Vänsterns relation till religion är, som framgått av de tidigare delarna av denna essäserie, minst sagt komplicerad. I Ernst Blochs hoppets princip och i Walter Benjamins principiella pessimism har vi sett två exempel hur religiösa traditioner och idéer kan spela en direkt roll för att öppna upp socialismen mot möjligheter bortom det rådande, visa oss på det som det renodlade ”förnuftet” knappast kan ge oss. Men hur ska vänstern förhålla sig till den ”faktiskt existerande” religionen? Till religiösa organisationer och rörelser?
Å ena sidan har vi förstås påståendet om att den organiserade religionen är socialismens ärkefiende. Med utgångspunkt i några noggrant utvalda ord av Marx eller någon annan auktoritet har det letts i bevis att religion först och främst är ett sätt att förleda oss att att acceptera förtryck och orättvisor här på jorden, mot löfte om ett hinsides paradis. Som Joe Hill sjöng: ”Du får mat, o kamrat/uti himmelens härliga stat!/Svält förnöjd! O vad fröjd!/Du får kalvstek i himmelens höjd.” (”The Preacher and the Slave”, 1911. Översättning Ture Nerman)
Det ligger förstås en sanning i detta, minst lika mycket som i Blochs påpekande om att den som ser sig som ett med Gud har svårt att finna sig i att vara träl. Så visst kan tron på en allsmäktig Gud användas för att skrämma eller locka till lydnad. Men även här måste vi nog ändå utgå från en ordentlig förståelse av vad det är med viss religion som leder till underkastelse, och vad det är som gör att annan religion har motsatt effekt.
Å andra sidan anklagas vänstern till och från – framför allt när det går bra för den, kan man misstänka – för att vara ”ett slags religion”. Påståendet har upprepats otaliga gånger, av allt från djupsinniga tänkare till överarbetade ledarskribenter. Men vad exakt som menas är ofta inte helt tydligt. I vart fall verkar det stå klart att det ska räknas som ett påhopp, och man får väl anta att det betyder något i stil med att detta att vara socialist är det samma som att hysa en blind tro, utan grund i det kloka människor förstår som kunskap och vetenskap. Förmodligen också som att socialismen är något fanatiskt och farligt, precis som religionen.
Men är det verkligen så självklart att det är något dåligt att kallas för ”ett slags religion”? Kräver inte varje politisk kamp, speciellt om den försöker omskapa den existerande världen,
i grunden ett stort mått av tro och mer eller mindre ”ogrundad” övertygelse?
Kulturmarxisten par excellence Fredric Jameson har påpekat att ”ingen jämförelse av marxism och religion kan gå bara åt ena hållet, och den förra behöver inte nödvändigtvis misskrediteras av att sammankopplas med den senare”. Jameson menar att det är rimligt att se religiösa koncept – försyn, frälsning eller till och med olika typer av magi – som ett slags alternativa uttryck för det vi som socialister uppfattar som politiska sanningar. Vare sig vi tänker oss att religionen ska ersättas av politiken, eller att de kan existera sida vid sida, kan vi knappast känna oss förolämpade av att associeras med religionen i den här meningen.
Socialismen, till skillnad från högerideologier, kan ju heller aldrig syssla med att förvalta det rådande. Den som försöker bygga en annan värld kan aldrig vara ”evidensbaserad”, som det ibland så populärt heter; all evidens vi har att göra med är ju per definition ”evidens” om det vi ser framför oss, och det är ju just det vi ser framför oss som vi vill göra oss av med. Här är vi tillbaka till Blochs och Benjamins kritik mot den ”rationella” tyska socialdemokratin, som var så övertygad om att den hade vetenskapen på sin sida att den inte kunde ta fascismen på allvar förrän det var för sent.
Det betyder naturligtvis inte att vi ska ha dålig koll på vår omvärld; ännu mindre att vi ska nöja oss med allmänt hållna moraliserande fraser om rättvisa och kärlek, i stället för att undersöka verkligheten omkring oss. Däremot vore vänstern betjänt av att faktiskt på djupet försöka se religionens funktion, dess värde och dess lockelse. Även de som känner sig direkt olustiga inför att tänka på frågor om Gud, frälsning och heliga texter, vore betjänta av en mer komplex förståelse än Förbundet Humanisternas bild av en evig motsättning mellan förnuft och vidskepelse.
En som verkligen inte hade mycket till övers för vare sig vidskepelse eller religion var den italienske marxisten Antonio Gramsci (1891–1937). Gramsci var på de flesta sätt en hårdhudad revolutionär av den rationella skolan; att Gud inte fanns och att Bibeln var trams lär han aldrig ha tvivlat på. Trots det fanns det få saker som han intresserade sig så mycket för, och paradoxalt nog kände en så stor respekt för, som den katolska kyrkan.
Gramsci tog alltså mer eller mindre för givet att kyrkan ”hade fel”, men just därför ville han försöka förstå hur den fungerade. För den som inte tror på Gud blir ju den verkligt knepiga frågan just hur de religiösa organisationerna fortsatt och fortsätter att utöva ett sådan gigantiskt inflytande, trots allt.
För Gramsci fanns svaret på frågan i det sätt på vilket kyrkan lyckats skapa en alldeles särskild relation mellan den utbildade eliten och den stora massan av troende. Den katolska kyrkan hade, menade han, ”alltid mycket kraftfullt kämpat för att förhindra uppkomsten av två religioner, en för de ’intellektuella’ och en för de ’enkla själarna’”. Ur den här kampen för att bevara den doktrinära enheten uppstod en unikt livskraftig förening av abstrakt tänkande och relevans i människors vardag, och grunden lades sten för sten till kyrkan som mångtusenårig institution.
Utan att han säger det rakt ut är det tydligt att det är något liknande som Gramsci föreställer sig att den socialistiska rörelsen borde sträva efter: att ge ”mening åt tillvaron” både åt de kloka och de vanliga, och bygga en organisation där en mångfald av olika materiella och intellektuella behov kunde tillgodoses.
I dag kan det tyckas långt borta, men det är ett faktum att nästan alla de allra starkaste vänsterrörelserna historiskt också delvis uppnått något liknande. Efterkrigstidens italienska kommunistparti – till stor del inspirerat av Gramscis idéer, även om han själv dog i fascisternas fängelse – var när det var som starkast närmast en stat i staten. Det har sagts att det inte var helt ovanligt att en partimedlem som av någon händelse befann sig i en främmande stad begav sig till partilokalen för att träffa folk, få en bit mat och någonstans att sova.
Samma historia berättas om den irakisk-judiske kommunisten Sami Mikhael, som med tiden skulle komma att bli en av Israels främste författare. När han 1950 som 19-åring landade i Tel Aviv, efter att ha flytt undan det dubbla politiska och religiösa förtrycket i sitt hemland, begav han sig direkt från flygplatsen till kommunistpartiet MAKI:s lokaler, där han flyttade in tills vidare, och började skriva för partiets tidskrift.
Den svenska socialdemokratins folkhemsprojekt hade naturligtvis liknande tendenser: det var självklart att man skulle kunna både bilda sig, bo, organisera sig och förströ sig inom ramen för partiet.
Kanske kan alltså kyrkan lära oss detta: en vänster som ser sig som en rörelse för ”de kloka”, de som insett hur det ligger till här i världen, kommer att få det svårt. En vänster som förstår att det gäller att sammanföra våra drömmar, behov, visioner och kunskaper inom en ram som gör dem meningsfulla, kan hoppas på att bygga något bestående.
På ett sätt är Gramscis budskap också hoppfullt, även för övertygade ateister. För många nyateister måste det mänskliga psyket annars ibland framstå som ett mysterium minst likna spetsfundigt som treenigheten. Trots att det antas vara helt uppenbart att Gud inte finns, och trots att alla religioner är villfarelser och fantasier, så fortsätter ju folk allt som oftast att hårdnackat tro på dem!
Någonstans måste det alltså till en förklaring av hur rationella människor kan bete sig så irrationellt. Ofta slutar det i halvkvädna, och halvsmälta resonemang om underutvecklade samhällen, som helt enkelt ännu inte nåtts av ateismens befriande förkunnelse, som ännu lever i medeltida mörker. Ibland, som för Richard Dawkins, slutar det med att religiös tro helt enkelt avförs som en ”mentalsjukdom”.
Från en materialistisk (eller helt enkelt genomtänkt) ståndpunkt är det här naturligtvis rent nonsens. ”Religion” är inget tecken på social efterblivenhet, lika lite som det är en sjukdom. ”Religion” är en oerhört mångfacetterad mängd av traditioner, organisationer, tankar, känslor och visioner. Att reducera dem till ett enda monolitiskt fenomen, eller till personlig läggning, är både ointressant och politiskt katastrofalt.
Helt oberoende av de filosofiska frågorna om utopier och befrielse som vi ägnat så mycket tid åt är detta något ganska enkelt men väldigt avgörande: att ta allt detta på djupt allvar, och vägra reducera det till enkla schabloner som för eller emot ”progressivitet” eller ”rationalitet”. Att vägra betrakta människors åsikter och övertygelser som bestämda av deras underlägsna intelligens eller kultur. Sedan skadar det ju förstås aldrig om vi kan hålla hoppets princip, den svaga messianska gnistan, vid liv ännu ett tag: ”det förgångna har rätt att kräva att vi gör bruk av” den. Eller som Athena Farrokhzad skriver på sista sidan i sin diktsamling Vitsvit:
”Min bror sa: Alla de frön som fick denna dom
att falla i denna jord och aldrig gå
i blom
Det är för dem jorden ska rämna”