av BERND HAGENKORD
I synodprocessen kan man studera hur ”Projektet Franciskus“ fungerar, vad reform och omvända strukturer betyder för honom. Ju mer jag funderar över de gångna veckorna (i biskopssynoden) och diskuterar med andra, desto mer uppenbar förefaller mig denna tes. Här vill jag lägga fram en del källmaterial i ämnet men det sista ordet är säkert inte sagt. Jag har redan antytt projektet i en tidigare blogg (på tyska här).
Sällan har kommentarerna kring påven varit så spretiga som efter biskopssynoden för två veckor sedan. Bedömningarna kom från alla tänkbara håll, och den gemensamma nämnaren verkade vara att man inte riktigt kan avgöra vad som egentligen hände. Enligt vissa bedömare vann de konservativa – som om det hela gällde seger eller nederlag. För andra var det de liberala som vann. För en tredje grupp framstår det som att reformen stoppats medan ytterligare andra inte riktigt vet hur processen och synodens sluttext skall tolkas.
Min tes är att man i synoden klart kan se vad ”Projektet Franciskus” egentligen är. Till den änden vill jag i all enkelhet lyfta fram de fyra berömda principer som påven själv utförligt tog upp i Evangelii gaudium.
Tiden är mer värd än rummet
Här handlar det om begrepp som innehav, säkra positioner, fasta ståndpunkter – metaforer som gäller rummet. Mot detta ställer påven processen, att gå framåt – metaforer som avser tiden. ”Denna princip (att tiden har företräde) tillåter oss att arbeta långsiktigt utan att vara fixerade vid att uppnå kortfristiga resultat.” Att stå ut med spänningar, att vara tålmodig, hänger ihop med denna princip.
Om man ser på synoden ligger osäkerheten i hur utgången skall bedömas också däri att man vill se resultat och beslut. Med andra ord: företeelser som rör rummet. Men något sådant får man inte av påven. Han satsar i stället på processen som sådan, och det är mer ansträngande.
Verkligheten är viktigare än idén
Detta är egentligen självförklarande men ändå något mer komplext än man tänker sig. Påven talar i Evangelii gaudium på detta tema om ”formerna för hur man lägger dimridåer framför verkligheten”. Det vill säga att en idé inte bara är en motstående ståndpunkt utan också kan dölja verkligheten. Och därigenom blir det skadlig med: ”de änglalika purismerna, det relativas totalitarism, de nominalismer som uttrycks i förklaringar, de mer formellt än reellt inriktade projekten, de fundamentalistiska idéer som saknar historiskt stöd, de etiska positionerna utan godhet, intellektualiseringarna utan vishet.”
På synoden fanns det förvisso en del exempel på sådant. Men vissa formuleringar återfinns inte i slutdokumentet, till exempel ”syndens objektiva beskaffenhet” och så vidare. Synoden höll sig till de tre stegen ”se – bedöma – handla” i sina överläggningar och hur stapplande än hanteringen av enkäten till stiften inför synoden var, fick dock verkligheten sin rätta plats i överläggningarna.
Enheten väger tyngre än konflikten
Den som låter sig bli indragen i konflikt förlorar perspektiv och horisont. Den som läser för många blogginlägg från självutnämnda katolska kommentatorer tappar horisont och perspektiv. Det är viktigt att vara beredd att ta nödvändiga konflikter och inte sopa något under mattan. Men turordningen är klar: enheten kommer först.
Detta uppfattade också flera synoddeltagare, och de blev inte så lite störda av somligas försök att framhäva sig själva som ”högste uttolkare” (även om denna grupp var mindre än vid förra synoden) eller att kommentera andra uppfattningar.
Helheten är överordnad delarna
I mina ögon var detta synodens ”egentliga” tema: att avväga det lokala mot det universella i den samtidighet som idag gäller i media. ”Man måste ta fasta på den globala dimensionen för att inte fastna i vardagliga småaktigheter. Samtidigt är det inte lämpligt att förlora ur sikte det som är ortsbundet och som låter oss stå kvar med båda benen på verklighetens grund.” Eller för att tala med kardinal Nichols: Universaliteten ger oss den distans som krävs för att kunna kritisera den egna kulturen. Kyrkans centralisering till Vatikanen har nått sin gräns, den hade sin viktiga tid som motvikt mot nationalismen under 1800- och 1900-talen men nu måste en ny balans skapas.
Påven är inte den som har lösningen på våra problem, vi måste göra oss fria från våra egna perspektiv
Detta är nu inte en av principerna som återfinns i Evangelii gaudium men trots det jag skulle gärna vilja lägga till den som en egen observation för den hör hit.
Det är vanligt att man läser in mycket i påvens agerande, särskilt från mediernas sida. Om ”reformen av kyrkan” kan kopplas till frågan om äktenskap och familj begär man alltför ofta att tron skall anpassa sig eller till och med underordna sig även om det endast talas om öppning. Vi måste lära oss att släppa loss från våra perspektiv och att nalkas teman på nytt sätt. Bara på så sätt uppstår ur en process det som påven så gärna vill se: en dialog som förändrar alla deltagare i lika hög grad.
Psykologerna säger till oss att vi konsumerar de nyheter som rent allmänt understödjer oss i våra uppfattningar. Och det verkar ju troligt. Men det vi behöver göra är att våga ta ett steg tillbaka, ta ett steg i riktning mot ett annat perspektiv för att kunna lösa de problem vi har.
”Dynamisering”, ”Missionarisering”
Detta är kärnan i påvens tänkande: ”Jag drömmer om en missionarisk avgörelse som förmår förvandla allt“, säger påven: vanor, stil, tidplaner, språk – allt detta ska stå i förkunnelsens tjänst och inte tjäna till att upprätthålla eller bekräfta jaget och det egna. Att gå ut ur sig själv, kallar påven det. Att öppna kyrkans portar för att släppa ut Jesus, kallar han det. Kyrklig reform i denna anda innebär: ”att de som är verksamma i själavården försätts i en ständig hållning av ‘uppbrott’” (Evangelii gaudium, nr 27). Det låter ansträngande. Framför allt för den genomstrukturerade kyrkan i Tyskland. Men utan detta kan man inte förstå vad påven vill. Och inte heller kan man begripa den ”dynamisering” som återfinns i dokumentet från biskopssynoden. För genom detta synsätt kan man undvika att fastna i positioner om ”syndens objektiva beskaffenhet” och så vidare, alltså det juridiska tänkandet. Det dynamiserar. Det eftersträvar uppbrott och framför allt förkunnelse.
Ett förlopp som i verkliga livet
Påven är jesuit och det märks också. Framför allt därigenom att han inte går tillväga målinriktat utan snarare metodstyrt. Vad betyder det? Det betyder att han inte har någon stor plan som han håller sig till och sedan utformar lämpliga steg. I stället vet han vet hur man skall angripa problem som uppstår eller som redan finns där – reformen av kurian är ett exempel.
I synodens fall har han ändrat metodiken utan att föregripa resultatet. Det var alltid en öppen fråga. Och då blir det som i verkliga livet: öppenhet betyder osäkerhet, betyder rädsla, betyder skiljaktiga tolkningar, det är inte kliniskt rent, där kan det också gå bryskt till. Då måste man ha tillit och tålamod och kunna stå ut med att man ibland helt enkelt inte förstår.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-11-08
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här