Påven Franciskus höll ett längre tal till den italienska kyrkan, representerad av biskopskonferensens möte i Florens under tisdagen. Bland annat slog han fast att både pelagianism, en irrlära som förnekar arvsynden, och gnosticism, som ytterst förkastar Kristus gudomlighet, är två aktuella frestelser i kyrkan som ”motarbetar” en sann kristen humanism.
”Pelagianismen får kyrkan att inte vara ödmjuk, osjälvisk och välsignad och den gör så under intrycket att vara god” men ett sådant förhållningssätt, framhöll påven, ”får oss att i stället lita till strukturer, organisationer, perfekt planering, sådant som är abstrakt”. Lagar och regler ger ”känslan av överlägsenhet och att ha en precis orientering och detta är deras styrka, inte ljuset i Andens rörelse”. [Bilden: Pelagius (360–435), brittisk munk och teolog, vars lära vi känner främst genom Augustinus av Hippo]
Han fortsatte: ”För att söka lösningar till problem i kyrkan är det oanvändbart att leta i konservatism och fundamentalism, det vill säga i restaureringen av praktiker och föråldrade former som inte ens förmår vara kulturellt meningsfulla. Den kristna läran är inget slutet system oförmöget att generera frågor eller bekymmer, utan den är levande, befriande, rörlig. Dess ansikte är inte rigiditet, dess kropp rör sig och utvecklas, den har ett ömt kött: det som tillhör Jesus Kristus.”
Påven sade vidare att ”kyrkans reformering – och kyrkan är semper reformanda, ständigt i förändring – är främmande för pelagianismen”. Men han framhöll samtidigt att sann reform inte främst handlar om att ändra strukturer men betyder att ”vara rotad i Kristus och tillåta sig själv att ledas av Anden i uppfinningsrikedom och kreativitet.”
Den andra frestelsen som motverkar en kristen humanism är gnosticismen, fortsatte Franciskus: ”Den leder oss till att lita på logiskt och klart resonerande men har förlorat sikten för ömheten i köttet hos ens nästa.” Gnosticismens lockelse, menade han vidare och citerade sin egen apostoliska uppmaning Evangelii gaudium, är ”en tro som låses in i subjektivism, som kretsar runt vissa erfarenheter eller föreställningar och informationer; som kanske syftar till att trösta och upplysa men som ytterst håller var och en fången i hans eller hennes egna tankar och känslor.”
Skillnaden mellan kristen och gnostisk syn på det verkliga målet för existensen är ”inkarnationens mysterium”. Att inte ”sätta tron i praktik, att inte göra verklighet av Ordet, betyder att bygga på sand, att förbli i teoretiska idéer som inte bär någon frukt, som steriliserar trons dynamik”, fastslog påven vidare.
Som kontrast framhöll han tre sinnesstämningar som är nödvändiga för en kristen humanism och som är ”Jesu Kristi sinnelag”: ödmjukhet, osjälviskhet och välsignelse genom evangeliets glädje. ”Närheten till människor och bön är nycklarna till att kunna leva en sådan kristen humanism som är folklig, ödmjuk, generös, lycklig. Vi kan tala om humanism bara genom att sätta Jesus i centrum, att i honom upptäcka dragen i människans autentiska ansikte. Och kontemplationen över den döde och uppståndne Jesus återupprättar vår mänsklighet, så fragmenterad den är av livets svårigheter, så markerad av synd.”
Påven Franciskus betonade att Saligprisningarna ”hjälper oss att leva det kristna livet som helighet. De är korta, enkla men praktiska. Må Herren ge oss nåden att förstå hans budskap!” Han uppmanade de italienska troende att vara en kyrka som är ”fri och öppen för utmaningarna i nuet, aldrig på defensiven i rädsla över att förlora något – och möt människor på gatan, var som aposteln Paulus allt inför alla för att åtminstone rädda några!” (1 Kor 9:22)
Påven underströk också vikten av att ”alltid minnas” att det inte finns ”någon sann humanism som inte erbjuder kärlek som band mellan människor” oavsett om dessa band är av ”mellanmänsklig, intim, social, politisk eller intellektuell natur. Detta baserat på behovet av dialog och möte, att tillsammans med andra bygga det civila samhället.”