Kenya: påven fördömer korrupta eliter och könsstympning

Kenya-News-Residents-of-Kangemi-slum-welcome-Pope-Francis-during-his-visit-to-Africa-in-Nairobi-650x415”Här känner jag mig sannerligen hemma”, sade påven Franciskus i den ”helige Josef arbetarens” kyrka. Till detta bidrog dess föga inbjudande läge mellan bostäder av plåtskjul till och gator utan gatubeläggning. På sista dagen av sin resa till Kenya besökte påven slumområdet Kangemi i Nairobi. I knappast något annat land i Afrika är de sociala motsatserna mera iögonenfallande än i Kenyas huvudstad, där skyskrapor, köpcentra och ruffiga ruckel står tätt intill varandra. Alla kristna, ”framför allt era herdar” måste ta initiativ till att motverka de talrika orättvisorna under vilka sluminvånarna lever, krävde påven i ett uttalande.

Förebråelsen från fattigdomens närvaro var ett ledmotiv i påvens 48 timmar långa besök i Kenya. I början av sitt besök träffade Franciskus på onsdagen den politiska klassen rakt i samvetet och krävde social rättvisa. ”Av den åt vilken mycket är givet skall mycket krävas”, sade han inför en elit som ofta handlar enligt maximen: ”Den som har mycket skall ha ännu mer”. Påven som aldrig förtröttas i att gissla den orättvisa ekonomiska världsordningen, klargjorde tydligt i Nairobi att han kräver att även de ledande skikten i Afrika tar sitt ansvar. Han kritiserade den grasserande korruptionen och krävde åtgärder för att övervinna etniska och religiösa motsättningar.

”Den politiska klassen måste med redlighet och transparens verka för det gemensamma bästa och sörja för en rättvis fördelning av resurserna”, sade påven vidare. Hans kritik av den inhemska eliten uttrycktes dock mindre hårt än vad Benedictus XVI gjorde 2011. Då vädjade den förment ”opolitiske” påven till Afrikas ledare att inte ”stympa sina folk”. Att påven i Kenya skulle uttrycka en vädjan för familjen låg nära till hands. Anmärkningsvärt var att han inte i första hand anklagade det negativa inflytandet från Västerlandet, vilket de afrikanska biskoparna har för vana att göra. I stället talade han vid mässan i Nairobi ovanligt ofta om inhemska missförhållanden: han vädjade om att motverka den i Kenya alltmera utbredda kvinnliga könsstympningen.

Generellt kritiserade han nedvärderingen av kvinnan i det patriarkaliska samhället. Han ropade till alla att motarbeta ”den arrogans som frodas bland männen, som skadar eller föraktar kvinnan”. Först i slutet av resan kritiserade han i Kangemi uttryckligen ”nya former av kolonialism” och nämnde därvid som exempel utländska påtryckningar på afrikanska stater att sänka sina födelsetal.

Mötet med de högsta representanterna för muslimerna i Kenya var, i ljuset av närvaron av islamitisk terror i landet och det spända läget mellan kristna och muslimer, av särskild betydelse. Redan i sitt hälsningsanförande riktade Franciskus åtminstone indirekt kritik mot regeringens förhållningssätt mot muslimerna, då han krävde att man kommer tillrätta med den religiösa splittringen. Muslimerna klagar över diskriminering och godtyckliga fängslanden.

Mottagandet av påven i Kenya var i stort sett vänskapligt. Översvallande begeistring kunde noteras i vilket fall vid mötet med ungdomarna på fredagen. Påfallande var att jublet för president Uhuru Kenyatta var minst lika stort. Det katolska statsöverhuvudet försökte uppenbarligen att politiskt slå mynt av påvebesöket.

Framför allt var mottagandet av påven från den politiska klassens sida kyligt. På Förenta Nationernas högkvarter i Nairobi blev påven däremot mottagen som en ”popidol”. Till sist bör tillfogas att Franciskus inte som någon företrädare vid besök i Afrika så uttryckligen betonat miljöskyddets betydelse. Hans tal inför Förenta Nationernas representanter i Nairobi på torsdagen hade högt symbolvärde.

Temat miljöskydd torde påven, liksom korruption och familjen, även betona vid sitt besök i nästa land, Uganda.

Kathpress 2015-11-27