Att räddhågset navigera utan styrfart i ett politiskt landskap där starka ekonomiska intressen fjättrar många människors potential, det är opinionsbildning för hopplöshet.
I slutet av september kunde DN publicera en undersökning om kraftigt ökat stöd hos svenska folket för ett större flyktingmottagande.
Jag är övertygad om en avgörande faktor bakom förändringen: Rörelse är opinionsbildning. Att människor i vårt samhälle faktiskt och synligt tog emot flyktingar som medmänniskor blev en dagordningssättare vid köksbord och fikaraster.
Den mer långsiktiga svenska trenden att färre är skeptiska till flyktingar har också en grund i ett annat faktum: att det har kommit relativt många till Sverige över tid. Det är bevisligen ofta så, att kontakt med reellt existerande ”främlingar” under rimliga förhållanden minskar främlingsfientligheten.
Dessa mekanismer gäller också mer allmänt. Ett av de starkaste sätten att skapa opinion för politisk förändring är att genomföra den.
Politiska rörelser på vår kant ägnar så gott som helt sin energi åt att i förväg finna och förfina argument för olika politiska reformer (och mot dåliga), samt att i det mediala rummet ”spinna” dem som råkar genomföras. Detta är rimligt. Man tager det man haver.
Men det finns en uppenbar risk för att alltför lite kraft läggs på att sålla fram just de förändringar som skapar sin egen dynamik, söka och organisera rätt allierade och få reformer på benen. Det sista rör förstås i första hand den som sitter på exekutiv makt – på olika nivåer – i demokratiska samhällen.
Arbetarrörelsens framgångsrika samhällsomdanande projekt har i sina bästa stunder fungerat så. Som utformningen och utbyggnaden av socialförsäkringssystemen efter inkomstbortfallsprincipen. Bra i sig för individers trygghet och frihet. Samtidigt strategiskt viktigt för att binda samman traditionella arbetaryrken med växande skikt av tjänstemän.
Men också sådant som att offentliga utrymmen – badhus att mötas mer otvunget i, fritidsgårdar där det svors åt tråkiga kommunalråd, föreningslokaler för PRO och rollspelsföreningen – främjade icke-kommersiell gemenskap. Eller utbyggd barnomsorg som så påtagligt gör livet enklare och villkoren för jämställdhet bättre, men också blir en daglig påminnelse om vad skattefinansierad välfärd kan vara.
Även Reinfeldt-regeringens framsteg bestod i sjösättandet av självförstärkande reformer. Torpederingen av sjukförsäkringen var impopulär, men skissar effektivt en uppdelning mellan ”närande” och ”tärande”. Det bär förändringarna längre än vad ministrar och byråkrater kunde göra.
Klassmässigt träffsäkra överföringar som rut- och rot-bidrag genomfördes samtidigt som den gemensamma sjukvården och äldreomsorgen har dragits med kronisk underbemanning, och tågen inte gått i tid.
Resultat: den gamla känslan av att sådant som ska underlätta livet och sätta guldkant på det, det måste man betala för själv. Därmed också upplevelsen av att en aldrig så liten skattehöjning är ett angrepp på denna befriande glans.
Vad kan man få till, som gör livet bättre för fler här och nu, och samtidigt skapar rörelse mot jämlikhet och frihet? Sådant bör progressiva krafter sysselsätta sig mer med. I grupper och partier.
Och – vågar man tänka tanken? – på regeringskontoren. En ordentlig offentlig satsning på bostadsbyggande behövs för att folk ska ha någonstans att bo, men ger också en progressiv social dynamik i våra storstäder.
Starkare arbetsrätt och öppnare a-kassa behövs för att komma åt den nygamla otryggheten, men bidrar också till att stärka en samhällsidé där välgång och frihet är ett gemensamt ansvar. Kommuner som vågar utmana den kommersiella logiken i sin planering av bostäder, transporter och offentliga ytor där människor kan umgås och ha det trevligt gör något bra för medborgarna i dag, men färglägger också framtiden.
En regering eller kommunledning måste välja sina strider. Men det är något annat än att konsekvent försöka välja det som inte skapar någon strid.
Att räddhågset navigera utan styrfart i ett politiskt landskap där starka ekonomiska intressen fjättrar många människors potential, och där medieklimatet är grundläggande fientligt till vänstern och arbetarrörelsen, det är opinionsbildning för hopplöshet. Jag vill ogärna tjata om vem det gynnar.
Ali Esbati