LO-kollektivet blir allt mer uppdelat utifrån etniska skiljelinjer. Det kan man utläsa av statistik från Statistiska centralbyrån, SCB. I genomsnitt är 17 procent av medlemmarna i LO-förbunden födda utanför Norden. Men tittar man på de enskilda LO-förbunden framträder anmärkningsvärda skillnader dem emellan.
I Byggnads har 8 procent en utomnordisk födelseort, och i Elektrikerförbundet är 9 procent födda utanför Sveriges gränser. I Hotell- och restaurangfacket, som organiserar några av de mest prekariserade yrkesgrupperna på den moderna arbetsmarknaden – kroganställda, kökspersonal och diskare – är andelen medlemmar födda utanför Norden hela 44 procent, och i Fastighetsanställdas förbund, som organiserar bland annat låglönegruppen lokalvårdare, är siffran 40 procent.
Bakom statistiken döljer sig en verklighet som i och för sig är uppenbar för alla som ägnar saken lite uppmärksamhet, men som vi ändå allt som oftast tränger undan ur vårt kollektiva medvetande: Sverige håller på att få en arbetsmarknad som är permanent segregerad utifrån människors ursprung, och där de utomnordiska invandrarna fyller låglönesegmenten.
För att fördjupa bilden bör man även betänka att stora grupper av utomnordiska invandrare i låglöneyrken aldrig ens kommer nära att organisera sig fackligt – samt att många över huvud tagit inte lyckas etablera sig på arbetsmarknaden.
Läget innebär en stor utmaning när det gäller de fackliga organiseringsstrategierna. Med undantag för den lilla aktören SAC Syndikalisterna, som organiserar alla yrkesgrupper, samt ett fåtal lokalt baserade fackföreningar, är den branschindelade organiseringen enligt industriförbundsprincipen starkt cementerad på den svenska arbetsmarknaden. Föreställningen bland den ordningens försvarare, inte minst LO, är att den motsvarar en optimal avvägning mellan branschintresse och branschövergripande arbetarintresse.
När LO i början av 1900-talet gick över från att organisera utifrån ren yrkestillhörighet – där arbetarna på en och samma arbetsplats kunde vara uppdelade på ett otal olika förbund beroende på yrkestitel – till den nya industriförbundsorganiseringen, som innebar att det i många fall bara kom att finnas ett arbetarfack och ett tjänstemannafack på varje arbetsplats, var ett av motiven att motverka skråtänkande och yrkesintressepolitik som splittrade arbetarkollektivet. Men splittringen har vuxit utefter andra linjer.
Sedan lång tid tillbaka är det ett faktum att de kvinnodominerade förbunden är de som fått stå tillbaka mest i löneutvecklingen inom LO-familjen. Utmaningen att jämna ut könsklyftorna på arbetsmarknaden har LO överlag hanterat dåligt. Lägger man därtill de lågavlönade invandrargrupperna och segregeringen av dessa till vissa förbund framträder allt tydligare bilden av LO som ett eget litet klassamhälle.
Om den nuvarande tillbakarullningen av arbetarnas positioner ska kunna vändas är det en nödvändighet att den fackliga organiseringen spränger gränser – könsmässiga, etniska, och på sikt också nationsmässiga. I den kampen måste stor energi läggas på solidariteten mellan arbetargrupper. Framtiden ligger hos de som kan överbrygga klyftan.