Reflektion: Mot dumheten är vi värnlösa

Citatet är följande:

”Dumheten är farligare fiende till det goda än ondskan. Mot det onda kan man protestera, man kan avslöja det, man kan i värsta fall förhindra det med våld, ondskan bär alltid självförintelsens grodd inom sig, eftersom den åtminstone framkallar ett inre obehag hos människan. Mot dumheten är vi värnlösa. Varken med våld eller protester kan man få rätsida på den; sakskäl tar inte; fakta som motsäger den förutfattade meningen behöver helt enkelt inte bli trodda – i sådana fall blir den dumme rentav kritisk och kan man inte komma ifrån sakskälen, skjuter man dem helt enkelt åt sidan som intetsägande undantag. Och den dumme är till skillnad från den onde restlöst självbelåten; han kan till och med bli farlig, eftersom han retad gärna går till attack. Därför måste man vara försiktigare med den dumme än den ondskefulle.”.

Ibland hör jag att de ”dumma” är endast ”mindre intelligenta och begåvade människor”. Men stämmer det alltid? Visar inte vår tids historia att även högt begåvade och intelligenta individer kan låta sig dras med av mörka politiska krafter? Står inte ”dumheten” över begrepp som ”begåvad” och ”intelligent”?

Sedan kan man fråga sig vad ”dumheten” egentligen består i, om man beaktar påståendet att samhällsmedborgare i demokratiska länder är rationella i sina politiska ställningstaganden? Ska man betrakta någon som dum, om denne inte har de ”rätta” värderingarna? Eller ligger dumheten i något annat?