av BERND HAGENKORD
Det som utlöste den här artikeln är ett foto som jag tog i New York under påvens resa i september. Jag blev väldigt arg när jag såg motivet för första gången. På flaggan står det ”A progressive united methodist commmunity”.
Kanske har ordet ”progressiv” en alldeles speciell betydelse i metodiströrelsen men min första reaktion som kristen var ilska. För själva ordet uttrycker splittring: vi är progressiva, ni är konservativa, de där är traditionalister och så vidare. Att låta denna splittring bli till identitet och göra reklam för den på flaggor utanför kyrkan, det har jag som katolik svårt att smälta.
Tillkommer en andra aspekt: när man gör så, lägger man beslag på det positiva för egen räkning. ”Progressiv” är ju något bra, annars skulle man inte bokstavligen skriva det på flaggan. Och med det följer automatiskt en nedvärdering av andra. ”Konservativ” blir den benämning vi normalt använder i debatten, åtminstone hos oss. Man skulle också kunna använda det direkta motsatsordet ”icke-progressiv”: vi är framstegsvänliga men inte ni. I denna läsart är ”progressiv” liktydigt med god och ”konservativ” är något eller någon som stretar emot det moderna. Även om man mycket väl skulle kunna uppfatta den progressive som kört samma teman i 30 år som konservativ.
Och blev inte de progressiva katolikerna i Tyskland närmast strukturkonservativa när de försvarade kyrkoskatten efter påven Benedictus tal om ”Entweltlichung” i Freiburg 2011? [I talet argumenterade påven Benedikt för att kyrkan borde stå friare i förhållandet till världen och i synnerhet staten, vilket tolkades som att han menade att obligatorisk kyrkoskatt inte borde utgå. övers. anm.] Detta sagt endast som randanmärkning.
Förresten, det jag talar om gäller inte bara de självutnämnda progressiva. Från den andra sidan hörs ofta: ”vi försvarar tron”. Men också ett sådant uttalande splittrar.
Alla är vi konservativa
Vi älskar att stoppa folk och uppfattningar i fack. Men när allt kommer omkring är varje teologi och varje tro med nödvändighet konservativ. Vi står ju för något som vi försvarar, till exempel livets värdighet, som vi får genom att vi skapas till Guds avbild. Vi har Guds ord som vi bevarar genom att om och om igen studera och översätta det. Utan allt detta vore vi bara den välgörenhetsorganisation som påven Franciskus vid upprepade tillfällen varnat för.
Traditionella är vi också, eftersom det inte är vi själva som utvecklat vår tro. Vår tro vilar på skuldrorna hos de generationer som gått före oss, ända tillbaka till apostlarna. Därför tror vi på den ”apostoliska kyrkan”, vi får ta emot tron med uppdraget att ge den vidare. Det är traditionellt.
Men så är vi även progressiva. Som gemenskap har vi en sändning ända till världens ände. Vi är kallade att betrakta allt och behålla det som är gott. På jesuitiska: att söka och finna Gud i alla ting.
Vi är alltså sammansatta, och i denna blandning måste vi nu formulera våra prioriteringar. För att vid varje försök tvingas inse att det inte går så lätt. Det ena kan inte frikopplas från det andra. Man kan helt enkelt inte rycka ut exempelvis ett bibelord eller ett uttalande från konciliet och ta det som något absolut. Tolkningen av innebörden måste göras om och om igen. Det är just det som det innebär att vara kyrka.
Och just därför är det så irriterande när man vill lägga beslag på bara en del – som i New York det progressiva enligt egen definition – utan att ta med resten.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-11-04
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här