Det har varit svårt att hålla alla tankar i huvudet samtidigt den här veckan. Jag hade ju tänkt skriva om Joe Hill och 100-årsminnet av avrättningen i det av mormonerna hårt styrda Salt Lake City den där bistra novembermorgonen 1915.
Och något om Gävle där jag växte upp och hur en av den amerikanska arbetarrörelsens största ikoner påverkade stora delar av min egen generations utomparlamentariska politiska engagemang i staden under det sena 1990-talet. Om stödfester för strejkande hamnarbetare i Liverpool, blockader av nazisternas demonstrationer, insamlingar till det ockuperade Gaza och också, för att vara ärlig, en hel del rätt utflippade fester som vi hade på Joe Hill-gården i Gamla Gefle och som det äldre gardet av syndikalister i huset hade rätt svårt att deala med.
Men det är inte alldeles enkelt att formulera nostalgiska ord utan att kastas mellan nyhetsuppdateringarna kring de fruktansvärda terrordåden i Beirut, Paris och nu senast i staden Yola i östra Nigeria. Blodiga attacker utförda av religiösa fundamentalister och här skulle det naturligtvis passa utmärkt att dra just Joe Hill-kortet. Hur hans texter, fritt översatta från kristna psalmer och väckelsesånger, häcklade kyrkans och religionens makt över samhället.
Men så läser jag en artikel i den amerikanska veckotidningen The Nation där reportern intervjuat fängslade IS-soldater i Irak som uppger helt andra orsaker till varför de gått med i en av världens just nu vidrigaste terrorsekter än just religion: extrem fattigdom, hot och vanmakt över totalt söndertrasade samhällen tycks ha gjort att många känt sig tvingade. Ganska lite om Allah, faktiskt.
Och för att undvika några som helst missuppfattningar här. Jag tycker religion är skit och jag anser att IS ska bekämpas med vapen. Skicka markunderstöd och pansarvagnar till kurderna. Slå till hårt mot dem som planerar nya dåd i Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Men håll i hästarna. IS har knappast uppstått som en del av ett plötsligt och radikalt religiöst uppvaknade bland en grupp militanta män i Mellanöstern eller i Paris hårt eftersatta förorter.
Jag tror ärligt talat att de skiter fullständigt i om vi dricker drinkar, spelar popmusik eller går på fotbollsmatcher här i Europa. De utför sina fruktansvärda handlingar av helt andra orsaker – och här någonstans börjar jag tänka på Joe Hill igen.
För vid sidan av hans alldeles rättfärdiga religionskritik har han fortfarande mycket annat att lära oss genom sina sånger. Det där om kampen mot fattigdom och det rådande systemet som skickar människor i döden och på flykt. Om mänsklig värdighet och social organisering. Kampen mot militarisering och naturligtvis – rätten att få dansa. Sörj terroroffren, men se också till att rusta upp hela förbannade världen till ett rättvist samhälle. Först då kommer vi att slippa terrorister, vare sig de har koranen eller bibeln eller vinsterna från västvärldens lukrativa vapenfabriker i sina händer.