Hur upplevde du läget på Lesbos nu?
– För det första tycker jag att allt är betydligt bättre organiserat nu än för bara några månader sedan när jag sist var där. Det har verkligen hänt jättemycket, med bland annat internationella Röda Korset som hjälper de frivilligorganisationer som finns på plats. Det kommer hela tiden folk från precis hela världen för att hjälpa de här människorna, vilket är fantastiskt.
– Men jag trodde nog att det skulle ha mattats av lite med flyktingar nu i november, men det har det inte. I tältlägret där jag jobbade sov 2 200 personer samtidigt som det bara fanns sängplatser för 500. Så många tvingades sova utomhus i kylan.
Hur ser ert arbete ut på plats?
– Det finns massor av organisationer som samlar frivilliga. Vissa har bara tänkt åka dit på semester men blir kvar och hjälper till i stället. Vi ger de som kommer med båtarna varma kläder, filtar och något att äta och dricka innan vi hjälper dem till lägren där de kan bo tillfälligt. Bland annat finns det ett holländskt team, Boat Refugee Foundation, som scannar av öns kustlinje med kikare och håller koll på var flyktingbåtarna befinner sig så att de hela tiden kan kalla på beredskap så folk kan ta emot på stränderna. På natten är det naturligtvis svårare, men tack och lov kommer de flesta under dagtid, då det är lättare att se.
Vad bär människorna ni hjälper på för historier?
– De berättar saker de varit med om som absolut ingen människa ska behöva uppleva. Jag gick bland annat med en 14-årig pojke från Afghanistan som kommit ensam till ön. Han hade ingen som helst släkt kvar, helt ensam. Många berättar om hur de blivit slagna och misshandlade av människosmugglare, och det verkar inte spela någon roll om du är barn eller gammal. För smugglarna verkar de här människorna helt sakna människovärde.
Du var med och hittade de här flygbladen från Sverigedemokraterna som vänder sig till människor på flykt. Vad säger du om det?
– Ja, jag var med. Det kom fram en tjej som också var där som frivillig och visade mig det och sa ”titta vad dina landsmän har dumpat här”. Först blev man naturligtvis chockad och kände hur adrenalinet kokade, för vi visste inte hur det kommit dit. Men sedan kunde man ju läsa att SD också var på ön, men de vågade aldrig komma till lägren där vi var. Flyktingarna själva tror jag aldrig märkte av flygbladen. Men vi var väldigt upprörda.