Jan Fredriksson: Missförstådd bok

 

Jag blev förvånad när jag läste recensionen. Jag hade räknat med att ämnet var sådant att det borde ligga en recensent i Fib/K varmt om hjärtat, när svenska folket gick från att vara undersåtar till att bli medborgare och skapade välfärdssamhället. En viktig epok i svensk historia. Boken handlar trots allt om folkets kultur, om hur Sverige genom lokala förtroendevalda tagit ansvar för det gemensamt angelägna.

Min avsikt med att skriva boken var att lyfta fram politikernas egna berättelser och erfarenheter som kommunalpolitiker. De flesta människor har vaga eller ingen kunskap om vad det innebär att vara kommunpolitiker, hur det går till att göra politik etc. Politikernas berättelser utgör därför en viktig del i den svenska historien som i det nyliberala systemskiftet sedan 1980-talet baktalats av borgerliga politiker och massmedia och som av politiska skäl inte heller försvaras av socialdemokratin. Bokens titel, Folkhemmets sociala ingenjörer”, är ett medvetet ställningstagande för de människor som byggde detta samhälle.

I boken får lantarbetaren och grovarbetaren Helge Nilsson ange tonen. Det var sådana kommunpolitiker som Helge Nilsson som byggde det moderna Sverige. De var naturligtvis inte ensamma, men det var arbetarklassen, hantverkare och lägre tjänstemän som var den drivande kraften i detta samhällsbygge. De gjorde det i stor utsträckning utan ersättning.

Nu var det inte bara män som var med och byggde Folkhemmet. Det fanns också ett stort inslag av kvinnor i kommunalpolitiken. De fick många gånger kämpa i motvind mot den tidens syn på kvinnans uppgift i samhället. Skulle hon ägna sig åt politiken fick hon göra detta när maten var lagad och disken diskad. Jag ägnar ett kapitel åt kvinnors erfarenhet av kommunalpolitiskt engagemang.

Utifrån en tydlig kapitalstruktur och olika teman lyfter jag fram politikernas egna berättelser om deras bakgrund i fattig-Sverige, en viktig förklaring till de beslut som kom att forma Sverige. Andra teman är vägen till det politiska engagemanget, som många gånger gick via fackföreningsrörelsen och föreningsliv. Här lärde man sig och blev delaktig i en föreningskultur, en kompetens som var användbar i kommunalpolitiken. Kommunalpolitiken blev också för många politiker en skola för livet. Den fick ersätta att många politiker i den äldre generationen p.g.a. av fattigdom fick sluta skolan trots att de velat läsa vidare. Mötet med kommunalpolitiken är ett annat tema. För mig var det viktigt att lyfta fram dessa berättelser och erfarenheter utan att analyserar sönder dem.

Att Carolina Westin inte ser det som utgör själva syftet med boken kan hänga samma med hennes ålder. Hon är född på 1980-talet och tar kanske välfärdssamhället för givet och är därför inte medveten om vilket enormt lyft Folkhemmet var för det svenska folket och därmed kommunalpolitikernas betydelse.

Idag håller demokratin på att förvandlas till en fars och politiken som tidigare var ett redskap till samhällsförändring tas ifrån oss och viktiga samhällsfrågor förvandlas till ”Den enda vägen”. Om detta diskuterar jag i det avslutande kapitlet.

Folket i Bild/k borde skriva om kampen för demokratin och uppbyggnaden av välfärdssamhället för att visa yngre läsare att det har funnits en annan samhällsordning än den nyliberala politik som idag trycks på oss ovanifrån.