”Islam behöver en förnyelse av förnuftet – och överdriven sekularism kan främja jihadism”
Romkorrespondenten för amerikanska National Catholic Register, Edward Pentin, gjorde förra tisdagen den 17 november en intervju med jesuitpater Samir Khalil Samir, bördig från Egypten, välkänd islam-expert och prorektor vid Påvliga Orientalinstitutet i Rom. Anledningen till samtalet var problematiken med fundamentalistisk, radikaliserad och jihadistisk islamism som terrorattackerna i Paris ånyo har aktualiserat.
I intervjun diskuterar pater Samir några av de inneboende problem som han ser i religionen islam vilka, om de radikaliseras kan leda till våld. Men han ställer också frågan vad det är som i vissa europeiska samhälls- och kulturmiljöer leder till en sådan radikalisering – och pekar både på Västvärldens ansvar i allmänhet, och kristendomens och kyrkans.
Signum översätter och återger här delar av den ganska långa intervjun, som i sin fullhet kan läsas på engelska via länken nedan.
Varför tror du att Paris var målet för terrorattackerna härom veckan?
För det första måste vi komma ihåg att Frankrike har den högsta andelen muslimer i Västeuropa: minst sex miljoner – motsvarande tio procent av befolkningen – och att dessa till huvuddel är arabiska muslimer, som tycks visa en större tendens till fanatism än säg indonesiska och malaysiska muslimer. En annan aspekt är förevändningen med Charlie Hebdo och det faktum att sekularismen i Frankrike är synnerligen radikal. Du finner inte någon sådan i vare sig exempelvis Italien eller Tyskland. […] Frankrike och Belgien är verkligen starkt sekulariserade och detta få många starkt troende att se dem som roten till allt ont.
En tredje orsak kunde vara det som Frankrike politiskt har gjort i Libyen mot Gaddafi, vilket var oacceptabelt, liksom Västs felsteg i att få bort diktatorer, som USA gjorde med Saddam Hussein i Irak, vilket bara har förvärrat situationen. […] Denna förenklade idé att om vi bara blir av med diktatorn så kommer hela samhället att förnyas, är absurd. Vi måste istället studera läget noggrant. Diktatorer finns det överallt. Frågan är: hur garanterar vi demokrati, frihet och säkerhet? Tyvärr är det så att diktatorerna garanterar säkerhet först av allt […] och det vi ständigt hör i våra arabiska medier är att Väst bara är ute efter pengar. [Pater Samir exemplifierar sedan i ett längre resonemang med Västländers vapenaffärer i Mellanöstern samtidigt som inbördeskriget i Syrien nu tvingar miljontals människor på flykt och förklarar att det kan leda till förenklade bilder av att ett alltför sekularistiskt och materialistiskt Väst orsakar Arabvärldens problem.]
Många radikala islamister verkar alltså komma från europeiska länder där sekularismen är starkast. Hur bidrar en sådan miljö till att främja islamistiskt våld?
Det verkar som om en betydande del av terroristerna kommer från Europa. Jag läste just någonting från al-Azhar-universitetet [som kan kallas för islams ledande lärosäte, i Kairo – övers. anm.] som uppskattade att minst 4 000 radikala muslimer har europeisk bakgrund. Sedan finns det kristna, särskilt från Belgien, som har konverterat till islam. I vissa kvarter i Bryssel (särskilt Molenbeek) och på andra ställen finns en hög koncentration av jihadister. Det finns ju stadsdelar dit polisen inte ens kan åka, där jihadister blockerar vägen. […]
Så det finns många människor som är förvirrade, tusentals av dem, i Europa, Bryssel och på andra ställen, och kyrkan måste göra något. Kyrkan gör saker lite här och lite där men det är bara början av en rörelse som handlar om att återskapa en sann uppfattning om tron på Gud, och dess roll i dagens värld. Vi kan hjälpa genom att som samhälle och kultur bli mer trogna evangeliet, snarare än att bygga feodala lösningar utifrån verser i Koranen.
En del säger att ett problem är bristen på moralisk vägledning som förmår dra dessa fundamentalister bort från våldet – att det inte finns något alternativ till det som de hör i radikala kretsar, att det saknas en stark röst av moraliskt förnuft. På vilket sätt skulle det här vara ett bekymmer?
Det finns absolut brister i den kristna utbildningen. Vi ser det över hela Europa. Först av allt ser man bristen på prästseminarierna som inte är hälften eller en tredjedel av vad de var för 40 år sedan. Kanske är det inte lika illa i Polen eller Östeuropa men definitivt i Västeuropa. […] Så vi måste reagera och jag noterar att det kommer reaktioner från familjer, grupper som är lite mer traditionella. De säger ”vi måste bevara tron i våra familjer, som det var när vi var små”. De här är inga ”extrema konservativa”; de är goda kristna, ofta med många barn. […]
Skulle du säga att utmaningen blir svårare på grund av ett Väst som är antitesen till sina traditionellt kristna värderingar – det som förre påven Benedictus XVI varnade för i sitt tal i Regensburg [2006, mycket uppmärksammat – övers. anm.]: att det handlar om en konflikt mellan en i allt väsentligt ”kall” sekularism och en ”överhettad” version av islam?
Ja men Benedictus skilde tydligt mellan hur vi nu lever i Väst och en rätt form av sekularitet (”den hälsosamma sekulariteten”, som han säger). Han framhöll […] att det finns en falsk tolkning av laïcité, ett franskt begrepp för sekularitet, och en god. Du har rätt i när du säger att Europa ofta har uppvisat ett dåligt förhållningssätt till moderniteten. Muslimer vet att moderniteten kommer från Väst; detta är ett faktum. Nu ser de att Väst har förlorat sin moral, särskilt rörande sexualitet. De är chockerade av vad de se och hör. Och då drar de slutsatsen att detta kommer från moderniteten. De vill då först avvisa överdrifter och övergrepp på vissa principer men slutar med att avvisa allt ihop. Problemet är att Väst nog är ansvarigt, utan att riktigt veta om det, för reaktionen i delar av den muslimska världen.
Kan man säga att Väst, i synnerhet Europa, har vänt ryggen åt Gud och sedan överlåtit åt IS att fylla tomrummet?
Ja, frågan är: hur möter vi moderniteten? När Europa fortfarande var kristet till sin karaktär och religiöst praktiserande så sågs moderniteten bara som ett plus. Idag ser fundamentalistiska muslimer framförallt det moderna samhället som orsaken till en icke-troende, sekularistisk tradition – vilken de avvisar och säger: ”vi vill gå tillbaka till profetens tid”. Det här är salafism, av det arabiska ordet salaf som syftar på Muhammeds följeslagare eller den första generationen efter honom. Så lösningen för många religiöst intellektuella i dag blir då att gå tillbaka och försöka återskapa exakt vad Muhammed gjorde […] även om de faktiskt inte vet hur det var […]
[Pater Samir för sedan ett resonemang om den islamiska lagen, sharia, och hur han brukar fråga sina studenter om denna ska uppfattas bokstavligen, som att man till exempel ska hugga handen av en tjuv, som i Saudiarabien, eller om man inte ska se på vad syftet med bestämmelsen är, nämligen att få tjuven att upphöra med stöld.] Så jag frågar: finns det inte andra sätt att hjälpa tjuven på att upphöra med sitt beteende? I deras situation handlar det kanske om att vara hungrig, outbildad, sakna ett jobb och så vidare. Så att den praktiska lösningen alltså skulle vara att utbilda människor så att de kan få ett jobb, istället för att vara fast i att stjäla. Men det här sättet att tänka är väldigt sällsynt. Det dominerande tänkesättet är i stället att ta Koranens och Muhammeds ord bokstavligt – tusentals citat, samlade i stora volymer – och sedan genomföra dem.
Hur mycket är det här problemet inneboende i islam: att islam i sig själv fostrar detta sätt att tänka?
Definitivt finns det ett stort problem inom islam i dag som också muslimer själva erkänner. Det handlar om en kris. Många muslimer erkänner det men vet inte hur de ska eller vågar bidra till förändring. Som jag ser det handlar det om ett problem i tanken. Det är ideologiskt och handlar om hur man ska tolka Koranen, den muhammedanska traditionen och det som kallas hadith, det vill säga Muhammeds lärouttalanden: om vi tolkar allt med ett politiskt perspektiv – att omvända hela världen till islam som den sista uppenbarade religionen, den bästa religionen och med Muhammed som den bästa förebilden för alla – så landar vi i slutsatsen att bedriva jihad, att militärt bekämpa alla andra.
Då används alla medel och du läser i Koranen och den muslimska traditionen och säger till de troende: ”ni måste kämpa mot dem till dess att de konverterar till islam”. Vi hittar sådana formuleringar, och vi finner den hållningen hos Muhammed själv – en aggressiv hållning, om han nu behövde försvara sig eller ville sprida tron på en enda Gud. Men som påven Franciskus sa häromdagen: ”vi kan inte tjäna Gud med våld, det går emot Gud; vi kan då inte låtsas att vi gör något positivt.”
Hur stor roll spelar den muslimska utbildningen?
Utbildningen i jihad sprids i många moskéer, genom böcker och i skolor. Jag har sett en barnbok som är ett försvar för jihad och som säger att det är det yttersta steget för en god muslim. Detta är oacceptabelt; om man sprider denna hållning och motverkar andra tolkningar av Koranen då går vi bakåt.
På många sätt var faktiskt Medeltiden mer öppensinnad för många muslimer än idag. Om du går 1000 år tillbaka i tiden och läser den tidens böcker om vad muslimer till exempel förväntade sig av himlen, är det en skillnad gentemot idag: jungfrurna, frukterna och vattnen sågs då inte i materiella termer eftersom det inte handlar om en kroppslig tillvaro. Den tolkningen är inte längre så förekommande, i stället har vi en alltmer utbredd bokstavlig tolkning av Koranen. Så jag tror att vi har gått 1000 år bakåt eftersom undervisningen vid de muslimska teologiska fakulteterna, inte ens vid al-Azhar, inte baseras på förnuftet i förståelsen av Koranen eller traditionerna, så som det var på Medeltiden. För många muslimska teologer idag ses förnuftet som motsatsen till uppenbarelsen. Och det var precis detta som förre påven Benedictus XVI framförde i sitt tal i Regensburg 2006, som provocerade sådana våldsamma reaktioner bland vissa muslimer på en del håll i världen.
Många uppfattar sig alltså stå i valet att antingen omfamna en bokstavlig tolkning av Koranen eller att ge efter för vad de ser i Väst. Det finns just nu ingen artikulerad muslimsk medelväg som säger: ”Vi tar avstånd från dessa inslag i den nuvarande västerländska moderniteten, men vi tar också avstånd från det här materiella och bokstavliga sättet att tolka den muslimska traditionen.” Det skulle alltså betyda ett användande av förnuftet i Koran-tolkningen, i exegesen, och det är faktiskt vad som saknas i dag.
Lösningen som jag ser den är utbildningen av moderata imamer, öppensinnade imamer, som inte bara studerar religion, som de gör vid al-Azhar och på andra ställen, utan som också har akademisk träning i matematik, fysik, filosofi, historia, kulturvetenskap och så vidare; plus då studier av Koranen, traditionen och hadith, för att kunna slå en brygga mellan sidorna och omtolka islam […] och inte tillämpa den så som den lästes för folk på 800-talet i öknen.
Hur mycket tror du att våldet kommer att fortsätta? I vilken utsträckning kommer det att spridas i Väst?
Det kan ta årtionden. Våldet är av den arten att om vi inte gör något så kommer de att vinna. […] Terroristerna är inte medvetna om den katastrof de orsakar.
Vad skulle du vilja se att kyrkan gjorde – kanske bidra till att åter bringa en känsla av moraliska grundvärderingar till det västerländska samhället, en återfödelse av kyrkan i Europa, för att möta denna kraft?
Ja, jag tror att vi måste genomgå en stor förnyelse i Väst, i den kristna attityden till livet. Men de sekularistiska tendenserna är så starka att om du talar om traditionell kristendom så säger människor att ”du är så gammaldags”.
[Pater Samir tar sedan exemplet med synen på till exempel skilsmässor och homosexualitet idag, det vill säga inte att företeelserna finns eller är lagliga, men att kristna till och med försvarar och öppet praktiserar dem.] Många muslimer säger då att ”okej […] då kan kristendomen inte vara en sann religion” [givet vad den muslimska traditionen lär – övers. anm.] […] och så kan vi delvis, indirekt, spela en roll i radikaliseringen av islam.
Men vad kan kyrkan göra då?
Vi har alla tillsammans ett stort ansvar. Vad som än har hänt har vi kristna ett vackert men tungt ansvar. Vi har att hjälpa muslimerna med verklighetsanpassningen. Vi kan hjälpa dem bättre än de själva eftersom vi har gått igenom hela frågan om tolkningen av Bibeln, och vi kämpar också själva inom kyrkan, till exempel inom den katolska kyrkan, mot tendenser till sekularism. […] Så ett svar är faktiskt att bygga verklig vänskap med muslimer, att säga att vi står tillsammans mot den extrema sekularismen, att vi håller med er om några saker och vill hjälpa er med ett mer spirituellt förhållningssätt till Gud och religionen.