Striden måste tas på arbetsplatserna

Sex LO-förbund har gått ut och krävt att fackförbunden IF Metall och Handels lägger ned samtalen med arbetsköparorganisationerna Industriarbetsgivarna, Teknikarbetsgivarna och Svensk Handel om att förhandla bort stora delar av LAS, Lagen om anställningsskydd.

De sex förbunden – Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, Pappers och Seko – skriver i en debattartikel i tidningen Arbetet att det skulle ”bli tyst på jobbet” och att ”ingen skulle våga vara obekväm” om fri uppsägningsrätt under de två–tre första åren av en anställning infördes, vilket uppgetts vara en av de förändringar som diskuteras i samtalen mellan fack och arbetsköpare.

Det är inte varje dag som fackförbund inom LO-familjen öppet går ut och polemiserar mot sina medförbund, och det är tyvärr heller inte varje dag som det pläderas för kamp för anställningstryggheten. På så sätt är de sex förbundens utspel en bra sak.

Utan att göra sig några illusioner om att LAS skulle vara arbetarkampens naturgivna högsta stadium är lagens grundprincip ”först in, sist ut” fundamental för de anställdas ställning på arbetsplatserna. Om den bara efterlevdes, vill säga.

Och här har vi också det stora problemet med de sex fackförbundens LAS-utspel. I sin debattartikel har de med formuleringar som bland annat: ”Förbunden torde känna till att det redan i dag finns möjlighet att göra undantag i turordningsreglerna”, ”De fackliga organisationerna har ett pragmatiskt synsätt i dessa frågor i förhandlingarna ute på arbetsplatserna när det blir fråga om arbetsbrist” och ”De lokala parterna har oftast en fungerande dialog med respektive arbetsgivare när det är aktuellt med uppsägningar på grund av arbetsbrist”.

Med dessa formuleringar vill de understryka att Las alls inte är den black om foten för ett flexibelt arbetsliv som skulle motivera att arbetsmarknadens parter förhandlar bort dess bestämmelser.

I själva verket bottnar urholkningen av anställningstryggheten, som nu riskerar att toppas med bortförhandlad LAS, just i att de fackliga organisationerna i åratal har gått med på avsteg från turordningsreglerna när det skett uppsägningar på arbetsplatserna, i stället för att ta strid för att ”först in, sist ut” kompromisslöst ska gälla.

Det har fått en rad negativa konsekvenser. Det har avväpnat många av de anställda som skulle kunna ha varit stridbara förkämpar för bland annat bibehållen anställningstrygghet – just för att det finns en medvetenhet i arbetarkollektivet om att det är den sortens anställda som arbetsköparna minst av allt önskar behålla vid en neddragning.

Det har vant företagen och arbetsköparorganisationerna vid att inte förvänta sig fullt uppror vid fortsatta försämringar, vilket fått dem att våga flytta fram sina positioner ytterligare. Och det har successivt vant av människor i allmänhet från att förvänta sig trygghet på arbetsplatserna, vilket lämnar fältet mer eller mindre fritt för fortsatta inskränkningar.

Det är bra att de sex LO-förbunden nu tar bladet från munnen i sin kritik av Handels och IF Metalls LAS-samtal, men för att på allvar få bukt med nedrustningen av anställningstryggheten krävs det något mer: en återuppfunnen stridbarhet på arbetsplatserna.