inte tala om marknadstänkande förklätt till korrekthet.
Genom åren som gått har jag en gång i veckan lämnat redaktionen sent på kvällen när alla sidor skickats till tryck. I strålande kvällssol sommartid när raggarkaravanerna avlöser varandra på Sveavägen, i löftesrik vårvind och i mörk och bister midvinter. Länge med samma rutin – i med hörlurarna, på med den mest rogivande instrumentalmusik jag kunnat hitta.
När jag går ut genom porten i kväll kommer det att vara mörkt. Kanske en kylig bris. Löven gulnar i parken mitt emot, runt fontänen som redan länge varit tom på vatten inför hösten.
Jag stannar upp i porten, sätter hörlurarna i öronen.
I kväll behövs ingen lugnande ambient för att ta ned kortisolnivåerna.
I kväll spelar jag Bobby Paris northern soul-klassiker ”I Walked Away”. Den de så ofta spelade som avslutning på festerna. En sista urladdning innan det var över, och dags att röra sig vidare.
Ett steg åt vänster från porten. Ett steg till åt vänster ned i tunnelbanan.
Dörrarna öppnas och stängs.
Tid för avgång.
