av BERND HAGENKORD
Påvens besök i den lutherska församlingen i Rom förra söndagen har väckt mycket uppseende. Men det var inte bara påvens svar på frågan om interkommunion (delad nattvard) och den kalk han gav som gåva som var intressanta, utan också hans predikan.
Ödet eller det evangeliska kyrkoårets ordning för bibelläsningarna innebar att påven fick en av sina älsklingstexter ur skriften att predika över, talet om människosonens dom i Matteusevangeliet (Matt 25). Texten innehåller upprepningar, efter de första två frågorna ”när såg vi dig hungrig…” och så vidare vill man genast inflika ”ja, ja, jag fattar”, men uppräkningen går vidare och alla exemplen gås igenom: hungrig, naken, i fängelse och så vidare.
Påven talar mycket gärna utifrån denna text. Vi kommer att mätas, dömas efter vårt uppträdande. Hur vi beter oss i sådana situationer gentemot våra medmänniskor och i dessa medmänniskor mot Kristus, bestämmer vårt förhållande till Gud. Inget annat. Och även om jag inte vet att det är Kristus jag tar mig an, även då eller kanske särskilt just då, är detta det uppträdande som Jesus önskar.
Att göra ett val
I sin predikan förra söndagen lade påven till ett ord som han inte använder ofta: scelta, på svenska ”val”. Detta ord talar direkt till en jesuit och till alla som är bekanta med den ignatianska spiritualiteten och därför lade jag också märke till det när jag lyssnade till predikan. För mig var det nyckeln till påvens tankar.
Att göra ett val är kärnan i de andliga övningarna. Eftersom det sitter i min andliga ryggrad skulle jag här vilja ta tillfället i akt att ägna mig något åt detta ord.
”Jesus gjorde hela tiden val”, säger påven. I sin predikan räknar han upp en mängd situationer: lärjungarna vill att han ska låta eld regna från himlen, men han säger nej. Han väljer det bortsprungna fåret, han tillrättavisar modern till lärjungarna, när de vill ha platserna till höger och vänster om honom (i himlen). Jesus går med lärjungarna till Emmaus, han låter dem se och sedan vända om, både i bokstavlig och i överförd bemärkelse (omvändelse). Detta är ett val som Jesus gör, enligt påven i sin predikan.
Detta val, det val som beskrivs i Matteus 25 kallar påven sedan det ”sista valet”. ”Vilka blir frågorna som Herren kommer att ställa på den dagen? Gick du i mässan? Höll du dig till katekesen? Nej, frågorna gäller de fattiga eftersom de fattiga står i centrum av det glada budskapet… Jesus är Gud? Ja, det är sant. Han är Herre? Det är också sant. Men han är också en tjänare och sitt val har han gjort med den utgångspunkten. Har du använt ditt liv för din egen skull eller för att tjäna? För att bygga murar för att skydda dig mot andra eller för att ta emot dem med kärlek? Detta är Jesu sista val.”
Vad har jag använt mitt liv till, vad satsar jag på? ”, det är det val som också förekommer i de andliga övningarna. Lite bakgrund: andliga övningar för att göra ett val, så definierar Ignatius av Loyola själv i sin övningsbok det man företar sig. Och ”val” ska här uppfattas rent bokstavligt. Ska jag inträda i en orden eller inte? Ska jag bli präst eller inte? Vart är mitt liv på väg, vad bör jag göra, vad vill Gud att jag ska göra? Det är frågor där man kan göra ett ”val”, och i den processen kan de andliga övningarna vara till hjälp.
En inre hållning
Men valet är inte detsamma som ett beslut. Det låter kanske som hårklyverier men är viktigt. I de andliga övningarna är det inte jag som beslutar utan när man övar, ber, mediterar då upptäcker man – om allt går bra – Guds vilja för en själv. Valet är alltså en upptäckt, inte en situation där jag väger för- och nackdelar mot varandra och sedan själv beslutar. Valet är sist och slutligen upptäckten av att det som jag verkligen vill är detsamma som det Gud vill för mig.
Och detta val möter vi också i påvens ord i predikan. Det handlar inte om att sätta sig ned och överväga vad som nu är bäst. Reflektionen kan vara till hjälp, förståndet är lika mycket en Guds gåva som hjärtat, men i sista hand gäller det att upptäcka Guds vilja. Den visar sig mycket tydligt i Jesus och i hur han uppträdde.
De andliga övningarna leder sedan vidare, ”valet” ska idealiskt sett leda till en hållning, en grunddisposition, som visserligen ständigt måste aktualiseras, men som i livets alla situationer principiellt leder mig i riktning mot evangeliet utan att jag måste tänka efter särskilt mycket. Jag låter mig alltså medvetet formas i de andliga övningarna, jag har bestämt mig, jag har valt. Jag tillåter att alla valmöjligheter inte längre är öppna för mig och att alla möjligheter är lika värda. Jag låter mig själv och min inre hållning bli präglade.
När man alltså som jesuit efter tio eller femton år återigen gör de andliga övningarna i den fulla omfattningen, alltså under fyra veckor, då kan ”val”-möjligheten inte längre avse om man ska stanna kvar i jesuitorden eller lämna den. Här finns istället en bön till Gud att han ska bekräfta det redan gjorda valet. Också det är ett val, en bön om att min inre hållning ska formas.
Detta är det ”sista valet”, det viktigaste valet, det principiella valet som påven talar om i predikan. Det är inte det spontana beslutet att göra det riktiga. Det är grundhållningen att låta sitt liv formas av Guds vilja som har att göra med de fattiga och med den egna öppenheten för tjänandet.
Varför lever jag? För mig själv eller för att tjäna? Som Jesus? Om jag bara inlåter mig på det, är det klart hur valet kommer att utfalla.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-11-22
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här