Linn berättar att hon varit på ett panelsamtal där en av deltagarnas sätt att prata och röra sig påmint henne starkt om Nima. Jag berättar för henne att jag just mött pappan till en vän och tänkt att om Nima haft tid att bli gammal hade han blivit exakt som denna gamla man. Vi har båda samma känsla: först blir vi ledsna, sedan mycket glada över att för en stund ha Nima framför oss igen. Linn säger: jag vill bjuda in honom till varenda panelsamtal. Och själv hoppas jag träffa min väns pappa så ofta det går.
Åtta månader har gått sedan du dött. Du fortsätter att vara i vår vardag. Vi fortsätter att sörja dig. Även om sörjandet nu tagit sig uttryck i att vi letar efter dig i andra, så är det fortfarande sorg.
För en månad sedan dog min pappa. Ingenting har förändrats sedan det ögonblick jag fick reda på det. Bara det att mina fötter, som alltid liknat dina, pappa, ser lite mindre ut som dina för varje dag. Men fortfarande ser jag varje dag färger från dina rutiga skjortor i kläder på människor omkring mig.
Min familj har alltid tagit sig an livets skeenden genom att leta upp en bok i ämnet. När pappa dör läser jag Roland Barthes Mourning diary. Barthes skriver att det i själva verket inte handlar om att sörja. Att det inte är sörjer man gör när man berövats någon. Man lider. Och till skillnad från sorgen, som är begränsad i tid, är lidandet utan slut.
Åtta månader har gått och jag lider av förlusten av våra fyra år tillsammans. En månad har gått och jag lider av att ha förlorat någon jag känt i trettiofyra år. Och jag vet att jag kommer att fortsätta göra det. Ordet sorg används ofta som om det handlade om en metod för att ta sig igenom något, en fas. Men så är det inte. Alla kommer att dö och vi kommer att fortsätta leta efter dem i andra.
Åtta månader har gått sedan han dött och vi fortsätter att minnas hans leende. En månad har gått sedan han dog och jag vet att jag kommer att titta på min fot om ett år och hitta honom där.