Gammal hederlig kasuistik räddar familjesynoden

av FREDRIK HEIDING

– Dubbeltydig enighet efter tysktalande initiativ.

Biskopssynoden om familjen har nu lagt fram sitt slutdokument, vilket fungerar som ett rådgivande underlag för påven Franciskus slutgiltiga ställningstagande i frågor som rör familjen. Påven väntas tillkännage sina riktlinjer under det närmaste halvåret, möjligen redan i december då Barmhärtighetens år inleds. Under tre veckors tid (den 4–25 oktober) diskuterade och reflekterade 279 delegater från hela världen över den katolska synen på familjen i vår tid och över familjens roll som förmedlare av den kristna tron till framtida generationer.

Denna omgång av synoden utgjorde den andra delen, vars första möte hölls i Vatikanen i oktober 2014 och som i sin tur föregicks av en omfattande – men kanske ändå ofullständigt genomförd – enkätundersökning bland katoliker i alla världens hörn. En bakgrund som initierade den synodala processen var att många upplevde ett gap mellan den katolska kyrkans lära å ena sidan och de förutsättningar och värderingar som katoliker har å andra sidan. Men det var inte bara diskrepansen mellan läran och det faktiska livet som motiverade påven och biskoparna att se närmare på dessa frågor. Familjen står i vår tid inför stora utmaningar av helt olika slag på olika kontinenter, varför både ett lokalt och ett globalt perspektiv behövdes. Det märks också på slutdokumentets innehåll och stil att synodfäderna har tagit hänsyn till regionala skillnader.

Synodens slutdokument, som i skrivande stund endast föreligger i en italiensk version, består av 94 paragrafer. För att antas krävdes det att varje enskild paragraf fick minst två tredjedels majoritet. Vid omröstningen under synodens näst sista dag den 24 oktober uppnådde samtliga 94 paragrafer erforderlig majoritet. Eftersom resultatet blev en tydlig konsensus, kan man påstå att den synodala processen var framgångsrik även om man också måste hävda att den undvek somliga svårigheter.

Enigheten mobiliserades dock inte utan ansträngning. Påven Franciskus avslutande tal – som publiceras i detta nummer av Signum – vittnar om oförenliga ståndpunkter. Det som den ene biskopen betraktar som en skandal kan den andre uppfatta som ett normaltillstånd. Påven antyder också att åsikter understundom framfördes utan önskvärd välvilja. En bit in i det synodala arbetet hävdade dessutom 13 kardinaler i ett brev som senare offentliggjordes att synoden skulle ha varit manipulerad till förmån för reformivrande krafter. Flera bedömare med lång erfarenhet av Vatikanen prognostiserade under synodens gång att denna skulle haverera.

En anledning till att så inte skedde var att den tyskspråkiga arbetsgruppen lyckades enas om en skrivelse som tydligt har präglat slutdokumentets anda. Att den tyskspråkiga gruppens skrivelse fick gehör berodde inte bara på det väl avvägda budskapet i texten utan också på att dessa kardinaler och biskopar med allmänt bekant divergerande positioner kunde komma överens.

Slutdokumentet består av tre huvuddelar, vars rubriker lyder: 1) Kyrkan som lyssnar till familjen; 2) Familjen i Guds plan; 3) Familjens sändning. Den första delen utgår från verkligheten, ett slags empirisk undersökning av situationerna i dag. Hit hör ensamstående föräldrar (frånvarande fäder), våld inom familjens ram, socio-ekonomiska förutsättningar, familjer på flykt samt under förföljelse. Den andra huvuddelen har en teologisk karaktär och går igenom familjen i Bibeln, kyrkans tradition och kyrkans troslära. Den tredje huvuddelen har en pastoral inriktning. Här talas bland annat om behovet av en ökad insats från kyrkans sida både under äktenskapsförberedelsen och under de första kritiska åren av ett äktenskap. I denna huvuddel finns också några paragrafer om omdebatterade och kontroversiella ämnen. Värt att notera är att endast en paragraf (§ 76) ägnas åt frågan om homosexua­litet – utan några nya infallsvinklar. Vid en presskonferens i slutet av synoden berättade kardinal Christoph Schönborn att det förvisso funnits mycken debatt i denna fråga, men att synoden inte kunde enas om något mer än det som redan står i Katolska kyrkans katekes.

Vad säger då slutdokumentet om frånskilda katoliker som har gift om sig borgerligt? Får de tillträde till kommunionen eller inte? Texten markerar att läran om äktenskapets oupplöslighet kvarstår oantastad, men att former för hur omgifta kan ”integreras” i församlingarna bör sökas (§ 84–86). Platsen där dessa vägar ska undersökas är forum internum, det vill säga i ett personligt samtal mellan en katolsk präst och den berörda parten (eller parterna). Här ska en ”urskiljning” göras om lämplig väg i vilken personen genom vägledningen ”blir medveten om sin situation inför Gud”. Texten undviker uttryckligen orden ”eukaristi” och ”kommunion” i detta sammanhang.

Jesuitpater Thomas Reese, tidigare chefredaktör för de amerikanska jesuiternas tidskrift America, tolkar slutdokumentet i sin helhet som en ”enighet i dubbeltydighet” och formuleringarna rörande frånskilda omgifta är ett sådant exempel. I en artikel i National Catholic Reporter skriver Reese träffande om texten: ”De konservativa kan tolka det så att den inte är öppen för kommunion eftersom det inte nämns i texten. De liberala kan tolka den så att den inkluderar kommunion eftersom denna inte uttryckligen exkluderas i texten.” Denna dubbeltydighet ser ut att vara en medveten ansats synodfäderna har valt. Man säger varken entydigt ja eller absolut nej.

Vad innebär då budskapet i familjesynodens slutdokument? Vilka konsekvenser kan det få? Det innebär ett erkännande att svartvita perspektiv på dessa frågor inte står högt i kurs. Dokumentet distanserar sig från förenklingar och talar i stället om ”komplexa situationer”. Med det menas till exempel att det som utifrån (objektivt) sett ser ut att vara en syndig handling, kan bedömas annorlunda vid en närmare granskning av omständigheterna (§ 85). Här hänvisas till Katolska kyrkans katekes nr 1735 där det sägs att: ”Man kan bli mindre tillräknelig eller ansvarig för sina handlingar, ja, rent av befrias från ansvar genom okunnighet, bristande uppmärksamhet, våld, fruktan, vanor, oförmåga att styra sina känslor och andra psykiska eller sociala faktorer.”

Sammanfattningsvis kan sägas att synodens slutdokument varken slår an en hård eller en mjuk ton utan har funnit en tredje väg. Man har inte med kraft hållit fast vid en orubblig praxis i förhållande till en oföränderlig lära. Man har heller inte släppt alla tyglar genom att införa skilsmässa i den katolska kyrkan eller helt övergett normerna kring tillträde till kommunionen.

Den tredje vägen kännetecknas i stället av metoden att bedöma från fall till fall. Inom etiken har denna metod sin bakgrund redan i antiken, men blev ordentligt utarbetad först på 1500- och 1600-talet i vad som kallas kasuistik (latin: casus, fall). Den spanske filosofen och jesuiten Luis de Molina (1535–1600) var den som byggde upp grunderna i denna etiska modell, vars grundtanke är att tillämpningen av en och samma lära kan se olika ut från fall till fall. Denna modell är nära besläktad med ”andlig urskiljning” såsom Ignatius av Loyola (1491–1556) förstår denna konst. Urskiljning förekommer redan i Bibeln och utarbetades av andliga gestalter som till exempel Johannes Cassianus (360–435). För Cassianus handlade det främst om att skilja mellan positiva och negativa drivkrafter i människan, mellan dygder och laster. Biskopssynoden och påven Franciskus däremot tycks med ”urskiljning” avse en bedömning av olika – goda – handlingsalternativ i en konkret situation som kan vara besvärlig och vars utgång inte är given från början.

Slutdokumentet är knappast skrivet på ett språk som katoliker i gemen kan ta till sig utan vidare, det är inte heller det som är avsikten. Men om påven Franciskus följer dess riktlinjer kan det framöver bli viktigt att pedagogiskt förklara vad som menas med de nyckelord som har dykt upp under den synodala processen. Dit hör inte bara barmhärtighet utan också forum internum, samvete, andlig urskiljning, integration, inkulturation samt i någon mån kasuistik. I kyrkans långa tradition är dessa begrepp väl etablerade sedan länge, men de behöver göras begripliga på nytt i vår tid.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.